Augusti 27 - 30.8 km
Tjoho en natt där jag bara gick upp en gång däremot låg jag och snurrade i sovsäcken, det var så jädrans varmt. Men när väckaren ringde kl 6 var jag inte allt för trött utan gick upp utan problem. Susanne var upp samtidigt och några var redan i badrummet och köket när jag klev upp.
Jag åt några mackor till frukost och gjorde i ordning dubbelmackor av det andra brödet. Mackor med marmelad. Lade 2 dubbelmackor med marmelad på i ryggan lättåtkomligt. Tog fram min vattenpåse ur kylen och lade den bakom ryggplattan som vanligt. Skönt med kallt vatten igen.
Gick ut för att ta mig iväg och 06:27 tog jag mitt morgonkort. Slog på GPS-klockan som fortfarande inte visade någon tid men snällt visade resten. Precis när jag skulle gå iväg vaknade magen, så in igen för att besöka toa. Sen iväg.
Det var lite småkyligt så jag hade svept min nu lätt trasiga sjal om mig. Jag vandrade iväg längst stadens huvudgata ut ur staden och i en liten nedförsbacke kom jag ikapp en annan pilgrim, en äldre man. Vi började prata och han visade sig vara från Filippinerna. Han hade inte någon pannlampa och idag var det ganska mörkt ute. Snart var vi ute på en lite småknölig väg och jag fick koncentrera mig på att gå för att inte snubbla.
Då började snubben fråga mig om svensk invandringspolitik, han undrade vad vi svenskar sysslade med som släppte in så många muslimer. Snart skulle vi ha det lika mycket problem som Tyskland och Danmark enligt honom. Hans dotter jobbade tydligen i Sverige som läkare i Skåne någonstans och det gjorde att han visste att allt var hemskt i Sverige, vi hade ett väldigt segregerat samhälle och borde inte släppa in mer invandrare och se till att de vi har åker hem. Men det gällde bara muslimer. Jag blev så förbannad, sa att de som är muslimer är också människor, på det stora hela är inte deras religion speciellt annorlunda mot vår och bara för att man är muslim betyder det inte att man är terrorist eller vill omvandla det land man bor i till ett land med sharialagar. Han sa att jag hade fel, att muslimer är så olika oss att de inte skall blandas med oss. Jag kokade inombords och visste tillslut inte vad jag skulle säga. Jag tackade för mig och snabbade på stegen, så förbannad. Kändes som hela dagen blev förstörd där och då.
Jag kom fram till en korsning, tack vare min pannlampa kunde jag se den svaga svaga pilen som sa att jag skulle upp på vägen och inte fortsätta på naturstigen. Min elaka sida hoppades att mannen skulle missa pilen när han inte hade någon lampa och fortsätta på stigen ett bra tag till. Det förtjänade han med de där åsikterna. Försökte tänka på annat, för jag ville inte gå arg hela dagen. Jag skulle gå leden mot Villar de Mazarife och valde pilarna som pekade dit.
Nu var det svagt gryningsljus och solen skulle snart klättra över horisonten. På en äng bredvid mig stod 4 rådjur/hjortar och tittade på mig. De stod blixt stilla och jag hade kunnat fotat dem om jag hade haft ett stativ men med det svaga ljuset hade inte handhållet fungerat tyvärr. Men jag fick fota mentalt och behålla den fina bilden i skallen. Efter en stund hörde de något och vände om och sprang in i skogen och jag gick vidare.
Jag gick längst asfaltsvägen och strax innan Fresno del Camino nästan 2 km bort kom jag ikapp de amerikanska ungdomarna som hade varit så högljudda igår. De var fortfarande högljudda. Vi gick igenom en by och de nästan skrek fast klockan inte var speciellt mycket och folk kanske sov fortfarande.
Jag gick förbi dem ganska raskt och hamnade i en lång nedförsbacke, såg en vandrare långt fram där nere, han gick med en ganska tjock gren som stav. Kom i kapp honom strax innan vi var ända nere. Gick ganska nära honom när jag passerade eftersom jag inte ville kliva ut i vägen allt för mycket.
Han blev livrädd och hoppade till, höjde staven beredd att klippa till mig. Precis innan han gjorde det insåg han att det var en annan pilgrim och sänkte staven. Han bad om ursäkt och sa att han hade blivit så skrämd, gått i sina egna tankar. Jag sa att det var lugnt och traskade vidare.
Jag märkte hur ilskan började rinna av mig lite men den idiotiska mannen poppade upp i skallen lite då och då trots att jag inte ville tänka på honom.
Efter ca 50 minuter kom jag äntligen fram till grusvägen i Oncina de la Valdocina, det var skönt att lämna asfalten. Solen kom över horisonten och jag knäppte några bilder innan jag gick vidare.
Äntligen ute i ett "mesetalandskap" igen den här biten ligger på parámo, det som jag gillar. Raka grusvägar med åkrar på båda sidor och ett fåtal träd. Alltid fina färger och tyst och skönt.
Solen gick upp och gav ett magiskt ljus som var roligt att fotografera i, med kameran, telefonen var inte lika bra på att fånga det men ibland lyckades även den. Precis när solen träffade marken för första gången passerade jag ett solrosfält som inte var alldeles förkrympt som de andra jag sett på meseta. Här var det stora och fina och någon hade roat sig med att göra ett ansikte på den solros som var närmast leden. Jag är inte förtjust i förstörelse av annans egendom men den här glada solrosen fick det sista av ilskan att rinna av mig. Nu skulle jag bara njuta. Skrattade åt ett par flip-flop som låg på en vägmarkeringssten, vad får en att plötsligt lägga ifrån sig ett par flip-flops? Det är ju knappast så att någon gått i dem här antar jag. Ramlat ur ryggan och någon annan har lagt dem på stenen?
5 km av inget, jag gick i egna tankar, funderade mycket på jobbet, förde lite samtal med "han där uppe" och funderade på vem jag är, varför jag är som jag är och vem jag borde vara (enligt andra). Plötsligt kom massor av de där funderingarna som jag trodde skulle rulla i skallen varje dag. Vet inte om jag kom fram till så mycket. Men jag kom på mig själv med både skratt och tårar i ögonen.
Första milen tog 1 timma och 45 minuter ungefär. Klockan var bara 08:13 när jag kom till Chozas de Abajo där någon som har en bar har försökt att göra gula pilar så de pekar till baren istället så de som har hand om leden har tvingats göra stora pilar som visar var leden går. Baren ligger 300 meter från leden och alla är inte så förtjusta i omvägar.
Byn var jätteliten och mitt på huvudgatan fanns en "park" med 4 riktigt slitna bänkar. Kunde se hur så gott som hela byn kan samlas på den där lilla platsen och ha byaråd. Mellan bänkarna fanns en fontän. Jag stannade till och tog av sjalen och tog fram solbrillorna, lika bra att göra det nu. Solen var ju uppe.
På väg ut ur byn hade man gjort ett eget monument.
47 minuter senare var jag framme i Villar de Mazarife byn dit mannen utanför caféet tyckte att jag skulle gå till för att de hade ett bra härbärge. Och med tanke på hur enkelt och snabbt det hade gått att gå hit borde jag kanske ha gjort det redan igår men samtidigt var det kul att träffa Hanne igen om än ganska kort stund. I Villar de Mazarife har de en stor mosaiktavla med pilgrimsmotiv och 3 härbärgen. Staden låg helt öde när jag kom, såg inte en människa och allt jag gick förbi såg stängt ut. Jag var tidig helt enkelt och alla pilgrimer som bott i stan över natten hade hunnit gå.
Nu var det 9,6 km av nada igen innan nästa lilla by Villavante. Därifrån var planen att gå 7,5 km till Santibañez de Valdeiglesia men eftersom guideboken skrev "Generally poorly maintained" om härbärget där började jag tveka, såg vägglöss framför mig. Kollade upp härbärget på Caminoforumet och någon där skrev att ägaren var otrevlig och att trädgården var helt överväxt. Så jag tog istället sikte på byn innan Villares de Órbigo 2,5 km innan.
Såg ett gigantiskt storkbo uppe på ett smalt hus som såg ut som en gammal relästation eller telefonstation. Skulle så gärna vilja se en stork också.
Vägen började med en spikrak asfaltsväg som gick genom några minibyar och förbi odlingsfält, mycket majs, majs för djuren inte människorna. Vägen lutade väldigt mycket ute i vägrenen och mitt vänsterben som är kortare än högerbenet fick det kämpigt, jag kände hur vänsterfoten hela tiden låg på sniskan dessutom och det började värka i fotleden och benhinnorna. Fan fan fan. Försökte gå på mitten av vägen så gott det gick men ibland kom det bilar och då fick jag skynda mig ut på kanten. Funderade ett tag på att gå ut på höger sida istället men var rädd att få ont i båda benen. 6 km på den här vägen var inte bra för benet, det märkte jag. Stora delar av vägen löpte bevattningskanaler bredvid. Fanns dock inte vatten i alla men när det fanns var det trevligt att se.
Kom ikapp en massa pilgrimer som jag passerade, ingen verkade pratsugen tyvärr, hade varit trevligt att prata med någon på den här jobbiga sträckan. Men tillslut kom jag i alla fall fram till en korsning och efter den var det grusväg. Grusvägen var aningen plattare som tur var. Nu värkte benet :-(
De 3,8 km bort till Villavante var ganska fina. Men nu började jag bli hungrig, kanske dags att stanna i nästa by och äta lite mackor. Benen matade på och ca 10:40 var jag framme. Nu gäller det att hitta något att sitta på. Gick förbi två pilgrimer som satsade mot fontänen på höger sida (tror till och med att det stod att det var källvatten) där jag också tänkt stanna men såg inga bra sittplatser så jag fortsatte rakt fram. I ett gathörn satt några pilgrimer på trottoarkanten och hade packat upp typ hela ryggsäckarna. De verkade ha dukat fram en rejäl frukost/lunch.
Kom till en korsning där pilar pekade in mot själva byn och ännu större och fler pilar pekade rakt fram på grusvägen. Precis efter korsningen fanns en bänk så jag satte mig på den. Tänkte att jag får väl läsa i boken vilken av vägarna man skall gå. Tog av ryggan och tog fram mina mackor och en banan. Tog ett bett i mackan och konstaterade att brödet var kruttorrt, det gick bara inte att äta. Fasiken oxå. Hivade mackorna i buskarna bakom mig, de får fåglarna äta upp. Kom på att jag hade en chorizo i väskan och tog fram den, men den luktade inget gott alls så den fick följa samma väg som mackorna. Hmm osten, nä jag var inte sugen på ost. Mumsade i mig min banan och det fick väl räcka som frukost. Skulle ju snart vara framme vid härbärget och kan säkerligen hitta lunch där.
Jag backade tillbaka till korsningen med pilarna, läste i boken som beskrev att jag skulle in mot byn men pilarna var verkligen överkorsade/övermålade. Blev helt förvirrad och tänkte ja men de vill väl att vi skall gå på grusvägen istället för asfalt genom staden nu då. 2 äldre män kom gående och en mopedist kom precis och alla tre stannade när jag stod där förvirrad. Frågade dem om vägen och de pekade att jag skulle gå grusvägen, frågade om jag inte skulle följa pilarna som var på kanten av trottoaren, nej nej, grusvägen. Ja ha då gör jag väl det då.
När jag hade gått en jätteliten bit kom jag fram till små odlingslotter med olika fruktträd. En man stod och plockade gula plommon i en plastkasse. Han ropade på mig och sa att jag skulle komma. Jag gick fram till honom och han sträckte över 4 stora fina plommon till mig och sa här ta, ta mer, och sträckte fram påsen öppnad. Förklarade att jag inte hade något bra ställe att stoppa dem på. Lite besviket sa han att jag skulle ta fler. Förklarade att det fanns fler pilgrimer bakom mig, minst 4 st. De ville säkert också ha. Jag frågade om jag fick fota honom och det ställde han upp på. Söta mannen önskar jag hade frågat vad han hette.
Knatade vidare nu in i lite skog och jag plockade fram mina plommon. 2 stycken åt jag upp väldigt snabbt, åh gud så goda, söta och svala. Skyndade mig att fota de andra två i handen innan de gick samma väg. Jäklar jag hade velat ha fler, hade ju kunnat ta min vattentäta påse som jag skall ha till kameran om det regnar.
Jag kom snart fram till järnvägen och insåg att här finns ingen bro över som guideboken sagt, det betyder att andra vägen hade bron, varför i hela världen har de dragit om leden så vi måste kliva över järnvägen istället för över en bro? Det var dessutom en kurva så man såg inte så bra. Blev aningen nervös och stod länge och tittade och lyssnade innan jag skyndande mig över.
Nu var det snart asfalt igen och stora pilar pekade över en bro ner mot en liten by och leden i vägrenen, nä det kändes inte rätt när jag började gå ditåt. Jag valde att vända om och kollade mer noga, aha en skylt på andra sidan vägen där grusvägen fortsatte. Gick över vägen och förbannade de som går ut och målar pilar ner till en bar eller något. Vägen slingrade sig runt byn och runt en stor fabrik, kändes ju lite knas att gå på 3 sidor av ett stort fabriksområde men nu gick leden här så då var det bara att fortsätta.
Gick genom byn Puente de Órbigo där några kommunalarbetare höll på att städa gatan, de hälsade glatt och jag tänkte att det ändå är fint att någon faktiskt städar upp efter idioterna som slänger än det ena och än det andra på vägen. Nu började det bli varmt, ja det skulle bli en riktigt varm dag. Mitt ben värkte och jag var rätt nöjd över att snart vara framme även om det skulle bli en kort dag idag.
11:44 var jag framme vid Puente de Órbigo en av de längsta och bäst välbevarande medeltida broar i Spanien. Den är från 1200-talet. Det är galet gammalt. Den är byggd över en ännu äldre romersk bro. Man går över Río Órbigo och Paso Honroso som var ett tornespelsområde 1434 när en nobel kung från León försvarade sin heder här under en månad genom att bli utmanad av riddare från hela Europa. Det gick tydligen åt 300 lansar. Det är en fin bro men lite svårfotad, men jag försökte i alla fall. Nere i vattnet stod en man och flugfiskade.
Bron var jobbig att gå över med sina stora stenar men i mitten fanns en remsa som var lite plattare så jag gick där. Den var ganska brant och jag mötte cyklister som gärna ville cykla på den plattare delen så då fick jag gå åt sidan. Fotleden gillade det inte.
Vid en infotavla mötte jag en mamma och en dotter som frågade mig om jag gick ensam, jo det gör jag svarade jag. Att du vågar undrade de, är det inte farligt. Nä jag har inte direkt känt mig rädd på leden. Kanske är jag naiv och dum men jag måste tro gott om andra för att kunna vandra.
Inne i stan satte jag mig en stund på en bänk utan för någon form av kommunkontor eller något sådant. Satt tre damer där på bänken och den ena tittade på mig och frågade om jag var pilgrim. Jodå det är jag ju, hon önskade mig lycka till. Fortsatte genom byn, ganska mysig faktiskt. Tre damer gick framför mig och pratade. Ena damen hade en reaprislapp som satt mitt på hennes kjol bak. Jag tänkte att hon nog inte ville hade den där så jag sa ursäkta mig, böjde mig fram och skulle precis ta loss lappen när hon nästan sopade till mig. Hoppade bakåt och försökte på stapplande spanska förklara och pekade på lappen så väninnorna kunde se. De skrattade och tog bort lappen, jaså du är billig idag skrattade de. Damen tackade och såg lite skamsen ut för att hon var på väg att lappa till mig.
Fotade en vacker grön dörr innan jag gick vidare.
Jag gick vidare in på en liten liten butik och köpte mig en Kaz Limón innan jag gick vidare. En mysig stad det här. När jag gick ut från staden fick jag syn på en man som gick med hela sin packning i ett knyte på en stav över axeln. Jösses det såg jobbigt ut. Passerade honom och en tjej innan jag kom ut på en grusväg där jag snabbt fick hoppa åt sidan för en stor traktor ville förbi. Den rev upp en massa damm och jag fick hosta och svid i ögonen. Bredvid vägen rann en kanal och man hade en cementränna en bit upp mitt i kanalen. Såg ut som det var små hål i nederkant. I rännan låg det jord och så odlade man grönsaker där. Fiffigt. Skulle tagit ett kort men denna dag åkte inte kameran fram speciellt ofta alls, vet inte varför, kanske för att jag gick i en massa tankar.
När jag kom fram till härberget stod i alla fall dörren på glänt och inte några skyltar om att det var stängt. Öppnade dörren och klev på, hamnade på en liten innergård. knackade på dörren och en kvinna kom ut. Hon undrade vad jag ville, sneglade på klockan. Frågade om det fanns plats på härbärget. Hon skrattade och sa jodå det finns det. De verkade väldigt förvånade över att få en pilgrim på besök så här tidigt.
Hennes man tog betalt och tog upp mina önskemål för middag och frukost. Fattade omedelbart tycke för dem båda. Jag blev visad till rummet, som var oerhört fräscht och fint. Kunde välja säng då ingen annan var där. Skrattade åt att det var IKEA-kuddar. Jag fick riktigt örngott och lakan i bomull, åh så skönt. Slippa de där sladdriga pappersvarianten.
Det var så galet skönt att vara i ett svalt rum och ensam så jag tog det väldigt lugnt, packade upp mina saker, låg på sängen en stund. Ides inte ens gå och duscha för trots att det var så varmt hade jag inte hunnit bli svettig av vandringen. Blaskade bara av mig lite vid handfatet i det fina badrummet.
På vägen tillbaka till rummet såg jag mer IKEA-saker. Jag gick ner på innergården med min smutstvätt och tvättade i deras utomhuskar och hängde upp kläderna. Sen satte jag mig på en stol i solen med min bok och min telefon för att skriva dagbok. Tappade upp iskallt vatten i en stor plastbalja och satte ner fötterna, min värkande fotled gillade det.
När jag suttit där en stund kom Pablo ut och frågade om jag hällt i salt. Jag hade sett den stora säcken med trädgårdssalt en bit bort men inte vågat ta. Han tog ett 2 dl-mått och hällde i salt åt mig. Aha så skönt. Kollade min blåsa under foten, den var lite större nu men störde mig fortfarande inte. Det blev inte så mycket skrivande då Pablo stannade kvar och pratade med mig, vi blandande spanska och engelska. Kul att faktiskt försöka föra ett samtal på spanska, jag förstår mer än jag kan tala. Han frågade mig om min resa hittills och jag berättade att jag verkligen hade älskat meseta. Han tyckte jag var lite galen. Förklarade att jag var så tidigt här för att jag hade tänkt gå till Santibanez de Valdeiglesia men läst dåliga recensioner om det stället. Han skrattade och sa att ägaren kunde vara lite lynnig men det berodde på dagsformen. Sen pratade vi om Villavante och jag lade fram min oro över att behövt gå över järnvägen, frågade varför de hade dragit om leden så dumt. Då blev han arg, berättade att leden skall gå genom staden men att det är mest troligt barägaren i nästa by som målat nya pilar för om folk stannar och fikar i Villavante så går de inte till hans ställe. Det är samma som målat pilar vid bron där jag vände. Han skulle ta upp det in någon form av råd de har för Caminon.
När jag hade suttit där 1-1,5 timmar så gick jag barfota ut på gatan och över till baren, köpte mig en glass och gick sedan tillbaka till min stol och åt glassen men nu utan fotbad. Jag älskar verkligen att sitta i solen men jag gillar inte att ligga på en strand. Så detta passade mig väldigt bra. Nu kunde jag skriva lite reseberättelse innan batteriet i mobilen tyckte att nä här i solen är inte något bra ställe.
Gick upp och lade telefonen på laddning i det svala rummet. I flera dagar hade telefonen talat om för mig att det fanns en uppdatering av OS:et men jag tänkte att det var dumt att uppdatera nu på resan om det skulle skita sig. Men när jag lade ner telefonen på sängen kom jag åt meddelandet och vips började den installera om sig. Snacka om att jag blev nervös, tänk om det skulle skita sig. Vågade inte ens titta.
Uppe på loftgången utanför rummet stod en soffa i skuggan. Jag gick och lade mig där och somnade till en stund. Vaknade och frös lite och hade ont i ryggen. Min rygg brukar gilla hårda underlag så jag tog en av de platta soffkuddarna och lade mig på trägolvet närmast räcket, då låg jag i skugga med ansiktet och halvsol på resten av kroppen. Måste sett roligt ut ifall någon tittade men jag låg väldigt skönt och somnade om. Vaknade 17:30, vi skulle äta kl 19. Ännu hade inte någon mer pilgrim kommit. Mysko, skulle jag bli helt ensam?
Gick till rummet och kollade mobilen, jo den hade överlevt uppdateringen och nu ville typ 1000 appar uppdatera sig, slog snabbt av autouppdateringen av appar. Hur hade jag kunnat glömma det tidigare. Lade mig på sängen och surfade en stund.
Gick ner till det lilla bibliotek som fanns på härbärget och bläddrade i lite böcker innan det var dags för middag. Pablo och hans fru som presenterade sig som Belén dukade för oss tre vid det stora bordet ute på innergården. Belén hade gjort en fantastiskt god sallad till förrätt och sen hade Pablo gjort en risrätt med olika sorters kött och korv i. Mycket gott. Till efterrätt åt vi pannacotta. Vi satt i tre timmar och åt och pratade, de berättade om sin camino, om livet här i byn och hur det kom sig att de flyttade från Madrid och hit. De hade en rolig historia från meseta där de lyckades gå ut på den långa sträckan utan att få med sig vatten. De hade fått gå över fälten till en by för att få vatten. Nybörjarmisstag. De berättade också om hur det blir när det plötsligt kommer en pilgrim till häst och man måste hitta någonstans för hästen att bo. Hur jäkla kallt det kan bli här på vintern och hur förvånade en del pilgrimer kan bli över att det snöar.
De är störthärliga människor, önskade nästan att jag kunde stanna en dag till. Fattade inte hur jag kunde vara ensam på detta underbara ställe. Men visste att jag skulle sova gott.
Vi sade godnatt och vid 23 kröp jag ner och släkte lampan, då var det fullt med folk ute på gatan som var på baren. Hörde en massa barn leka innan jag somnade som en stock. Kl 06:30 skulle frukosten stå på bordet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar