September 1 - 34.5 km
Oj redan september känns som semestern snart är slut var bland det första jag tänkte när jag vaknade. Natten hade varit lite halvjobbig, frös och var uppe och kissade flera gånger. Svettades och frös igen. Jobbigt helt enkelt. Klev upp klockan 6, hade satt klockan på det själv denna gång och stängde snabbt av larmet. Några var redan uppe när jag tassade ut i badrummet för att tvätta av mig och borsta tänderna. Tillbaka in i sovsalen samlade jag ihop mina saker och klädde på mig så tyst det bara gick. Är extremt noga att memorera var jag lagt vad och hängt kläderna så jag slipper tända min pannlampa i sovsalen. Brukar svepa med mobilen på lägsta ljusstyrka över sängen och under bara för att se så jag inte glömt något. Tror inte jag brukar väcka någon. Några andra i rummet var dock inte lika försiktiga, blev bländad av en pannlampa några gånger.Satte mig ute på trappan till härbärget och åt mina yoghurt, ljummen citronyoghurt är inte så där megamums. Inser att här äter man saker gladeligen trots att de inte stått i kylskåp, hemma hade jag aldrig ätit en yoghurt om den stått framme på källargolvet en hel natt. Här bär man med sig glada kossanost" i ryggsäcken flera dagar i över 30 graders värme och sen äter den. En helt annan värld helt enkelt.
06:30 vinkade jag hej då till världen på härbärget samtidigt som de fyra som checkade in samtidigt som mig. Det var gatuljus i stan så hitta ut var inte så svårt.
Jag svängde ner på en stig som gick en bit från vägen, det var så fridfullt. Jag kunde se hur paret framför mig hade fortsatt uppe på vägen. Jag kom snart upp bakom dem när min stig åter kom fram till vägen. Jag gick en liten bit bakom dem igen eftersom min stig varit längre än deras väg. Jag visste att jag behövde hålla utkik efter en skylt som skulle peka mig över vägen om en liten stund. I min bok var det utmärkt med utropstecken på kartan vilket brukar betyda att det kan vara lätt att missa. Höll därför koll på andra sidan vägen och fick syn på skylten. Kunde inte se att de andra hade svängt över, och tror jag anade dem längre bort på vägen. Kanske hade de beslutat att ta LU-663 hela vägen men det verkade ju helgalet att gå där längst med vägen som nu saknade räcke i mörkret. Funderade på att ropa efter dem men insåg att de var för långt borta. Nu gick det uppför igen och jag konstaterade att jag hade mer ork än gårdagen och benet hängde med mig hyfsat, gjorde inte ont. Men backen var jobbig ändå.
Idag fortsatte gåendet genom småbyar, många så små att de inte ens har en bynamnsskylt, däremot så hjälper caminovisarstenarna till med det. De visar var man befinner sig och hur långt det är kvar. Det var otroligt vackert och varför jag inte tog upp min kamera och fotade förstår jag inte, vad tänkte jag med. Passerade bland annat ett hus där vattnet rusade in under huset och ut på andra sidan. Jösses jag skulle vara konstant kissenödig i ett sådant hus :-)
Vägen slingrade sig fram genom byarna och genom skog, med vatten på sidan om och jag bara njöt av att vara här. Helt förälskad i det galiciska landskapet, så annorlunda mot det andra jag passerat. Älskade mesetan också och den och detta står i stor kontrast mot varandra. Kanske är det därför jag glömde fota, var helt enkelt förtrollad.
Strax efter Pascais hade någon spejat över pilgrimsskylten och försökt få oss att missa stigen in i skogen såg det ut som. Idioter, gillar man inte att Caminon går förbi kanske man kan lösa det på annat sätt. Förklarar varför jag inte fotade den som det verkar som varenda annat person som bloggat om stället har gjort :-) Lämnade i alla fall vägen och gick in på den steniga stigen. Åter igen det där härliga skogen runt omkring mig.
