Augusti 31 - 36.2 km
Det märktes att jag hade gått långt under dagen för jag sov som en stock nästan hela natten. Behövde inte gå upp och kissa mer än en gång och det var typ en timme efter jag hade lagt mig. Däremot värkte benet lite så fort det inte låg i högläge så jag bökade nog om lite med att försöka få den lånade extrafilten på rätt ställe.
Vaknade av att en person på andra sidan den låga skiljeväggen hade ett larm som pep 06:00 och någon annan viftade omkring med en pannlampa. Gled tyst ner från min säng och som vanligt kunde jag inte få ner framfoten utan fick börja dagen på att gå på hälen på vänster fot. Stelt men jag visste ju att det skulle släppa med lite voltarengel och lite värme.
Hade kvällen innan lagt allt utom sovsäcken och pengabältet i min vattentäta innerpåse så det var bara att stoppa ner bältet ta säcken i ena handen sovsäcken över nacken och ryggan på ena axeln och tyst smyga ut i köket. Ställde ner ryggan mot en vägg i köket och tog fram min necessärpåse och borstade tänderna.
I köket satt redan några andra och åt frukost. Frukosten stod framdukad och var "donotivo". För mig fanns inte så mycket mer än marmelad och te. Åt min banan jag hade i väskan och åt upp min sista skiva av mitt glutenfria knäckebröd jag hade med mig från Sverige (inser nu att i min dagbok saknas en del intag av knäckebrödet :-) betalade € 1.50 innan jag gick ut. Höll på att sätta mig på en pilgrims stråhatt på en stol, han tittade väldigt argt på mig.
06:47 stod jag utanför härbärget och tittade upp på en stjärnklar himmel och bara njöt av den friska luften. Väntade på att GPS-klockan skulle få kontakt med satelliter. En del andra pilgrimer vandrade iväg med sina pannlampor. Jag väntade en liten stund till men genom byn fanns belysning.
Kan någon förklara varför en del hade bundit fyllda vattenflaskor vid stolpar vid uppfarten? Redan inne i byn började det gå uppför, det visste jag ju sen gårdagen när jag hade gått till restaurangen. På tal om mat så åt jag så otroligt lite igår att idag hade inte en banan, knäckebrödet och en kopp te räckt för att mätta mig. Magen kurrade. Tog lite nötter men behövde energi snabbt. En läsk vore ett bra sätt att i alla fall väcka motorn.
Masade mig ut ur byn, solen var på väg uppåt så pannlampan behövdes inte. Stigen var ungefär som igår, smal och stenig, uppför och full i hästskit. Jag kände mig jädrans låg på energi, orkade inte dra igång benen utan segade på i ett jämt tempo som inte stressade hjärtat att börja tokslå. Segade mig förbi några äldre damer, stannade och såg ut över bergen och insåg att snart skulle jag kliva in i det mytomspunna Galicien, där det sägs regna jämt. Från och med nu skulle regnkläderna ligga i ytterfacket. Jag hörde ljud bakom mig och plötsligt kom en rödklädd man ikapp mig, sade hej och vi pratade lite om var vi var ifrån, han var fransman. Han drog i en ny växel och blev den första person att komma ikapp mig och bara dra ifrån mig i fjärran. Han bara försvann framför mig helt enkelt. Kollade på min GPS-klocka och såg att jag gick långsamt++.
När jag stävade mig upp för den sista biten mot byn Laguna de Castilla och stannade för att fota soluppgången mötte jag en man med en hacka över axeln, en hund vid fötterna och en häst i ett rep bakom sig. Vi stannade och pratade och mannen som var en riktigt rynkig sak i blå overall som inte luktade hallon direkt var en bra bit över 60 med dåliga tänder. Han flirtade hejdlöst och frågade om jag inte behövde en älskade på caminon. Sa att jag hade sambo där hemma varpå han sa att det som händer på caminon behöver ju ingen få veta något om. Jag skrattade och han bad om en puss, jag nöjde mig med att stryka honom på kinden och säga att det skulle komma 2 äldre damer bakom mig som nog var mer passande. Nu var det hans tur att skratta. 
Jag vände mig om för att fortsätta gå men kom på att jag ville ha en bild och vände mig tillbaka och frågade om det var ok, han smilade upp sig. Dock fick jag fota med väldigt lång slutartid så bilden blev inte så bra men ett kul minne.
Strax fick jag syn på en annan pilgrim framför mig, han gick precis in i byn. Han såg ut som en typisk hipster. Jag fick syn på en drickamaskin precis i början på byn och tog sikte på den. Stoppade i €1 och tryckte på knappen för en cola men inget hände, tryckte för att returnera pengen och provade igen men samma resultat :-( Tog min peng och fortsatte, kom ikapp hipstern och vi pratade, jag sa att jag skulle behöva en dricka och han pekade på en man som höll på att ställa i ordning bord utanför en bar och sa att han nog kunde fixa en åt mig. Kikade in i baren där dörren stod på glänt och en kvinna stod bakom baren och ställde i ordning glas. Frågade om jag kunde få köpa en cola och visst kunde jag det. Fick min cola och öppnade den utanför baren. Drack lite och fortsatte gå. Kom snart ikapp hipstern igen och vi pratade. Han studerade IT hemma i Belgien och frågade mig lite om hur det var att jobba i branschen.
Vi stretade på uppför, stannade för att fota emellanåt, även bakåt som här. Älskar när bergen blir som lager så där.
Att gå brant uppför i hyfsad takt, prata, fota och dricka cola samtidigt är inte helt lätt men tillslut hade jag fått i mig drickan och kunde stoppa den tomma burken i min ficka i kjolen. Vi stretade på och insåg efter en stund att vi gick på vägen och inte på stigen nedanför, vi hade alltså missat någon liten avtagsväg ungefär halvvägs mellan förra byn och O'Cebreiro. Skrutt oxå. Vi diskuterade om vi skulle försöka ta oss ner för branten eller fortsätta på vägen. Insåg att om vi skulle gå ner för branten (min fot gillar ju inte att gå nerför) så skulle vi direkt behöva gå rätt så brant uppför, till högre höjd än vi var på nu. Då var det bättre att sträva på här vi var. Vi fortsatte alltså och stenen som talar om att man kommit in till Galicien missades tyvärr. Synd för den såg fin ut på bild och hade varit kul att fota då jag har alla andra byten av landsdelar på bild.
Vi kom fram till en rastplats på en höjd med en helt magnifik utsikt, vi såg ut över berg och moln/dimma som låg emellan topparna Vi var helt förstummade. Någon hade tältat på platsen och höll på att packa ihop, andra stod vid kanten och fotade. Vi stannade och knäppte några bilder vi också. När vi fortsatte kom vi fram till där stigen kom upp på vägen och en mamma och dotter kom precis upp och skulle gå mot O'Cebreiro vi stannade och pratade med dem och sa att de måste gå tillbaka en 20 meter och gå upp på höjden, det var så värt det. De tackade och gick dit vi kom ifrån.
Vi kom fram till en sten där man ristat in massor med pilgrimsleder i hela Europa på en bronsplatta. Min landsände av Sverige fanns inte med. Men å andra sidan har vi ju ingen pilgrimsled som startar här uppe i Sverige, eller?
Eftersom vi gått på vägen ett par 100 meter istället för på stigen hade vi även missat den första Galiciska betongstenen med 152.5 OS Santos så istället fotade jag sten nummer 2, den som talade om att nu var vi i den historiska byn O'Cebreiro.
O'Cebreiro är en typisk Galicisk by och man känner direkt det keltiska arvet på något konstigt sätt. Gatan är stenbelagd och husen är gjorda av sten. Tänk all denna sten som folk grävt upp. Vilket jobb.
Delar av kyrkan i den här byn är galet gammal, från 800-talet och är äldsta kyrkan som kan förknippas med caminon. Byn som är i väldigt gott skick känns väldigt turistig, som om den var uppbyggd nu som ett exempel på en typisk Galicisk by. Vid kyrkan finns en staty av Don Elias Valiña Sampedro som vi har att tacka för pilarna längst med leden plus att han kämpade för att hålla leden vid liv.
Vi gick genom byn och jag slängde min burk i en papperskorg som såg ut som en postlåda. Det var rätt skönt att gå igenom byn så tidigt för annars hade det nog varit fullt med turistbussar och öppna turistbutiker nu var allt stängt och det var väldigt lugnt. Vi gick förbi härbärget med den fantastiska utsikten. Tänk att sitta och se den på kvällen eller vakna och äta frukost med den utsikten. Vi passerade ut ur byn och fick syn på ett minneskors av något slag. Någon hade ställt en urna med aska bredvid. Jag tyckte det kändes väldigt makabert och jag och belgaren började diskutera hur man hanterar aska i olika länder. Hemma i Sverige är vi ju extremt begränsade, vi måste gräva ner på kyrkogård eller få ett specialtillstånd för att sprida i skog, hav, fjäll osv. I Belgien får de urnan med sig hem och många sprider askan i trädgården eller har den stående hemma. Hmmm.... Det närmsta jag kommer det är ju min älskade katt Eduard, hans aska står hemma fortfarande. Oj vilken saknad som drabbade mig, tänk att saknaden efter en katt kan sitt i så. Började dessutom längta efter 2 tokstollarna där hemma.
Vi vandrade vidare och utsikten var hela tiden helt magisk. Galicien verkade då inte ge oss något av sitt berömda regn idag i alla fall.
Vi gick genom ett fantastiskt mysigt landskap och de stora tallarna hade släppt sina barr på stigen som blev mjuk och skön att gå på. Påminde om en sträcka igår som jag verkligen hade gillat. Strax efter de små altartornen på det som jag hade trott var toppen kom jag in i en barrskog en liten liten bit, skugga, nästan kallt och ett tjockt lager ihoppackade barr under fötterna. Njutning.
Jag hade trott att vi var uppe på toppen och nu skulle det gå nerför igen, men åter igen hade jag slarvat med att läsa i guideboken, jag skulle upp på en topp men först skulle vi tydligen neråt förbi byn Liñares vilket jag för tillfället hade noll koll på innan mitt belgiska sällskap berättade att det skulle komma en topp snart när jag sa att det var skönt att det gick nerför. Vi pratade om fotbollsträningar, han hade varit målvakt precis som Vincent när han var ung och han berättade om katolska fotbollsligan i Belgien, den hade dock tydligen inget med kyrkan att göra. Vi passerade byn utan att den gjorde något speciellt intryck på mig och snart gick det långsamt uppåt igen och vi nådde Alto de San Roque med sin pilgrimsstaty där en pilgrim kikar ut över Galicien. Det var ganska mycket folk som passade på att vila här, bland annat 2 cyklister som cyklade med 3 hundar. De hade en i korg fram på styret och 2 i en cykelkärra. De såg ut som om de hade sovit här.
Vi stannade och jag tog av fleecetröjan och letade fram solbrillorna. Mitt sällskap tände en cigg så jag sa tack och hejdå och önskade en buen camino innan jag fortsatte ensam.
Vyerna nu framöver var helt magiska, stannade och bara söp in naturen flera gånger.
Byn Hospital de la Condesa och Padornelo passerades utan att jag tänkte så mycket på det mer än att jag kom ikapp min amerikanska vän som går på 20 dagar precis utanför kyrkan i byn. Vi hälsade lite kort och jag frågade var han hade sovit, jodå han hade tagit sig till O'Cebreiro men det hade tagit tid.
Idag var en sådan dag där guideboken fick ligga kvar i fickan och jag inte direkt brydde mig om hur långt det var till nästa ställe, idag skulle verkligen benen få ta mig dit de ville, visste bara att det var gott om härbärgen med relativt korta avstånd. Om jag skulle gå längre än Triscastela behövde jag ha bestämt mig för vilken väg, via Samos eller inte. Hade slängt iväg en fråga på pilgrimsforumet igår kväll, bestämde att i Triscastela skulle jag i alla fall stanna och äta och där kunde jag ju kika på om jag fått några svar på vilken väg som var bäst.
Jag matade på och utanför Padornelo knäppte jag lite bilder innan jag fortsatte uppför och än mer uppför mot Alto do Poio som är högsta punkten i Galicien. Träffade på två trevliga kanadensare som var snälla nog att växla mellan gummiploppar och inte beroende på underlag. De lät inte klick klick en endaste gång. Passerade en grupp italienskor som såg ut att vara klädda för ett aerobicspass på gymmet mer än för vandring, men var och en väljer ju sina kläder. Passerade en massa boskap som tittade ut över de fina vidderna.
