#camino2013 - dag 13, etapp 13 - Sahagún-Mansilla de las Mulas

Augusti 25 - 38.4 km

Tjoho bara upp och kissa 2 gånger i natt, det börjar ta sig och så galet bekvämt med ett badrum direkt från rummet. Inte behöva tassa igenom en stor mörk sal på ett iskallt golv och sen leta sig fram genom korridorer till toan. Men jösses vad mannen på rummet hade snarkat i natt.

Klev upp 05:30 då kunde jag inte sova längre även Susanne var uppe, kanske väcktes jag av henne eller så var det bara dag att kliva upp. Klockan stod på 6 så den fick jag slå av. Gjorde mig i ordning och tog mina yoghurtar och satte mig i korridoren på en stol och åt upp dem och en banan.

Idag var det dags för ett stort vägval, skulle jag gå senda via El Burgo Ranero eller Via Romana och sen Calzada Romana via, ja just det via ingenting, den första biten 8,7 km fram till Calzada de Coto och sen 24,5 km mellan Calzadilla de los Hermanillos till Mansilla de las Mulas utan något som helst skugga, vatten osv. Självklart väljer man då den svåra vägen över natursköna Meseta istället för senda vid vägen och med nästan lika lite support men med skugga.

Så det var bra att jag kom iväg tidigt 06:04 skickade jag min bild som visade hur jag gav mig av.

Hej och hå jag och ensamheten. Såg mannen som jag hjälpte hitta till härbärget en bit bort, kom ikapp och gick om honom. Vi hälsade och sa att vi kanske ses någon mer gång. Jag fortsatte ut över Puente Canto och lämnade staden. Det var för övrigt här man kunde stoppa fötterna i Rio Cea men jag var inte så sugen på att prova strax efter kl 6 på morgonen i mörkret. Leden gick längst en väg i en lund och markeringarna var frånvarande men jag chansade på att avsaknaden av markeringar betydde rakt fram.

Lyckades ta mig till rondellen där jag trodde man skulle göra valet mellan El Burgo och Calzadilla men jag hittade inga markeringar. Stod där med pannlampan i handen och var helt förvirrad. Var sjutton skulle jag gå. Letade lite till, 2 andra vandrare kom närmare och då fick jag syn på skylten. Det var inte här valet skulle ske det var först efter rondellen och det syntes ju på kartan i guiden om jag bara tagit mig tid att titta där ordentligt.

Plötsligt bestämde sig magen för att vakna. Jösses, visste knappt hur jag skulle ta mig framåt. Befann mig en bit utanför stan nu med lite ängar och lite skog vid sidorna om mig. Fan jag måste av vägen nu, ett träd vad som helst. Men det fanns nada mellan mig och vägen där det gick ganska många bilar. HJÄLP! Lyckades ta mig en liten bit till och tillslut dök det upp en transformatorstation eller nåt mellan mig och vägen, tack tack. Lyckades hoppa ut i diket mot skogen och sätta mig. Magen kan verkligen jävlas när man är på Caminon. Ett tips till alla som skall gå, börja inte gå förrän magen vaknat :-) Tur att det fanns skog och löv att täcka över med. Tror inte någon skall gå i den där skogsnutten, fanns ju inga stigar eller något sådant där.

Äntligen kunde jag koncentrera mig lite mer på vägen och tur var det för nu började bråket mellan vägarna stora pilar i vägen pekade åt 2 håll, El Burgo och Calzadilla stod det stort på gatan. Jag tog sikte på Calzadilla-pilarna. Jag började nu höra ett umpf-umpf-umpf-ljud igen. Först trodde jag det var en bil på vägen som spelade högt men nä, det fortsatte när bilarna passerat. Ljudet blev starkare ju mer jag gick. Solen började gå upp och det var otroligt vackert på himlen med molnen.

När jag kom fram till Calzada de Coto var det riktigt högt och jag var säker på att ljudet kom från en av byggnaderna där men nä. Jag gick förbi det lilla härbärget som har absolut nada, tror man hämtar ut en nyckel och sen är det bara en massa sängar. Det var hit tjejen jag pratade med igår skulle och hon verkar ju ha tagit sig hit eftersom jag i alla fall inte hittade henne längst vägen. Fortsatte på grusvägen genom den lilla byn. Umpf-umpf-umpf blev ännu starkare men varifrån kom ljudet?

En bil kom mot mig, saktade ner, en ung man och kvinna satt i bilen, de saktade ner, stannade och tittade på mig. Kändes lite obehagligt. Jag fortsatte framåt och brydde mig inte om dem. De rullade sakta iväg och försvann. Jag fortsatte och plötsligt var bilen tillbaka bakom mig, nu med bara killen i bilen. Han kröp bakom mig en stund och stannade. Jösses så rädd jag han bli. Plötsligt vände han och rivstartade därifrån. Puh. Jag var nu ute på de där 8,7 km utan något mer än en fontän vid 4,5 km.  I guideboken står det "Here is nothing to disturb the wilderness except the occasional shepherd grazing his flock and a few sporadic metal camino signposts with their inane cartoon caracter. Even the game hunters appear to have taken offence at these signs, as evidence by lead shot that has been fired at them". Ja men så trevligt jag skall gå ut i mitt i ingenstans där jägare skjuter på caminoskyltar. Tjoho. Försökte ignorera känslan av obehag och njöt av den fina soluppgången.

Skrattade lite åt caminoskyltarna här. Vet inte om de försökt att göra dem lite roligare eller vad. Tänkte på sorkarna i Bamse av någon anledning.

Det fanns lite skog som kunde skuggat här om solen gassat.

Umpf-umpfandet blev starkare, verkade komma från nästa stad helt enkelt. Att ljud kan färdas så långt. Nu började jag möte fler bilar. Syntes rätt tydligt att de som körde inte var nyktra. När jag var halvvägs till Calzadilla de los Hermanillos kom en rätt så stor jeep med minst 4 skränande ungdomar i, de tog sikte på mig, vred hela bilen mot mitt håll och jag var tvungen att hoppa ut i sidan. Min sidensjal jag som jag svept om mig för att det var kyligt fastnade i ett björnbärssnår. De skrattade hysteriskt genom rutorna och vinkade åt mig. Jag kokade av ilska och sur över att min sjal fått en reva i sig.

Det var uppenbart att fyllon från stan där framme valde att köra hem via Via Romana istället för A-231 som går bara någon kilometer bort. Fattar inte varför inte trafikpolisen ställer sig på den här vägen när det är fiesta.

Efter lite mer än 2 timmar var jag framme i Calzadilla de los Hermanillos och där hade man precis stängt festen, musiken slutade när jag hade cirka en kilometer kvar. Precis innan jag kom in i stan mötte jag två killar med en stor kylväska mellan sig. De var märkbart berusade och de frågade mig hur lång tid det tagit för mig att komma från Sahagún, jag svarade ärligt 2 timmar de suckade och började gå. Då slog det mig, 2 timmar för mig, pigg, stark och snabb vandrare och framför allt utan en stor tung kylväska skulle nog betyga minst 4 timmar för dessa fyllon. De stönade ännu mer när jag meddelade detta.

Inne i byn syntes det att det varit byafest, det låg plastglas överallt och här och där stod ungdomar fortfarande och hängde kl 08:30. Ok nu var jag vid Caminon mest fasade sträcka, den som folk skippar, de tar buss, taxi osv för att slippa gå här. Men jag frös lite ännu, klockan var inte så mycket och på himlen var det fortfarande lite moln. Jag såg fram emot ensamheten, få vandrare och inga bilvägar, kan det bli bättre? Drog på mig solbrillorna och hängde solhatten på ryggan för snabbare access, smorde in näsan och armarna med solskydd.

Jag var lite hungrig, kom på att jag hade chips i ryggan och lyckade fiska fram dem. Potatis, tomat och kryddor, perfekt frukost :-) Första biten ut ur stan var på asfaltsväg som korsades av Canal Payuelos två gånger. Jag gick där och mumsade mina chips. Nu gällde det att dela upp sträckan i lagom bitar. 3.4 bort till sista vägkorsningen, sen 8.9 till nästa korsning där man kan smita över till sendavägen om man ger upp den här och sedan 4.6 till nästa. Men den där vägen fram till 8.9 behövde brytas ner, tre kanaler skulle passeras men jag hade inte några mått mellan dem och bokens karta är inte skalenlig så det fick bli gissningslek istället, mer spännande så, skulle jag gissa rätt.

Jag verkligen njöt av ensamheten precis som jag hoppats på. Färgerna är verkligen speciella här ute. Vädret var fint. 

Jag såg inte en människa förrän jag var ungefär halvvägs, då låg 2 amerikaner vid sidan av vägen på sina ryggsäckar och vilade. Stannade och pratade med dem. De hade "sovit" i förra staden den med fiestan och därmed inte kunnat sova det minsta så nu hade de beslutat sig för att föröka vila en timme innan värmen blev för mycket. De hade massor med vatten och skulle klara sig. Jag gick vidare på den steniga vägen, fick stanna då och då för att pilla ut stenar ur tofflorna. Jag kom på mig själv med att fånle hela vägen och vilja fota allt.

Vägen marknadsförs som en romersk väg men det visade sig inte stämma riktigt senare. Man hade nämligen bevarat en lång bit äkta romersk väg, inhägnad och med en infoskylt om hur den var konstruerad. Men vi fick alltså inte prova på det på riktigt.

Tillslut kom jag fram till korsningen där man kan gå över till Reliegos, byn där Hanne sagt att hon skulle sova. Jag blev lite förvirrad av markeringen här för det stod bara att man kunde gå mot Reliegos men på kartan i guideboken skulle man inte gå mot byn men någon annan väg fanns inte. Visade sig dock vara rätt väg, det kom en korsning till där man verkligen valde vilken väg man ville gå. Nu var det 7,6 km kvar och my god vad de var långa. Den mysiga mörkbruna "romerska vägen" byttes mot en ganska trist grusväg, man såg flera byar och det såg närmare ut än vad det var men ingen av de byarna var den jag skulle till. Nu började solen klättra på himlen och det började bli varmt.

Men när jag hade ca 2 km kvar blev det åter "romersk väg" men nu dåligt underhållen, överväxt och tistlar och andra taggiga buskar hängde över leden. Jag fick gå upp på vägen istället en bit för att inte riva sönder mig helt. Men det kändes så fel att gå på asfalten att jag valde att ta mig ner till vägen igen.

4,5 timmar tog det mig att gå den där ensamma sträckan, vid 2-tiden var jag framme i Mansilla de las Mulas, man kom in vid en kyrka och sen var det en stor huvudgata. Det var sjukt mycket folk ute och många var finklädda. Oh no inte en fiesta till väl?

Jag missade härbärget och gick rakt förbi det, kom till ett torg och en bro, men där visste jag att jag skulle gå i morgon. Träffade på en tysk pilgrim som inte heller hittade härbärget. Jag började gå tillbaka och hon gick förbi mig. Då fick jag syn på det, gick in och försäkrade mig att det var rätt ställe jo. Så jag vände ut igenom dörren för att försöka hitta igen tyskan men hon var borta i vimlet så jag gick in igen. Det visade sig att hospitalieran hade ropat på mig när jag gick förbi första gången men jag hade inte hört henne. Var väl för fokuserad.

Jag blev incheckad och hon undrade om jag var knäpp som gått från Sahagún 38,4 km bort, sa att det var ju en rätt lagom distans. Jag fick välja säng själv, skönt de gånger man får göra det. Ett stort amerikanskt gäng gick in före mig och de ockuperade ett helt rum själva, perfekt då slapp man dem. Själv hittade jag en säng som dessutom hade en grendosa under sängen. Jag sover där strömmen finns brukar jag säga. Fick en bra säng. 

Klädde av mig och gick iväg till duschen. Väl där kikade jag under min ena fot. Jag hade fått en liten blåsa för några dagar sedan, pytteliten som inte gjorde mig något alls och nu när jag kikade under foten hade jag fått en blåsa i en blåsa i en blåsa. Kände fortfarande nada. Bra. Bara att låta den vara tills den eventuellt ställer till problem. Jag tror på att låta huden få byggas på istället för att punktera och sabotera läkningsprocessen och dessutom riskera att få in bakterier. Tvättade fötterna extra noga. Jösses vad skitiga de blir när man går i bara strumpor och sandaler.

Efter duschen, på med rena kläder, eller typ rena kläder. Mina eftermiddagskläder är de samma varje dag, rentvättade underkläder men skjortan och shortsen/byxorna har ännu inte tvättats. Men de används bara ett par timmar varje eftermiddag. Lite svårt att tvätta alla kläderna, vad skall jag ha på mig så länge. Sjalen kanske men då kan jag inte gå ut utan får ligga på en säng.

Tog mig ut på stan för att hitta lite mat. Hungrig som attan och frusten. Efter ett par varv på stan hittade jag tillslut ett ställe som hade ett bord som skulle kunna flyttas några cm för att hamna i solen. Det var vid torget och hela torget var fullt av marknadsstånd som höll på att packas ihop. Många stånd sålde tomater och andra grönsaker. 

Gick in och beställde en te och ville ha en tortilla men nä inte idag, idag serverar vi bara tomaträtter. Hm... Mysko. Beställde en tomatsallad då. Det blir man ju inte mätt på direkt. Men god var den, flera olika tomatsorter, olja, vinäger och salt. Men mättande nä knappast.

Vid bordet bredvid satt en annan pilgrim, han vandrade med hund. Såg ut som en uteliggare. Han drack öl och höjde flaskan mot mig och jag nickade mot honom. Vi skulle störa på varandra igen en stund senare.

När jag lämnade kaféet gick jag förbi en hög med med papper med tider för helgen, visade sig att jag kommit till Mansilla de las Mulas den dag de har sin stora tomatfestival. Kvällen avslutas med det stora tomatkriget. Frågan är om man skall gå och titta eller inte, tänk om man hamnar mitt i, tomat på kläderna känns inte så lockande.

Jag gick tillbaka till härberget, huggen vid revbenen jag haft sen dag 2 var tillbaka kände jag. Jobbigt. När jag stryker över området svider det i huden. Troligtvis en inflammation där revbenen fäster i bröstbenet, haft förut. Inget att göra åt, det går över.

Köpte en Calippo Limón i baren tvärs över gatan från härbärget och tappade upp mig ett fotbad. och satte mig i solen med min glass och mobilen och skrev lite på reseberättelsen, surfade och läste lite nyheter hemifrån. Ett par amerikanskor satt vid bordet bredvid och pratade högt som attan, gick inte missa vad de pratade om. Började undra om de trodde att ingen annan kunde engelska.

Satt där i solen riktigt länge, tillslut var vattnet varmt av solen. Idag kom ingen jag kände till härbärget och hade inte sett någon på stan heller. Så mat i min ensamhet med andra ord. Hade kollat menyerna på stan och kände verkligen inte för någon pommes idag. Hade sett 2 små livsmedelsbutiker längre ner på gatan tidigare. Dags att laga mat själv när det ändå fanns ett bra kök.

Gick till ena affären och handlade potatis, vitlök, tomatsås och tonfisk och en clementin samt lite snacks så som små smaksatta riskakor och en påse chips. Försökte hitta lite glutenfria brödprodukter men det fanns inget. Gick vidare till den andra och nä de hade heller inget glutenfritt. Trist vad skall jag då äta till frukost. Grubblade på min väg tillbaka till härbärget men väl där kom jag på att jag glömt köpa sallad. Gick tillbaka till butik 2 där kvinnan verkligen hade ansträngt sig för att hitta något glutenfritt till mig. Köpte ett salladshuvud, en påse ostbågar, ett paket cesarioost och hon tyckte jag skulle prova deras chorizo så jag köpte en sådan oxå och 2 bananer. Bananerna fick bli frukost. På väg tillbaka till härbärget mötte jag pilgrimen med hunden, nu satt han på en annan bar och drack öl. Han vinkade på mig och frågade var jag var ifrån. Vi pratade en stund och han berättade att han skulle gå vidare bara det blev lite svalare. Glömde fråga hur han löser boende om han kommer fram sent då många härbärgen blir fulla/stänger, men kanske sov han ute, hans packning såg rätt rejäl och skitig ut.

Det var fortfarande lite för tidigt för att laga middag när jag kom tillbaka till härberget så jag lade grejerna i kylen och gick och satte mig på innergården i solen igen. Jösses vad frusen jag var idag. Efter en timme kurrade magen rejält så det var dags att ta sig till köket, klockan var väl kring 19. Många andra höll oxå på att laga mat. Bland annat en spanjor som jag sett några gånger förut. Han babblar på oavbrutet oavsett om man förstår honom eller inte. Jag lyckades manövrera mig in bland alla grytor och få mig en plats på spisen för mina potatisar och sen en för att göra min tonfisksås. Medan jag förberedde allt och gjorde i ordning min sallad satt spanjoren och skar upp en gigantisk vit melon i bitar och hällde socker på dem. Han tvingande alla att smaka. Gott.

Jag skulle krydda min tonfisksås och hittade bara hel cayennepeppar, den doftade absolut inget så jag antog att det var gammal krydda = häll i mycket. Så jag tog flera små kapslar och krossade dem i handen och lade i såsen som fick puttra en stund till. Sen var det dags att smaka av. Till saken hör att jag var ganska torr om läpparna idag. Så när jag smakade av skrek jag till när pepparn brände i ett litet sår på läppen. Jädrans så starkt det var. Tokhungrig och med noll ork att börja om från början insåg jag att ja ha det får väl bli potatis och sallad till middag idag. Men när jag hade druckit en massa vatten och sköljt av min läpp bestämde jag mig för att hälla vatten i såsen och hoppas på att det mildrade lite.

Sen lade jag upp pyttelite sås till ett berg av potatis och sallad. Potatis är bra det liksom neutraliserade såsen så tillslut kunde jag ta lite mer av den men det blev ändå en massa sås kvar. Frågade spanjoren om de ville ha den, han lagade mat med 3 andra och de tackade glatt. Jag varnade dem att det var starkt, massor med vitlök och cayennepeppar. Ändå frågade han mig typ 5 gånger om jag hade haft vitlök i, det var tydligen viktigt. Han var på väg att krydda extra men blev störd av något och ställde ner kryddburken. De tog såsen på bröd precis som italienarna hade gjort i Azofra. Och minen när de insåg att det var starkt var rätt kul, han sa att det var tur att han inte kryddat på.

Jag åt min clementin som efterrätt och sen fick jag lite mer melon innan jag diskade och kokade mig en kopp te som jag tog med till sängen. Låg på sängen och skrev lite och drack mitt te. Gud så gott med en kopp kvällste. Läste lite i guideboken, läste forumet och läste kommentarer på mina instagrambilder. Verkar vara några som följer min resa.

Somnade ganska tidigt, vaknade för att ta ur GPS-klockan ur laddaren och stoppa i mobilen innan jag kunde somna på riktigt. Konstaterade att jag missat tomatfighten och somnade.