Jag han gå till 07:37 innan kameran åkte fram i byn Gorolfe 5,3 km från Samos. Där hade någon precis lagt ett nytt skiffertak på ett hus och jag bara älskade formerna som bildades. När jag skulle ta kort så blev minneskortet fullt. Förvånat tog jag ut kortet, hade jag redan fotat upp 64 Gb, men nä "bara" 32 Gb, 64-kortet låg i väskan. Stoppade i 64 Gb-kortet, kameran vägrade hitta kortet. Tog ut det igen och stoppade i, samma resultat. Provade en gång till och då sa kameran att kortet behövde formateras. Visst sa jag, även om jag visste att det formaterades när jag stoppade det i kameran hemma och provfotade (bilder jag sedan raderade). Men efter flera minuter sa kameran att kortet inte gick att formatera. Men skrutt. Fick stoppa i mitt 16 GB-kort istället (tur jag tagit med mig hela bunten 64, 32, 16, 8, 4 och 2 :-) ). Knäppte några kort, ljuset var aningen svårt och jag saknade mitt stativ. Fanns inget i naturen att använda heller. Lite kul var att jag på nätet hittat en bild som visar hur taket såg ut innan det fixades.
Följde vattnet till Sivil och vidare mot Perros där man gick längst med några hus med djur. Vid ett av husen stod några kossor, de var extremt nyfikna när jag kom gående. Ett äppelträd hängde in över deras hage men de hade käkat upp allt innanför hagen. Jag plockade upp några äpplen från utsidan och slängde in till dem. Det var populärt. En kossa kom fram till mig och stoppade huvudet över stenmuren. Lade ett äpple på muren till kossan, hon lät den stora tungan svepa över det men fick inte tag på det. Äpplet blev dock alldeles slemmigt. Tungan letade sig fram över muren och bredvid äpplet låg en relativt stor sten. Vips försvann stenen in i kossans mun innan hon fick tack på äpplet som jag hade puttat lite på för att hon skulle nå. Gick vidare efter att ha fotat lite.
Hade så dåligt samvete för kossan när jag gick iväg, tänk om hon blir sjuk av stenen. Och tänk om alla äpplen på kossornas sida saknades för att bonden tagit bort dem för att kossor inte tål äpplen och så kastar jag in äpplen till dem. Såg rubriker i lokala tidningen "pilgrim dödade kossor". Det satt i hela dagen och tillslut slet jag fram mobilen och googlade kossor och äpplen och blev tröstad av ett foruminlägg där det beskrevs hur en som ägde kor gav dem äpplen. Puh! I Perros mötte vägen från San Xil upp och jag såg lite andra pilgrimer för första gången sen jag svängde över vägen strax efter Samos.
Insåg att det hade varit en ensam dag hittills. Men snart skulle jag vara i Sarria där väldigt många startar då det är sista stället att starta på för att gå minst 100 km för att få sitt compostela i Santiago. Så jag njöt av att ha fått gå så ensam för nu skulle de enligt alla bli trångt på leden. Åh jösses, folk, jag som haft det så skönt.
Nu matade jag på, njöt som vanligt av omgivningarna, skogar blandat med vägar mellan fält och kullar. Sa jag att jag gillar Galicien?
Klockan var bara tjugo i 10 när jag kom till Vigo de Sarria som är en förstad till Sarria, den härliga vägen jag gått på tillsammans med några andra pilgrimer blev nu trottoar genom förstaden. Här kunde man tydligt se att de är stolta över att vara en del av caminon. Många staket, grindar och hus var prydda med snäckskalssymboler. Jag började inse hur lite det var kvar av min vandring, tänkte på det tillfälle då jag kommer gå in genom porten till torget vid katedralen svänga runt och se den för första gången. Blev lite gråtmild, så där som jag brukar bli när jag närmar mig målet på Lapland Ultra eller Fjällräven Classic, nu har jag ungefär lika långt kvar som de tävlingarna så teoretiskt sett borde det kännas som att stå på mållinjen. Fast å andra sidan brukar jag vara lite gråtmild då också, så stort att stå där och veta att snart skall jag ge mig iväg på 10-11 mils vandring. Och från Sarria är det ju 11,7 mil men jag skulle inte göra det i ett svept. För det var något jag intalat mig själv hela min resa, jag visste redan innan att vid Sarria skulle hjärnan böra späka med "kom igen nu bruden det är bara 10-11 mil kvar, det klarar du ju i ett svep det vet du". Men efter att ha mött dansken i León som hade gått 10 mil var det helt uteslutet som tur var.
När jag passerade en trädgård så stod en man och plockade stora fina päron, oj vad hungrig jag kände mig. Önskade att han skulle vara som mannen med plommonen och erbjuda mig ett men icke. Synd.
Fortsatte in mot Sarria, en stad som grundades på 1100-talet av Kung Alfonso IX av León och Galicia på hand väg till Santiago de Compostela. Aha det är så man skall göra, man skapar en egen stad på vägen. Hmm lite ont om tid för det och de bästa ställena känns hyfsat upptagna redan.
I Sarria höll jag på att gå fel, eller rättare sagt jag gick faktiskt fel. Läste i boken om att jag skulle passera Peregrinoteco en butik för pilgrimer med allt möjligt. Men det jag hade missat i beskrivningen var att jag skulle svänga vänster. Så jag gick förbi och bort mot en större korsning, där såg jag inte en enda markering. Insåg att jag var fel, tog fram kartan i boken och insåg mitt misstag. Bara att backa tillbaka. Samtidigt kom ett par tjejer gående och vi nådde den långa grantittrappan samtidigt. Jag stannade för att fota trappan. Tjejerna stannade bakom för att inte vara i vägen men jag hörde på dem att det stressade dem lite. Snällt av dem men samtidigt föredrar jag människor i bild så jag sa att det var ok att gå förbi, de tvekade en stund innan de började gå upp för trappan. Jag knäppte några bilder innan jag själv släpade mig uppför.
Åh jösses vad jobbigt det var. Fick sätta händerna på knäna och liksom trycka upp mig själv, stanna mitt i och andras för att få ner pulsen.
Väl uppe kom jag in på en trång gata som ledde mig genom staden och sedan förbi en fin park fast man såg bara ner på den.
En sten med Sarrias stadsvapen dök upp och jag hjälpte några tjejer att bli fotade med deras mobiler. De hade precis startat sin camino här i Sarria och gått bara några 100 meter ännu, fortfarande med pressveck på kläderna och doftade tvål. De tog ett kort på mig vid stenen och jag tackade för hjälpen och gick vidare.
Idag var det inte så varmt ännu vid 10 så fleecen var fortfarande på och kjolen var nere i full längd.
Man hade fin utsikt över staden och bergen där borta som jag kommit över.
Sen var jag framme vid det stora härbärget i Mosterio da Magdalena där man också kan få en stämpel men det var sjukt mycket folk utanför, såg ut som flera pilgrimsgrupper som gjorde sig i ordning att gå iväg. Jag hade ingen större lust att hamna bakom alla dessa på smala vägar. Behövde ju ingen stämpel i Sarria egentligen. Tog ett foto innan jag gick ner för den branta stenlagda backen. Träffade på tre unga killar i början av backen, den ena med armen i gips. Har nu tappat räkningen på hur många unga män med ena armen i gips jag träffat. Vad gör de på leden, eller kommer de dit med armen i gips?
2 kvinnor som uppenbarligen startat här i Sarria, fnittriga, rena, med makeup och perfekt hår. Jag som har svårt att gå nerför med mitt bråkande vänsterben, gick ändå förbi dem i min underliga haltande stil och min flagga på ryggan avslöjade väl för dem att jag var svenska så de antog väl att jag inte förstod vad de sa när jag passerade. Men jag hörde dem och ville vända mig om och skrika åt dem, för helvete jag har gått nästan 70 mil, då får man se för djävlig ut, man får halta för man har dragit på sin en benhinneinflammation.
Visade tanterna att man kan halta jävligt snabbt :-) Efter 1.2 km var jag framme vid Ponte de Aspera över río Celerio och jag ångrar att jag inte tog ett kort på denna gamla fina bro. Stannade och pustade ut lite innan jag gick vidare på stigen mellan vattnet och järnvägen. Inte det mest inspirerande stället. Sen skulle jag dessutom över järnvägen vilket inte alltid känns så säkert men det visade sig vara en tunnel under. Men snart var det uppför, uppför och mer uppför men inne i den härliga ekskogen igen. Det planade ut och öppnade upp sig lite, ängar på sidan och lite mer spridda träd. Gick förbi en familj med 2 barn som satt på en av ängarna och hade picknick, det såg så mysigt ut. Själv satsade jag på fika i Barbadelo en liten bit bort.
Märktes helt klart att Sarria var en stor startort, mycket mer folk här redan nu. I Vilei kom jag ut på en asfaltsväg. Åh benet gillade inte det alls. Halt halt... Tillslut var jag framme i Barbadelo, en by som hör och häpna hade ett nunne- och munkkloster från 874 men när det införlivades i klostret i Samos förbjöd man munkar och nunnor att bo på samma ställe. 1009 byggde man en kyrka på platsen och den står kvar ännu. Har fortfarande svårt att förstå att vissa byggnader jag ser/besöker är så jäkla gamla och står kvar.
Kom fram till ett ställe som var härbärge och en bar. Perfekt för något att äta. Gick in och beställde en cola och en te och så ville jag ha en tortilla men nix det kunde hon inte ordna. Smörgåsar fanns det. Tog min dryck och letade upp ett bord i solen fortfarande lite svalt ute. Hade cecarioost och riskakor i väskan så jag gjorde mig några riskakor med ost på, det fick bli min lunch. Inte det bästa direkt men det fick räcka. Nog skulle det gå uppåt men det var inte speciellt mycket och dessutom utdraget så då kunde jag klara mig utan större energiintag. Började fatta att tröttheten nog inte berodde på dåligt energiintag utan snarare pga blodvärdena, säkerligen hade de rasat rätt hårt.
På uteserveringen satt en italienska och efter ett tag kom några andra som pratade engelska med henne, de hade tydligen inte setts på ett tag. Kom att tänka på Hanne och insåg att jag saknade henne, nu hade vi inte setts på en evighet. Hoppades att allt var bra med henne. Antog att hon låg ungefär en dagsetapp bakom mig nu. Såg ganska många människor passera förbi. Härbärget hade en prydnadsfontän vid ingången. En stor skylt talade om att vattnet inte var drickbart "non potable" men ändå såg jag två personer fylla vattenflaskor där. Men kanske skulle de bara ha vattnet för att hälla över sig om det blev för varmt.
Efter att jag hade druckit upp och plockat ihop mina grejer gick jag in och lånade toaletten. Gillade skyltarna på toadörrarna. Innan jag lämnade stället fick jag en stämpel i mitt pilgrimspass.
Krängde på mig ryggsäcken och gick vidare strax efter klockan 11. Kom iväg samtidigt som italienskan och hennes vänner. Gick bakom dem en stund. Italienskan hade en gigantisk kotte hängande från ryggsäcken. Korta shorts och glada randiga strumpor. Tänk vilka detaljer man lägger märke till. Ville också ha en sådan där stor kotte men vill inte släpa omkring på den. Kanske kan jag hitta en närmare Santiago. Hennes kompisar babblade på men verkade riktigt trötta, efter ett tag saktade de in rejält i värmen. För nu hade det börjat bli varmt ute. Kom ikapp familjen som hade haft picknick strax innan Barbadelo och nu satt de på en gräsmatta igen och barnen fixade med skorna eller något. De vinkade igenkännande. Fortsatte genom en fin ek- och kastanjeskog. Skönt med skugga.
I Baxán satt en massa folk på uteserveringen, funderade på att stanna och ta en dricka eller glass men det hade ju knappt gått någon tid alls sen jag senast satt ner så jag gick vidare över vägen och snart in i nästa skog. Jag kände att jag inte kunde gå på max, kände mig helt enkelt sliten men att gå långsamt i den fina skogen gjorde mig inte så mycket, det var mysigt och här och var kom vatten strömmande längst med stigen och det var en upphöjd del att gå på.
Strax innan Leimán gick jag förbi ett stort sällskap ungdomar som stod vid vägkanten, alla i likadana t-shirts, bärandes på en bergsprängare. De hade uppenbarligen startat i Sarria och var mer än lovligt högljudda när de efter en stund kom upp bakom mig. Sjöng marschsånger riktigt högt. Nej nej jag orkar inte. Fick leta fram mer energi och försöka gå lite snabbare. Komma bort från dem. Första gången någon annans fart bestämde min fart men jag stod bara inte ut.
Jag tvingade kroppen att prestera lite mer än vad den kände för men start så var jag av med ungdomarna, det blev tyst igen. Jag slog av lite på takten men kom ändå snart ikapp en man som VISSLADE. Höll på att bli galen.
Kunde inte låta bli att twittra om misären och fick ett svar som anspelade på häromdagen när rumsgrannarna hade sex.
Snart var jag i Peruscallo och de kommande 3 kilometrarna var en rad små små byar som låg efter varandra, det enda sättet att särskilja dem på var cementstenarna med kilometermarkeringarna på. I flera av byarna gick man gå på en stenbro vid sidan av pga vatten. Fast nu var det ju inte så mycket vatten nu men jag kan tänka mig hur det är att gå här på våren. Naturen här är så mycket Galicien det kan bli. Grönt, stenmurar, klätterväxter och byarna hade stenmurar, stenhus och horréos. Inne i skogen nådde knappt ljuset ner, såg fler än mig som passade på att sakta ner och njuta lite av svalkan.
Det står i guideböckerna att markeringarna inte stämmer men det hindrade inte en stor grupp holländare och tyskar från att ha bildat en klunga strax utanför A Brea där 100 km-stenen står. De ville alla bli fotade vid den stenen. Själv valde jag bara att gå förbi och konstatera att stenen var helt nerklottrad. Jösses vad spanjorerna klottrar alltså.
Efter ett tag kom jag ikapp lite mer människor och strax efter Morgade kom jag ikapp ett par som inte såg så jämställt ut direkt, han hade en gigantisk ryggsäck medan hon hade ett pytteliten dagryggsäck. Jag skall väl inte döma dem helt, hon kanske hemskt gärna ville gå men har trasiga knän eller något sådant men det såg då inte riktigt så ut. Blev lite avundsjuk på hennes korta shorts, med så små shorts måste man få en snygg solbränna.
Leden gick ut längst några fält med fin utsikt över dalen och bergen. Gick igenom ännu fler småbyar och bara njöt. Och det bästa var just att det växlade mellan det och skog, mörk skog.
Verkar som vissa pilgrimer har ett oerhört behov av att få lämna skräp efter sig och vid det här korset låg verkligen allt möjlig skit.
Efter att ha gått på den fantastiska vägen med bara ett kort inslag av asfalt genom några byar så blev det nu asfalt och brant neråt. Jag kunde se Portomarín långt där borta. En tanke var att gå dit men så hade jag hört väldigt gott om härbärget Casa de Banderas i Vilachá så det kanske var lika bra att stanna där. Småjoggade ner för den branta backen. Nu började det låta som man sköt, precis som när jag var på Alto del Perdón även denna gång var det fyrverkeri mitt på dagen, det lät hur länge som helst och man såg bara röken från fyrverkeriet. Förstod inte varför man sköt det mitt på dagen istället för mot en mörk natthimmel.
Snart var jag vid bygränsen till Vilachá och möttes av skylten att byn inte hade några offentliga toaletter. Gäller att inte bli kissenödig här alltså. Gick genom byn en liten bit och fick syn på flaggorna utanför det som måste vara Casa Banderas (flaggornas hus). De hade några bord att sitta och vila vid utanför en portal in till trädgården. I portalen stod ett bord med en "honesty box" med frukt och dryck. Man tar det man vill ha och lämnar pengar i en låda. Såg inte till någon att prata med så jag gick in på gården och knackade på dörren. Klockan var inte mer än 14:15 och en kvinna kom och öppnade. Frågade om de hade några platser över och hon svarade skrattande att jodå, det hade de. Fick komma in och en man som presenterade sig som Gordon tog emot mig och skrev in mig.
Vi pratade lite om varifrån jag kom och jag fick veta att kvinnan hette Anne-Marie och kom från Danmark, åh jag skulle få prata lite svenska. Gordon skrev in mig, tog min beställning på middag och frukost och visade mig sedan upp på övervåningen. Jag var första gästen för dagen så jag gick välja säng fritt. Sängarna var stabila saker i trä som de gjort själva men kuddarna var IKEA åter igen skulle jag sova som en prinsessa :-)
Sen hände det, Gordon visade mig badrummet. Trodde jag hade kommit till fel badrum, de hade nämligen en massagedusch. Fattar ni, en massagedusch man kan sitta i och jag var ensam pilgrim här för tillfället vilket betydde möjlighet till långdusch. I'm in heaven! Han visade hur duschen funkade.
Gordon gick ner och jag gick till rummet, lade mobilen på laddning och packade upp mina saker. Gjorde i ordning sängen och gick till badrummet. Kom på att jag hade glömt handduken på sängen och gick tillbaka. Hade fått ett meddelande på mobilen så jag swipade ner för att läsa det och kom åt "ja jag vill köra in uppdateringen av OS"-meddelandet som retat mig i ett par dagar, hade inte velat uppdatera här på caminon eftersom jag inte ville riskera att telefonen fick spunk och slutade funka. Men nu började den installera om. Shit shit... lätt panik. Ja ja det har ju funkat alla tidigare gånger.
Skalade av mig mina genomsvettiga kläder. Jösses varit varmt idag, inte svettats så här mycket på flera dagar. Klev in i duschen och hittade dessutom en stor schampo/tvålflaska. Så skönt att kunna tvåla in sig ordentligt och tvätta håret. Jag utnyttjade duschen till max, lät vattnet uppifrån skölja över mig, ryggmassagestrålarna fick min rygg att slappna av, hett vatten över mina ömma benhinnor. Tillslut fick jag dåligt samvete för att jag duschat för länge och stängde motvilligt av. Kände mig ren, avslappnad och lite slö. Men inte så där helt utslitet trött jag var innan.
Gick tillbaka till rummet, ingen annan hade kommit ännu. Tog fram mina tvättgrejer och lade ner kamera, pengabältet, guideboken, en påse nötter och lite annat i min lilla rygga. Kollade mobilen, tjoho den funkade fortfarande. Tog tvätthögen i famnen och gick ut i den lilla hallen. Där fanns en Från pilgrimer till pilgrimer-korg. Hittade en tor flaska med hudkräm. Inte bara dusch utan även möjlighet att smörja in mina torra ben. Tack du pilgrim som lämnade den och dessutom haft vett att köpa en som inte stank en massa parfym. Blev så len så.
När jag kom ut och såg lite vilsen ut och letade efter ett tvättkar kom Gordons son ut och frågade om jag skulle tvätta. Han erbjöd sig att slänga in tvätten i tvättmaskinen, det skulle kosta mig €3. Åh helt klart värt det. Han tog mina svettiga kläder och återkom sedan. Jag satt på gräsmattans kant och försökte få ena katten att leka med mig. Han berättade att katterna var strykarkatter men att Gordon matade dem men det var sällan man fick klappa dem. Han berättade att han bodde i England men att de kom ursprungligen från Sydafrika. Nu var han och hälsade på pappa ett tag tillsammans med sin flickvän. Han höll på att plugga.
Jag frågade om jag fick låna solstolarna och det fick jag. När jag hade lagt mig till rätta med min nötpåse kom jag på att jag ville ha något att dricka så jag gick bort till lådan vid entrén och köpte mig en Kaz citron. Tillbaka till stolen, på med solbrillorna och fram med boken. Ägnade en stund till att räkna ut distanser och fylla på i G+inlägget jag hade skrivit med distanserna fram till dag 13, har försökt att uppdatera varje dag sedan dess men slarvat lite då och då. När jag legat där på plastbädden en stund kom Anne-Marie ut och frågade om jag inte ville ha en madrass att ligga på, jag tyckte att jag låg så bra men hon envisades och hämtade till och med 2, och oj vilken skillnad. Blev helt galet skönt där i solen. Vi pratade en stund på svenska/danska. Så ovant det kändes att uttrycka mig på mitt eget språk.
Ena katten försökte sno nötter av mig genom att stoppa in sin lilla lilla tass i påsen. Jag hade tre små nyfikna katter runt omkring mig och en övervakande mamma. De ville dock inte busa när jag ville, bara smyga omkring och kika, dra i lite grejer, gömma sig bland tvätten och sådant där. Sötnosar.
Fotade kissarna, läste i min guidebok och bara njöt av solen. Frågade sonen i huset om tvätten var klar och det var den, han kom ut med den i en plastbalja och jag hängde upp den i solen. Gordon kom ut och vi pratade lite om majs eftersom jag undrade vad det var som växte så högt längst hans mur. Han förklarade att det var majs han tog med sig från Sydafrika, den är högre än den som växer på åkrarna här som är för djur. Den här odlar han för att äta. Jag sa att jag sett en hel del stulen majs längst med vägen. Folk plockar åt sig dem från odlingarna, försöker äta den och kastar sedan bort den. Så jäkla onödigt. Berättade om mannen med plommonen och fick veta att här i Galicien är det vanligt att man ger frukt till förbipasserande pilgrimer. Plommon, körsbär, äpplen, päron, vindruvor mm. Samma som Paolo och Belén sagt.
Alla i huset gick in och ut, kikade efter fler pilgrimer. Gordon satte sig ute vid borden och försökte locka in folk. När det var ca 1,5 timme kvar till middag, klädde jag på mig och gick ut och köpte en dricka och pratade med några pilgrimer som gick förbi. Alla var så stressade "Vi måste till Portomarín, vi måste till Portomarín". Det är ca 2 km dit, vad har man att förlora på att stanna redan här på det bästa härbärget? Men nä de skulle vidare. Plötsligt dök den plågade amerikanen upp. Han blev så glad att se mig, fick en kram. Han skulle också vidare vilket var synd för honom hade jag gärna pratat lite mer med. Frågade honom och han ville ha något från boxen, jag kunde bjuda. Han såg så trött och sliten ut men han tackade nej och vinkade adjö. Jag kände på min tvätt men det var bara kjolen som var nästan torr. Försökte busa lite mer med katterna men de ignorerade mig och sprang och gömde sig när grannens hund kom på besök. Jag gick in och tvättade av mig lite (hade velat ta en dusch till men kunde inte med). Såg att jag hade fått lite färg av att ligga stilla i solen.
Anne-Marie ropade att maten var klar. Gordons son och flickvän skulle inte äta utan gick iväg någonstans. Jag fick en mycket trevlig middag med Gordon och Anne-Marie.
Till förrätt blev det en jättegod tortilla som Gordons sons flickvän hade gjort. Blev dock en väldigt suddig bild. Till maten drack jag deras eget källvatten, så gott.
Till huvudrätt blev det en kyckliggryta med ris och ärtor, såg ut som en flagga på tallriken. Så glad över riktig mat. Gott var det också. Glad över berget med ärtor. Älskar ärtor. Till efterrätt fick jag en yoghurt då deras efterrätt innehöll gluten.
Vi satt och pratade om allt möjligt, om byn med "bajsa-inte-skyltarna" om hur folk grisar ner på leden och varför det fanns skyltar om att byn inte har någon publik toalett. De har inga avlopp här utan alla har septiktankar vilket gör att det blir dyrt när det är fullt. De kan inte låta alla stanna här och låna toan helt enkelt. Det har dock lett till en del besvärliga situationer. Gordon berättade om en tyska som kom in på härbärget och sa "Jag ska låna toaletten". Gordon svarade att tyvärr det går inte, den är för boende här. Hon blev förbannad och sa "då går jag ut och skiter utanför din dörr" och så gjorde hon det. Jösses vad är det med folk egentligen?
De berättade om hur de skaffade huset och ägnat flera år att renovera det. Husets äldsta delar är ca 500 år och huset hade stått öde ett bra tag när de tog över det. Nu hade de haft härbärge här några år. Det händer då och då att det bara är en gäst eller ingen alls men inte så ofta. Hur lyckas jag bli ensam på Camino Francés två bästa härbärgen? Skrattade åt katterna som smet in genom dörren hela tiden, sprang ut i köket och letade godsaker. Någon fick schasa ut dem.
Gordon berättade om sonens och flickvännens campingtur till en ö. På campingen hade det funnits duschar men för att få varmvatten hade man varit tvungen att mata in €1-mynt och få vatten en liten stund. Sa till Gordon att sådan anordning borde han ha på sin dusch. Jag hade lätt kunnat spendera en förmögenhet. Ge 2 minuter massagedusch gratis och sen €1 för varje ny minut. De skulle kunna bli miljonärer :-)
Sonen med flickvän kom tillbaka från sin utflykt och satte sig med oss och jag fick höra mer om campingturen, hur de hade kommit till ön med rullväskor som inte hade gått att dra över stock och sten, hur det hade blivit galet varmt i tältet osv. Skrattade eftersom jag som fjällmänniska är van att vara ute i naturen och skulle aldrig komma på tanken att ta en rullväska med mig ut på camping. Flickvännen berättade om sitt jobb i London, när hon inte var guide på ett museum så jobbade hon med att sminka folk för filmer, bland annat till Games of Thrones. Hon berättade om hur vidrigt det kan vara att måla tänder trasiga och fula. En del skådespelare kommer dit och säger "jag har inte borstat tänderna för att göra det mer autentiskt" och liknande. Då måste hon sitta där nära nära i deras vidriga andedräkt. Jag fick höra roliga historier om människor i byn och hur de idkar bytesarbeten med varandra, man hjälper någon med potatisen och får själv hjälp med ett bygge osv. De berättade om den jättegamla mannen i byn som gjort en ny trappa i huset och som flyttade alla sina vinplantor fast han mest troligt kommer vara död när de ger druvor igen, ingen fattar hur han orkar. Berättelsen om hur man i byn kör på pickalurven lite titt som tätt för att exempelvis köpa cigaretter och den lokala polisen tittar åt sidan men när de har den stora festen i Portomarín när brännvinet Orujo är klart så kommer Policia Trafico och ställer sig vid alla 8 utfarterna till Portomarín och haffar alla som försöker köra hem påverkade och påverkade är allihopa efter den festen. De är inte från platsen och har inga problem med att det är grannen de haffar. Bra! Fick många sköna byhistorier som ni garanterat får höra om ni besöker detta ställe.
Anne-Marie berättade om hur det var att gå Caminon på våren i lera, snö och regn. Jag var glad att jag hade skjutit upp min tur från april/maj till augusti/september. För jag hade verkligen haft underbart väder hittills. Vi pratade om deras flaggor som gett härbärget dess namn och jag noterade att de inte hade en svensk flagga. Lovade att skicka en när jag kom hem. Klart de måste ha en svensk.
När klockan var förbi 22 gick mina ögon i kors och jag tackade för mig, de andra skulle ut på stan en sväng. Jag gick och hämtade in min tvätt som nu var snustorr, sade godnatt till katterna och gick upp och borstade tänderna innan jag kröp ner i sängen. Läste lite nyheter, svarade på kommentarer och läste lite twitter innan jag somnade som en stock.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar