#camino2013 - dag 9, etapp 9 - Atapuerca-Rabé de las Calzados

Augusti 21 - 32.8 km

2 gånger fick jag försöka navigera över vissas grejer på golvet för att gå på toa. Vaknade 5 minuter före väckaren men sen upptäckte jag att jag hade glömt slå på larmet. Det som väckte mig var den andra Beatrice som höll på att packa sina saker och viftade omkring i hela rummet med sin pannlampa. Den kvinnan har verkligen ingen respekt för andras sömn.

Har alltid kameran och mitt pengabälte i sängen. Resten av grejerna ligger i min stora vattentäta påse och ryggan är nästan tom. Tar mina saker och smyger ut så tyst jag kan, går till badrummet och tvättar mig, klär på mig och sen till något upplyst rum för att packa i ryggan.

Åt 2 små yoghurtar till frukost och gjorde i ordning 2 glutenfria knäckebröd att äta på vägen. Jag hade varit så smart kvällen innan och stoppat min vattenpåse i frysen. Så nu kunde jag lägga en frusen påse bakom ryggplattan och få lite kyla samt iskallt vatten under dagen. Jag är så smart ibland.

06:17 var jag ute ur huset med GPS-signal fixad. Dags att gå till ja idag hade jag inte en susning var jag skulle sluta. Eftersom jag hade fått blåsa under foten så fick jag ju se hur långt det skulle ta mig.

Några spanjorskor hade lämnat härbärget före mig och syntes inte till så jag gick ensam över gatorna med pannlampan släkt då månljuset var tillräckligt. Det var kyligt så jag svepte min sidensjal om mig det räckte.

Ganska snart utanför byn började det gå uppför och det var riktigt stenigt. Slog på lampan för att inte snubbla. Tittade tillbaka ner mot Atapuerca och våtlandet där nere. Igår hade jag funderat på att gå dit och doppa fötterna. Atapuercadagen hade varit riktigt fin.

Kom upp på toppen där det står ett stort kors. Solen gick sakta upp samtidigt och jag tog några bilder som jag tror kan ha blivit bra. Lustigt här uppe var det mycket varmare. Jo jag vet att värme stiger uppåt men det var ingen jättekulle direkt.

Burgos en relativt stor stad syntes där nere och flygplatsen jag skulle gå i utkanten av blinkade i fjärran.

En stor labyrint bredde ut sig i gräset. Jag tog mig dock inte tiden att gå i den men tog några kort. Nu dök det upp någon bakom mig som gick om mig när jag stod och fotograferade labyrinten.


Det stod en stor skylt där uppe också.

Det var en lång blond tjej med flätor i håret. Sett henne förr. Hon säger aldrig något. Hälsar aldrig och tittar surt om man säger Hola till henne. Kanske har hon ett tysthetslöfte.

Jag fick fart nerför och gick om henne och nu var jag ensam mellan fälten som bredde ut sig på sidorna en stund. Funderade på det som boken sagt om mentalt förbereda sig för att hamna i stadslivet igen. Kände att jag inte alla var upplagd för stad. Trivs bättre i småbyarna. Jag som hemma planerat vilodagar i flera städer. Lustigt hur det kan bli.

Nu dök det upp folk framför mig. Det var den rödsvartklädda familjen från dagen innan. Nu var de dock ett barn mindre hmm... Passerade och vi hälsade. Skönt att lämna dem bakom och gå på i ensamheten. Här någonstans skulle det dyka upp ett val där man kan gå en mer naturnära väg eller fortsätta på asfalten men jag måste antingen ha missat eller då var det inte utmarkerat för en stund senare var jag i byn Cardeñuela Riopico där jag inte alls skulle vara. Ja ja det rörde sig inte om många 100 meter men det hade varit skönt att slippa asfalten.

Snart var jag i Obanjea Riopico som är sista byn innan man tvingas in i flygplatsområdet. En kille kom ut från härbärget där och gick bakom mig.

Jag lyckades välja rätt väg i nästa korsning och gå längst en lugn väg och inte längst med en huvudled. Sen kom jag fram till stället där man kan välja en liten dåligt markerad väg längst med ett vattendrag in till Burgos eller fortsätta via en huvudled och komma in via förorterna.

Stod och funderade där vid skylten och klurade på hur lätt det skulle vara att hitta vägen vid ån när killen bakom kom i kapp. Vi började prata och han tänkte ta vägen via vägen. Tänkte att lite sällskap in till Burgos kan vara trevligt så jag gick med honom. Han heter Benedict och är utövande katolik från Tyskland. Han hade gått Leon-Santiago de Compostela året innan men ville nu se första biten också. Vi pratade invandring, att leva med arvet från 2:a världskriget och politik och religion. Intressanta diskussioner om hur det egentligen kommer sig att de flesta konflikter verkar röra religion samtidig som nästan alla tror på samma sak och vill praktisera att vara god mot sin nästa.

Vi gick på trottoaren in mot Burgos. Förbi typiska förstadsområden så som bensinmackar, färgaffärer och bilhandlare. Efter en stund var vi inne i själva staden och Benedict sa att han behövde köpa billigt vatten på ett supermarket. Han tog aldrig vatten ur kranarna. Konstig snubbe. För det mesta är ju vattnet helt OK även om vissa ställen har galet klorerat vatten som får mig att må illa.

Vi hittade ett supermercado och gick in. Jag köpte 4 glutenfria frallor och 2 honungsbars samt 2 glutenfria kakor av något slag. Bra "emergencyfood". Vi betalade och gick ut. Skyltningen i Burgos var lite svår att se så vi koncentrerade oss. Men ofta såg man markeringar i vägen eller på träden.

Vi kikade på biblioteket, en mycket intressant byggnad, gammalt och ultramodernt i ett.

Mitt emot stod kyrkan San Lesmes med en vacker portal. Vi gick dock aldrig in. Den här dagen märkte jag att jag fotade mycket mindre när jag hade sällskap. Lite synd för foton går ju inte att ta igen senare.

När vi gått en stund genom gatorna hörde jag "SWEEEEEDEN" bakom mig och vände mig om. Det var italienaren jag inte träffat på några dagar. Fick en kram. När vi stod där kom Hanne också gående. Hon behövde ta ut pengar så jag, hon och Benedict stannade till vid en bankomat. Jag kollade mitt eget cashförråd men hade så jag klarade mig.

Hanne hade något ärende, jag minns inte riktigt vad, så jag och Benedict fortsatte utan henne. Italienaren hade swischat vidare. Vi gick över vägen och bron över till gamla delen. Ni ser Benedikt på bron.

Jag stannade och fotade de olika markeringarna i gatan som visade oss vägen.  Även i denna staden var det en linje genom som bara var att följa.

Vi fick snart syn på katedralen Santa María som är byggd på 1200-talet, den såg väldigt utsirad ut.

Tinnar och torn och mycket detaljer.

Vi gick in i den del där man inte behövde betala. Känns helt fel att behöva betala sig in i en kyrka.

Vi hamnade i slutet av en mässa och efteråt kom prästerna fram till oss och gav oss var sin broschyr med böner på latin för peregrinos.

Vi gick vidare till nästa kapell som var ett tyst kapell med biktbås. Utanför stod INGA TURISTER. Eftersom jag inte är katolik kände jag mig som turist. Men Benedict sa no kom nu. Du är ju pilgrim.

Vi slog oss ner på var sin bänk och Benedict verkade säga några böner medan jag mest njöt av kylan och tystnaden. Tänkte på min mormor oxå.

Efter en stund gick en kvinna in i biktbåset och jag kunde höra henne viska där inne. Jag kände mig klar och reste på mig för att gå, kändes så intimt att höra hennes viskande. Även Benedict gick ut. Vi stannade till i kyrkan och beundrade taket, fönstret och en rolig figur uppe i ena hörnet. Jag ville fota men det var fotoförbud här men det hindrade inte en katolsk präst från att dra fram kameran. Själv får jag lagra det i huvudet.

Vi gick ut och jag sade adjö till Benedict som ville sitta kvar utsanför kyrkan en stund. Jag knäppte några kort innan jag gick.

Jag tog trapporna upp och mötte Hanne. Hon frågade om det var värt att gå in och jag sa att jag bara varit i allmänna delen där var det vackert, lugnt och stilla. Vi sa adjö och jag fortsatte leta mig ut ur Burgos. Fotade en kyrka med ett av de där lustiga tornen som ser ut som de skall kunna tippa när som helst. En vägg med 2 klockor i. De ser ut som något man kan få for sig att bygga med lego när man får för få bitar kvar för något stabilt. Som vanligt låg det ett storkbo längst upp.

Jag lyckades missa pilarna som skulle ta mig in i parken men vägen utanför var också markerad. Det var skönt att gå i skuggan under de stora träden. Kom fram till en bronsstaty av en kvinna i rullstol. Blev väldigt nyfiken då det inte är vanligt med handikappade avbildade som statyer. Vem är hon, varför sitter hon i rullstol och varför blev hon staty. Tyvärr fanns ingen skylt.

Passerade en staty av en pilgrim.

Jag gick en kort stund längst med en större väg inne i ett bostadsområde i slutet av Burgos innan vägen övergick till en gång-/cykelväg där många burgosbor verkade motionera i värmen. Tokstollar. Jag gick förbi fängelset och hörde vakterna ropa ganska upprört i högtalarna och tänkte nu kommer det väl rymlingar springande. Men det gjorde det så klart inte.

Nu övergick marken omkring mig från vildvuxna gräsängar till odlingar och det var inte många träd som skuggade. Då blev jag tokkissenödig. Så där så jag inte riktig visste hur jag skulle kunna gå ett steg till. Men det kom folk från båda hållen. Bara att leka Susanne Lanefeldt och Kniiiiiip en stund innan det blev fritt fram för att hoppa in bakom en buske.

För att vi pilgrimer inte skall bli ihjälkörda av tåget eller överkörda på motorvägen så har man här dragit leden fram och tillbaka 4 vändor. INTE roligt.

Nu var jag riktigt varm men kom på att jag hade ju is på ryggen. Så jag stoppade in händerna bakom vattenpåsen och lade sedan en hand i nacken och en i pannan, ahhh så skönt. Det var oxå skönt att kyla ner fingrarna som var tjocka som chorizos.

För att muntra upp mig lite tog jag fram mina "emergency nuts" som jag köpt i Villamayor de Monjardí, cashew. Gick och tröståt lite innan vägen blev lite roligare igen. Fotad även ledningar för att få lite omväxling.

Vid Rio Arlanzón hade man lagt en trappa ner till vattnet. Tänkte åh vad skönt det hade varit att sitta där och stoppa fötterna i vattnet. Vet inte varför jag inte stannande. Kanske var det för det stod en man i solen och inte i skuggan en meter bort som frågade mig om jag var spanjorska. Svarade nä jag är svenska. Ja ha sa mannen jag väntar på en tysk. Jag förstod inte logiken i konversationen men sa att det kommer en tysk bakom mig. Hade gått om honom en liten stund tidigare.

Jag gick över bron och hamnade i lite skugga en stund igen. Skönt. Upprepade min nerkylningsövning och drack mitt iskalla vatten. Jag är så grymt smart ibland. Skulle inte vattnet smälta snabbt nog om jag blev toktörstig hade jag lite extravatten i en flaska och jag kunde ju alltid lägga påsen ovanpå ryggan i solen om det behövdes.

Snart var jag i Tarjados. Stannade vid fontänen och kylde ner händerna. Blötts håret och solhatten. Så skönt. Pratsde med paret som satt där de tyckte jag var tokig som gick så långt. Tog ett kort på deras stora stentavla som visade hela leden och konstaterade att jag kommit en bit.

Gick förbi en stor grupp amerikaner, inte mött många sådana ensamma. Sen gick leden på en väg till Rabé de Calzados. När jag kom in i byn gillade jag den direkt. Fin, ren och mysig. Utanför ena härbärget fanns ett bord och en bänk samt en colamaskin. Köpte mig en dricka och slog mig ner tillsammans med 2 fransmän som satt där och ägaren. Fransmännen reste inte tillsammans men lyckades hamna på samma ställe varje dag ändå.

Klockan var strax över 1 och jag var egentligen inte trött och klockan var inte så mycket men 32,8 km fick räcka. Jag skyndade mig att skriva på Instagram att här skulle jag stanna.

Satt kvar utanför och vinkade av fransmännen som gick vidare. De skulle smaka på meseta och gå till Hornillos de Camino 7,7 km bort. Själv var jag inte sugen på den sträckan i värmen.

När jag suttit där en stund kom Hanne och jag gick för att möta henne. Vi diskuterade en stund vilket härbärge som var bäst. Hennes bok sa att ett var smutsigt, ett drevs av en otrevlig kvinna och ett var OK. Vi kom fram till att det jag suttit utanför nog var det som var OK.

Vi checkade in och tog middag och frukost. Föreståndarinnan lovade mig glutenfri mat och frukost. Perfekt. Av hennes man fick vi var sin medaljong från klostret i närheten. Jag satte min på ryggsäcken.

Skrattade när vi kom upp på rummen. Det var ikeasängar. Jag slappade på sängen en stund innan duschen blev ledig. De bjöd på duschtvål. Åh så skönt. Stod ganska länge. Klädde på mig och samlade ihop de svettiga kläderna. Gick till tvättrummet men vasken var upptagen. Personen var en österrikare som gjort sin praktik ett år i Spanien och avslutade sin vistelse här med att göra Caminon. Han pluggade internationell ekonomi och vi kom att prata om hur utbildningar kan bli sämre av att man tar betalt av studenter från icke EU-land eftersom man då inte kan diskutera med personer från andra länder direkt utan bara får läsa om hur de har det. Själv ser jag inget problem med att utbilda folk från ex utvecklingsländer och att de sedan tar sin examen med sig hem istället för att bidraga till vårt samhälle. Det blir en form av bidrag o j hjälp till självhjälp. Men som österrikaren sa det är värre med ex alla tyskar som väljer att plugga gratis i Österrike och sen åker hem till Tyskland med sin examen. Då har man egentligen inte vunnit något.

Vi hängde var tvätt och jag gick sedan till byns bar i andra änden. Där satt italienaren som jag nu frågade vad han hette. Simone. Vi satt och pratade en stund och studerade väggen med alla sedlar från olika länder samt meddelanden från besökare. Jag satte dit ett av mina moocards med bilden på Lapporten utåt med ett meddelande om att de gärna fick hälsa på i norr. Simone berättade om sina problem med att ta sig från byn innan och hit. Han hade missat någon skylt och hamnat på motorvägen. Tvingats ner för en slänt och hamnat i ett dike. Rivit sig på snår. Stackarn. Jag tog en glass, en te och en chipspåse. Så hungrig. Fick en medaljong till av barägaren. Den knöt jag om armen. Ville egentligen ha 2 armband om handleden som barnen gjort men glömde be om det innan jag for. Hanne har 3 armband på sig som hon fick av sina vänner som gått med henne från Saint Jean Pied de Port och till Pamplona tror jag det var.

En annan italienare Luigi dök upp och jag gick på byn med kameran en sväng. Kikade på kyrkan.

Sen vilade jag lite innan maten. Höll på att somna. Thómas hade oxå kommit och jag frågade honom hur det var med hälskavet. Han hade fått compeed och tejp av mig i Azofra. Det kändes bra sa han. Tejpen satt som berget. Han fick syn på min medaljong och frågade om jag visste vad det var. Han lät lite anklagande. Jag fick lite småpanik. Hjälp har jag gjort något fel som knöt den om armen.

Kanske skall man ha den på andra armen eller på annat ställe. Thómas lugnade mig och sa att man fick ha den var man ville och berättade att för katolikerna brukar en sådan medaljong men i ädelmetall och inte som min i någon billig skit vara mycket värdefull och något man vårdar ömt. Han berättade att när kriget var sydde många in dem i fållen i något plagg för att inte bli av med dem.

Jag bad Thómas berätta om de verser som stod i häftet jag fått i katedralen i Burgos och han förklarade lite. Han såg att ena var Agnus dei och tog fram sin mp3-spelare och en liten extern högtalare. Och spelade upp en version av hymnen för oss. Den framfördes av en korsiansk grupp musiker som åker runt och sjunger i kyrkor. Vackert. Vi gjorde oss i ordning för middag och gick ner. Till förrätt blev det en jättegod spenatsoppa till mig medan de övriga fick en kycklingsoppa med pasta. Sen kom det en gigantisk sallad utan pasta till mig och en helt fantastiskt god tortilla med inlagd paprika på. Vi hade jättetrevligt runt bordet. När vi hade avslutat soppan kom Simone och Luigi inställande de hade fastnat i baren. Simone fick pastakycklingsoppan fast han beställt vegetariskt men han reagerade inte. Han var tokhungrig så när maten på hans bord var slut frågade han om vi skulle äta upp vår. Sen tog han vårt oxå. Vi hade Luigi vid vårt bord. Den mannen är otroligt rolig. Han berättade om hur han blivit jagad av en häst uppe i Pyrenéerna. Det hade tydligen varit väldigt läskigt i dimman.

Han pratade med fransmännen vid vårt bord på franska och fick beröm för sin franska genom att de trodde han var fransman. Stolt som en tupp. Vi började prata tv-spel för han hette Luigi och vi hade mött en hel del Mario på vägen. Luigi hade aldrig själv spelat något Super Mario-spel men sa att han skulle kolla upp saken när han kom hem. Han påminde om Luigi i spelet dessutom.

Efter middagen sa Thómas att han brukade leta upp en plats att se solnedgången på i varje by och fota. Han frågade om jag och Hanne ville med. Vi följde med till den plats han valt ut och satte oss i en hög med hö på ett fält. Vi fick en fin solnedgång men utan röd himmel. Men för bybor som såg oss måste det sett konstigt ut. Tre personer sitter i höet och kikar på en elledningsstolpe.

När vi gick tillbaka till härbärget hängde månen stor och röd över bygatan så vi försökte  fånga den på bild. Österrikaren med kompis stod utanför och njöt av kvällsvärmen.

Vi gick alla in och jag skrev lite dagbok men kl 22 gick ögonen i kors och jag somnade.