'
Klättringen upp till Alto do Poio var inte rolig alls, tokbrant och jag lyckades hamna bakom en stor grupp människor som sniglade sig fram i bredd. Tillslut med rejält hög puls kom jag upp för backen och framför mig låg en bar. Många stannade där och tog sig en andra frukost men jag drack lite vatten och knatade vidare istället. Gick förbi lite folk och småpratade. I Fonfría kom en tiggerska fram och bad om pengar till döva eller om det var blinda i byn, det var någon form av namninsamling oxå. Hade mynt lösa i fickan, det fick bli mitt bidrag till vad nu än pengarna gick till. Stannade vid en av källorna och hällde det iskalla vattnet över mitt huvud, tvättade av ansiktet och nacken. Så skönt att svalka sig lite.
Fortsatte ut ur byn och fick syn på en man framför mig som verkade hålla samma tempo som mig ungefär. Jag kände mig lite sällskapssugen så jag bröt mot min egen regel att inte låta någon annan bestämma min takt. Ökade därmed lite för att komma ikapp honom. Han gick med en "halv rygga" dvs det var bara nederdelen och han bar upp den med höftbälte och ett par korslagda hängslen, det gjorde mig nyfiken. Han tappade sin vattenflaska och fick stanna till för att plocka upp den. Då kom jag i kapp. Hälsade och vi började prata. Skönt med någon som kunde hålla min fart och prata samtidigt. Han var från Kalifornien och hette Chris. Fast trots att han bor i Kalifornien presterar han sig som engelsman eftersom han kommer därifrån från början. Vi hade massor att tala om vilket var roligt. Han höll på med Tai Chi mm och vi kom in på min anemi, då visade det sig att han hade en bekant som hade det precis som mig. Hon hade efter många om och men börjat äta ett pulver som nu gjorde att hon var helt frisk. Han lovade att maila mig namnet på det senare när han fått kontakt med henne. Jag blev förstås väldigt nyfiken.
Vips hade vi avverkat 1,2 mil tillsammans genom en rad småbyar på 2 timmar och vi var framme i Tricastela, jag kunde berätta att staden hette så för att det en gång i tiden funnits tre slott här men idag finns inte ens resterna kvar från något av dem. Jag ångrade en sak när vi kom fram och det var att jag låtit mig styras av hans tempo, inte hade halat fram kameran när jag sett vyer jag faktiskt velat ta med mig hem. Vet att jag kommer ångra det valet när jag väl är hemma.
Vi hade tidigare pratat om att inte alltid stanna i byarnas första restaurang/bar utan stödja de en bit in oxå eftersom de flersta stannar på första bästa eftersom man aldrig vet om det finns fler. Min guidebok har Tricastela som dagsstopp vilket betyder stadskarta över byn vilket gjorde att jag visste hur många barer det skulle finnas.
Vi stannade på Complexo Xacobeo för de hade en trevlig uteplats i skugga och menyn såg rätt ok ut. Jag beställde grillat kött med klyftpotatis (såg att de som satt där verkade ha rätt bra pommes) och Chris beställde en fisk som visade sig komma in med massor med grönsaker. Vi fick dessutom 2 starka goda såser till, en barbecue och en curry. Gud så gott. Köttet var väl sisådär i kvaliteten mycket fett men det var i alla fall bara på kanten. Lite för mycket välgrillat för min smak men 1000 gånger bättre än typ allt annat än salladen i Viana och Paolo och Beléns middag i Villares de Órbigo.
Vi hade pratat om min anemi och problem med laktos och gluten och Chris berättade att han hade en väninna med exakt samma problem. Hon hade valsat runt bland läkare och ingen kunde hjälpa henne. På något sätt hade hon fått höra talas om något tillskott som skulle hjälpa. Hon hade blivit botad, hade kunnat sluta med järntillskotten och kunde nu äta gluten och laktos. Det lät ju som magi i mina öron. Chris såg att hon inte var online just nu men drog iväg ett mail till henne och skulle maila mig om han fick svar.
Jag passade på att läsa svaren på min fråga om väg. Boken sa att vägen över Samos inte var den rekommenderade för den hade mer asfalt. Den andra vägen är mer naturväg men innebär en liten stigning en dryg halvmil. Gud så jag velade om detta vägval men så läste jag svaren och det var väl ungefär lika många som röstade på de 2 valen. De gjorde det inte lättare. Men några hade skrivit att de hade sina mest magiska upplevelser på vägen till/från Samos och en del som gått båda rekommenderade Samos och stanna där i klostret. Jag lät kroppen känna efter också, orkar jag en backe till idag? Det stod i boken att det var en brant stigning. Nä kroppen vill inte det och första härbärget efter Tricastela där låg precis utanför staden och det var för kort och sen var det jäkligt långt (12 km) till nästa. Andra vägen har ett härbärge efter 3,6 km och sen nästa efter 9,8 km till vilket ger lite mer valmöjligheter.
Men jag ägnade hela lunchen åt att grubbla. Samosvägen är dessutom längre än den andra. Man gör en rejäl "omväg" på ca 6,4 km. Chris skulle gå den väg som min guidebok rekommenderade och stanna på det ekologiska härbärget strax utanför Triscastela som mina vänner på forumet pratat så varmt om och jag tipsat honom om. Han ville gå den kortare vägen plus mer grönt.
Jag bestämde mig tillslut för att jag ville se Samos så vi sade adjö vid vägskälet där man väljer väg (efter att jag fått leta efter en markering var jag skulle gå). Rätt så snart så gick jag i favorittypen av skogsstig och stora delar av vägen kom att se ut så så jag kände mig inte direkt lurad på natur. Dessutom följer caminon río Oribio så flera gånger gick jag längst med vatten eller korsade det. Härligt.
Det var rejält varmt ute så det var skönt att komma in i skuggan under träden. Gillade cirklarna som bildades på marken. Lekte med filter i Instagram för att få till den bruna ton som jag såg genom mina solglasögon.
Jag passerade San Cristobo do Real som låg vid floden, här fanns det byggnader med kvarnar som utnyttjade att vattnet strömmar förbi. Tyvärr smittade oförmågan att plocka upp kameran fram till Tricastela sig av på eftermiddagen också :-( Hur tänkte jag? Det var inte direkt så att fototillfällen saknades, San Cristobos sneda och vinda stenhus, de vackra stigarna och ängarna, vinrankorna mellan husen mm mm. Men det är bilder jag får bära med mig i huvudet eller titta på andras bilder från samma ställen. På tal om huvudet så är det lite spännande att gå i en ekskog, det föll ekollon hela tiden, på stigen och i skogen, flera gånger trodde jag att någon kom bakom mig men ljuden var bara från fallande ekollon.
Jag fortsatte mot Lastres och i guideboken fanns en genväg utmärkt som inte passerar Renche men jag hittade aldrig var det var så jag fortsatte den markerade vägen uppe på asfalten mot Renche istället. Där möttes jag av en by där stenhusen var klädda med klängväxter. Vackert. När jag gick upp mot Lastres vred det om i magen. Tokont och jag hade nog behövt besöka en toalett och hoppa ut i skogen var det inte tal om här för överallt i byn och dess ytterområden även u skogen satt sådana här skyltar. Och jag förstår dem för många orkar knappt kliva av leden innan de sätter sig och sen lämnar de en fullt synlig hög med toappapper längst upp. Själv brukar jag alltid tråckla mig in i skogen eller på annat ställe där nog folk inte går så gott jag kan sparka upp ett hål i marken om möjligt annars sätta mig lite otillgängligt och alltid se till att täcka över med löv, jord, sten osv så ingen trampar i det av misstag. Pappret åker i en påse i väskan, hemma i fjällen kan man alltid elda upp pappret men här skulle det mest troligt starta en skogsbrand.
Så där går jag genom hela byn med en mage som inte vill som jag vill. Men det lugnade ner sig igen som tur var och jag kunde gå utan att känna det som jag ville vika mig dubbel i alla fall ett par kilometer sen kom en skog som jag kunde skutta ut i. Många skriver på forumet att man fan får ta och hålla sig tills man kommer till en stad med barer mm. Men de människorna har nog aldrig levt med en mage som verkligen kan hata en för något man ätit. Nu hade jag knappt käkat något alls på 2 dagar så vad den bråkade om vet jag inte riktigt men uppsvullen och stenhård. Det blir en riktig skitblogg det här så det är nog bäst att gå vidare med annat ämne :-)
Passerade ett flertal småkyrkor men alla verkade vara stängda inklusive den i Lastres där satt det en lapp på dörren om att vandra delar av caminon för de som var över 50 eller något sådant så ibland verkar ju kyrkan vara öppen för varför skulle man annars sätta ett anslag på dörren till byborna. Synd för annars brukar jag gilla små landsortskyrkor. Kom till San Martiño efter att ha passerat vattnet igen och även den kyrkan var stängd synd för jag hade sett fram emot lite svalka. Nu blev det lite uppför en stund, jobbigt var det och jag gick förbi hus som såg helt övergivna ut. I en öppen lada stod 2 bilar modell äldre. Så söta små bilar. Fortsatte genom en tunnel och sen kom jag snart fram till stigen där jag kunde titta ut över Samos.
Tittade ner över staden och det stora klostret och knäppte några bilder. Kände mig rätt trött nu fast jag egentligen inte hade gått så långt idag men det var varmt. Det gick brant nerför ner till staden och jag trampade lite snett och benhinnorna protesterade, sen snubblade jag till efter att ha sparkat på en sten som satt fast. Svor lite, fick be han där uppe om ursäkt, går ju inte för sig att gå på pilgrimsvandring och svära ;-)
När jag kom ner i byn kom jag direkt fram till en affär med hur många glasskyltar som helst och en glasspapperskorg. Åh en kall Calippo, det vill jag ha nu. Gick in i butiken, såg ingen först men tillslut kom det fram en gammal kvinna som frågade lite halvvresigt vad jag ville. Sa att jag ville köpa glass och då blev hon nästan arg och höjde rösten och sa att det hade hon minsann ingen. Jag tänkte att hon kanske inte förstod vad jag sa, glass kanske inte heter helado på galiciska så jag pekade på glasskyltarna och försökte igen men samma resultat. Hon nästan kastade ut mig ur affären och pekade bortåt byn. Tänkte först att hon ville stänga affären men klockan var snart 4 så rimligen borde hon snarare öppna nu. Jag tackade för mig och gick ut i värmen igen och drack mitt varma vatten istället.
Jag hamnade bakom några italienare som skulle checka in före mig, fanns ingenstans att sitta och jag kände mig yr. Ställde mig så jag kunde luta mig mot väggen i alla fall. Blev plötsligt helt orkeslös, visste inte hur jag skulle klara att hålla mig upprätt den stund det skulle ta för italienare att checka in. Det blev lite språkförbistringar mellan mannen som tig emot oss och dem och deras incheckning tog en evighet. En av killarna såg dock att jag såg ut att vara på väg att svimma så han erbjöd mig sin stol. Tackade så mycket och slog mig ner. Trots att alla fyra var i samma sällskap drog han samma info för alla om vad som gällde på härbärget och öppettiderna för kyrkan och guidade turer i klostret.
Lyssnade på deras samtal och insåg att jag skulle behöva uppge min ålder. Vad 40 hette på spanska försvann helt ur skallen så jag slog upp det, satt och mumlade det för mig själv. Tillslut var det äntligen min tur och jag bytte stol och slog ner mig framför mannen. Han tog mina uppgifter och så kom frågan om ålder och svarade jag cincuenta. Mannen tittade frågande på mig och sa "näääää" och jag bara "joooo" han "näää" och jag "jooo, jag vet att jag ser yngre ut". Sen skrev han mycket tvekande in 50 i boken. Och jag började skratta och sa nä 50 är jag inte bara 40, nu förstår jag. Han justerade och jag fick peka ut en säng, valde säng 40 och han skrattade, person nummer 1 hade valt säng nummer 1, person 5 säng nummer 5, en som var 30 år hade säng 30 och jag som var 40 hade valt säng 40. Jag fick all info jag hört fyra gånger redan och jag frågade var man lade de pengar man ville betala för boendet. han påpekade att det var ett "donotivo" och att jag inte behövde betala om jag inte ville. Svarade att några måste ju betala så att de kan driva sin verksamhet vidare, hade noterat att ingen av de före mig hade betalat något. Jag lade €10 i donationslådan. brukar betala lite mer på donotivo än på de andra eftersom de ofta behöver pengarna.
Jag tog min rygga och släpade mig de fåtal metrarna bort till sängen och skulle precis dimpa ner på den när den andra mannen som jobbade på härbärget skyndade sig att visa en skylt som gömts av överslafens handduk "Reservado". Men fuck! Måste välja en ny säng och denna som låg precis vid uttagen i väggen. Mannen såg hur jag tittade suktande på eluttaget och skyndande sig bort till säng nummer 1/2 och visade att det fanns vägguttag precis bredvid sängen. Ja men perfekt, jag masade min aptrötta kropp dit och damp ner på sängen. Helt galet slut. Inte i huvudet men all energi var borta.
Bäddade i ordning sängen medan jag pratade med de 2 tyska damerna bredvid. Tog fram mina kvällskläder och gick till duschen, mannen som hade bett mig byta säng varnade mig för att det var halt i duschen. Tydligen hade en pilgrim ramlat och slagit i skallen för ett tag sedan. Så jag tog det försiktigt och höll mig i väggen, för nu snurrade hela världen en stund. Stod där i varmvattnet och önskade att jag kunde få sätta mig ner. Klädde på mig och gick ut och lade tvätten i ena handfatet och tvättade, fick hålla mig i handfatet med ena handen. Tänkte att det nog behövdes mat.
Hängde upp min tvätt på andra sidan gatan där linorna var, lyckades få de saker som torkar lite långsammare i solen. Det blåste lite också så jag fick använda säkerhetsnålarna för att fästa. Efter det gick jag in mot stan för att se om jag kunde finna något litet att äta men det var ingen idé att ta något stort nu det var det för tidigt för och att vänta till senare skulle betyda mer snurr, alltså något litet nu. Men när jag passerade ingången till klostret fick jag för mig att det var nog lika bra att gå den guidade turen nu. Gick in i klostret och möttes av en munk med en lång stav. Han satt på en bänk bredvid en liten souverniraffär. Jag frågade om den guidade turen och han smattrade igång på spanska, förstod att det inte gick någon nu eftersom det var för få här. Men om ca 1,25 timmar var det dags att ta en tur, jag fick komma tillbaka då. Men sen babblade han på rejält och frågade mig om varifrån var jag var, hur långt jag hade gått, hur jag upplevt vandringen hittills mm. Min spanska är ju inte direkt perfekt och jag förstod typ hälften av vad det han sa och han förstod väl en tredjedel av det jag sa men ändå lyckades vi samtala en stund.
Gick ut igen och tog mig bort till en bar några hundra meter bort, där beställde jag en cola, en te en glass och en chipspåse med skinksmak. Skön kombo va :-) Satt ett italienskt par vid ett annat bord. Kvinnan där var het galet snygg, ett vackert smålockigt hår, perfekt kropp och ett stort leende, men hon var en av de sär som verkade helt omedveten om sin skönhet. Kom på mig med att avundsjukt stirra över min bok. De var snart klara och gick iväg. Jag läste på lite om resten av vandringen, läste kommentarer på instagram och väntade. Vips var klockan 18 och det var dags för guideturen. Gick tillbaka till klostret, där satt en kvinna redan och hon tittade på mig när jag kom inhaltande. Fick veta att jag skulle köpa en biljett i souvernirbutiken när den öppnade strax före turen. Min fotled hade stramat till sig rejält nu, inte ont men foten gick inte att vicka på.
Damp ner på en bänk och väntade på att munken skulle återvända för att öppna och efter några minuter kom han, sken upp när han såg att vi nu var tre stycken eftersom en tredje kvinna kom in genom dörren precis. En var spanska och den andra var från Tyskland. När guiden kom så visade hon in oss i klostret och berättade att det var 16 munkar som bor här nu och att vi skulle respektera deras behov av stillhet. Stillhet var verkligen något som rådde här. Deras trädgård verkade trevlig.
Dörren var tydligen entrédörren från det kloster som var här på 1200-talet.
Symbolen ovanför dörren handlade om något med evighet, både cirkeln och loopen.
Guiden berättade om rosetterna i taket, alla hade sitt eget motiv.
Ljuset var vackert i gången.
Munkarna började leva efter Benediktinreglerna år 960 och gör så än idag. Eftersom man renoverat, restaurerat och återuppbyggt klostret en massa gånger återfinns en rad olika stilar, romantiken, gotisk, renässans och barocken pekades ut av vår guide. Det som klostret är mest känt för idag är muralmålningarna som gjordes på 1960-talet när man renoverade efter branden.
Fotade en del i klostret, fantastisk arkitektur. Om man är man kan man stanna här och bo med munkarna som en retreat, det hade varit trevligt men tyvärr är jag ju kvinna så det kommer inte på tal.
Vår härliga guide berättade intensivt om målningarna.
Jag hade tänkt att gå på mässan i kyrkan men när jag kom utanför snurrade allt och nu fick jag tillbaka halsbrännan jag hade haft för några dagar sedan också. Kände mig helt slutkörd och lyckades ta mig till härbärget och lägga mig på sängen. Låg tills världen slutade snurra och insåg att jag behövde gå och handla och äta för så här kunde jag ju inte ha det. Foten gick bra att gå med så länge det inte var nerför. Gick förbi kyrkan där mässan precis börjat och vidare bort till affären. Passade på att titta hur leden gick ut ur staden samtidigt. Inne i affären fanns inget glutenfritt och inget laktosfritt heller så jag köpte frukt, två små yoghurt, cesarioost och en påse med torkad frukt. Det fick duga som frukost och färdkost. När jag skulle lämna affären kom två amerikanskor in och försökte inte ens prata spanska utan nästintill försökte tvinga föreståndarinnan att prata engelska. Det verkade nästan dumförklara henne för att de inte kunde förstå. Tillslut tog hon fram en lapp och skrev tiden då hon öppnade. De blev nästan sura över att det var så sent att de behövde starta sent för att kunna handla innan de gick på morgonen. Men handla nu då era puckon ville jag säga till dem.Tog några fler kort innan jag gick vidare.
Klosterkyrkan.
Klostret.
Dekoration i stan.
Tvärs över härbärget fanns en restaurang och jag orkade bara inte springa runt och leta mat så jag gick in där och beställde en ostburgare utan bröd. Bad om att få sallad instället för brödet. Restaurangen hade bordstabletter med en karta över leden genom Galicien. Gaffeln är där jag befinner mig och kniven dit jag skall, det ser ju inte så långt ut :-)
Skrev på Instagram "Nä mnen det ser väl inte så långt ut. Funderar på Samos-Portomarin-Melide-Saceda-Santiago eller ta lite kortare sträckor och en dag till. Min mage bråkar lite med mig. Inte så den hindrar mig men mår lite småpyton hela tiden och magen är stenhård. Inte så skönt när saker sitter åt om den."
Burgaren kom in och jag kunde inte låta bli att garva, en hamburgare här var uppenbarligen just det en hamburgare med nada och ostburgare betydde att man lade en skriva ost på oxå. Ingen lök, dressing eller annat tillbehör. Pommensen var förvisso inte indränkta i fett men alldeles mjuka. Salladen däremot var riktigt bra. Äntligen lite annat än isbergssallad. Burgaren var bra stekt och välkryddad men väldigt liten och tråkig i övrigt. Men jag lyckades få i mig maten i alla fall.
Jag höll på att svimma vid bordet medan jag väntade på maten, kunde knappt sitta upprätt. Lyckades få i mig min mat, hämtade min tvätt och gick in i härbärget igen där folk hade börjat förbereda sig för natten. Jag borstade tänderna och gick till sängen för att lägga mig. Trots att kroppen inte varit helt hundra idag så har det varit en fantastiskt fin dag med mycket trevlig vandring. Men jag deppar lite över att inte ha fotat mer.
Ena kvinnan bredvid tittade förskräckt på min fotled och undrade hur sjutton jag kunde gå med den svullnaden. Jag tittade ner och såg att smalbenet och fotleden på vänster fot verkligen var tjockare än andra. Men ont hade jag ju inte (så länge jag inte trampade snett eller gick nerför allt för brant). Foten gick dock inte att tippa neråt alls just nu. Smorde in med voltarengel innan jag kröp ner i sängen, lade foten i högläge som vanligt och somnade som en stock strax före 22. Helt utslagen. Hoppades att jag skulle må bättre på morgonen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar