30 augusti 2013

#camino2013 - dag 18, etapp 18 - Compostilla-La Faba

Augusti 30 - 45.9 km

Magen gjorde sig inte påmind under natten, den stillade sig med Nuvalucolen vilken tur, får hoppas det håller i sig för den där jäkla magen kan verkligen vara besvärlig ibland och maten här på Caminon är absolut inte kompatibel med min mage.

På tal om mage så hade jag idag ingen frukost i väskan, min plan var att äta frukost på hotellet även om jag antog att de inte skulle ha något till mig. Jag tvättade av mig, klädde på mig och var glad att benet inte kändes speciellt stelt alls. Packade mina saker, jösses vad jag kan konsten att sprida ut mina grejer i ett rum.

Restaurangen var stäng och därmed ingen frukost, macken såg stängd ut den också. Klockan var 06:30 när jag sade adjö till nattens boende och gick ut på leden precis utanför hotellet.
Månen gömde sig bakom lite moln så det var mörkare än jag hade trott att det skulle vara så jag tog fram pannlampan och höll den i handen för att kunna lysa upp korsningar om så behövdes. Jag stannade och slog upp min gudiebok, kom på att jag inte alls läst något om dagens sträcka varken igår kväll eller på morgonen och jag gillar att veta vad som ligger framför mig. Hmm undra var jag skall gå idag var tanken, Trabadelo kanske, det stället visste jag att Hanne pratat om. Kanske passar det, 32,6 km bort. Tar sikte på det. Vore kul att träffa henne igen.

Vägen dit leder genom en rad byar på platten och sen ett beslut i Villafranca de Bierzo om ett berg skall passeras eller om vägen skall följas. Men det beslutet tar jag där och då. Vägen gick snart ut ur staden och passerade lite vingårdar. Av någon anledning var det markeringar i vägen varje 100 meter och jag började räkna steg, 118 steg tog jag mellan markeringarna och vips gick jag under bron och in i byn Columbrianos där det skulle finnas ett kapell med en fin pilgrimsmålning. Hittade kyrkan och stannade till för att ta ett kort. Då kom en stor grupp ungdomar ikapp mig, skräniga som vanligt alltså jag har knappt träffat en enda grupp ungdomar på caminon som inte tror att ingen annan kan höra dem. De skrek så det ekade mellan husen. De hade även stavar utan gummipluppar så deras tick-tick-tick-tick enerverade mig något enormt. Men när jag väl började gå igen så var jag snabbare än dem och ljudet blev allt tystare. Skönt. 
Fick syn på en hörna med maskiner med mat men inget som passade mig :-( Gick genom staden och hittade en staty som stod under tak, såg nästan lite spooky ut.
Fortsatte att räkna steg när jag kommit ut ur staden och de 2,3 km till Fuente Nuevas gick snabbt via en liten väg där det skälldes en del från hundar.

I Fuente Nuevas höll en bar på att öppna så jag tittade in och frågade om jag kunde få köpa en dricka. De hade även frukt så jag köpte mig en banan. Frukosten fixad :-)

Nästa stad var Camponarya 2,5 km bort och där var jag när solen hade gått upp tillräckligt 07:43 så jag kunde tydligt se underligheten i denna stad, ett stadsklocktorn i rondellen. Flera av caféerna var öppna men folk satt utanför och rökte så jag skippade att gå in. Hungern hade ändå inte infunnit sig, bananen hade fixat det.
Stan var en typiskindustristad, ganska tråkig men jag gillade stuprören i koppar och detaljerad vikning längst ner. Snygg detalj i staden. Gissa om folk stirrade när jag stannade och böjde mig ner för att knäppa en bild.
Vägen fortsatte ut ur staden igen och upp för en backe innan jag nådde Co-op de Vinos som skyltade med vin och en liten mumsbit för €1.0 men det var stängt och det lockade ju ändå inte mig direkt. Efter det stället fanns en fin rastplats under träden, om man kämpat sig hit upp och inte tar ett stopp på vinstället så kan jag tänka mig att skuggan och vattnet i fontänen är ett perfekt stannaställe trots att utsikten är en motorväg och trista firmor.

Efter parken kom en bro över motorvägen. Det var ett trevligt ställe att titta på soluppgången från.
Utsikten åt andra hållet var inte helt dålig den heller trots vägen, ser ni bergen där borta. Dit längtar jag.
Efter bron började en grusväg som slingrade sig neråt och jag hade en fantastisk utsikt över bergen i fjärran. Kunde känna hur de kom närmare. 
Vägen vindlade ner mellan vinfält och fruktträdgårdar och jag fotade lite och hittade en skylt som var snäll nog att upplysa mig om att det var mindre än 20 mil kvar. Tjoho! Vägen gick ner mot Magazdalen och en liten å. Detta var en otroligt härlig sträcka, såg inga andra människor förutom en man jag mötte vinodlingen, han tittade på mig som om jag höll på att stjäla vindruvor när jag stod med nyllet i dem och fotade.

I Cacabelos gick jag bara rakt igenom staden, hälsade på en kvinna som stod och sopade gatan. Ibland när jag passerar småbyarna skäms jag för att jag inte stannar och spenderar mina pengar, men jag kan ju inte stanna i varenda stad och by dels skulle jag bli urfattig och fet :-)
I slutet av byn fanns ett vattendrag, jag stannade på bron och tog några foton, njöt av att se vatten om än så lite. Tänk att man kan sakna vatten så. Tänker ju inte på det så mycket hemma där jag ser vatten nästan hela tiden.

Vägen gick ut från stan och trottoaren kantades av träd med lustiga stammar, de såg ut som abstrakta målningar. Lustigt. 
Härbärget som är betydligt modernare ligger bredvid en kyrka, alla hade redan tagit sig härifrån och hospitalieran höll på att hänga tvätt när jag passerade förbi. Doftade gott när vinden blåste förbi.
Passerade några hus med folk ute i trädgårdarna och de vinkade glatt åt mig. Några cyklister passerade och hälsade lika glatt. Sådant höjer trivseln avsevärt. Några cyklister saktade ner lite och pratade med mig i uppförsbacken. Vi önskade varandra Buen Camino och de stack iväg.

Gick längst med en större väg (N-120), en väg som följer caminon rätt mycket och många cyklister verkar ofta välja den istället för knöliga stigar, men det var bra att det fanns en grusväg/sandväg vid sidan av. Lite småtrist men snart så dök i alla fall en ny by upp Pieros där de varnade bilister för korsande pilgrimer eller för pilgrimer i allmänhet, man skall ju gå på vänster sida så jag gick över och kom fram till härbärget/baren på andra sidan där de serverade frukost. Såg en pilgrim genom fönstret och hon kom ut precis innan jag passerade. Jösses vad hennes ryggsäck såg tung ut. Lite nyfiken på vad vissa har i sina säckar. Själv haltade jag nu, benet hade plötsligt börjat göra ont. Inte värre än att det gick att bita ihop och inte tänka på det men minsta lilla snedsteg eller snubbel gjorde ont som attan.
Hälsade på en mula vid sidan av vägen innan det var dags att korsa vägen igen och in på en mindre asfalterad väg som gick lite uppför. Kom ikapp personen framför mig, hälsade utan att få ett svar och passerade när hon stannade för att ta av fleecetröjan hon hade på sig. Många pilgrimer väljer här att gå rakt fram på vägen istället, förstår inte hur man kan göra det valet, men men man skall inte kritisera andras val, det är deras camino. Jag gillar inte att gå på asfalt men jag ogillar nästan lika mycket stenbelagd cementväg som ovan. Ojämn och blir hal när den blir blöt. Det var skönt att jag inte behövde gå så mycket på sådan i Pieros.  

Vägen var nu en bred grusväg mellan vinodlingarna, lätt nerför, skönt att gå på och härliga kullar vid sidan om mig.
Fotade och gick vidare in i Valtuille de Arriba som var en halvt förfallen by där alla hus såg ut att ha en träbalkong i olika stadier av förfall. En lös hund kom springande mot mig men tvärvände och lunkade bort igen. Undra om det verkligen bor folk här han jag tänka innan jag fortsatte ut ur byn öven ett litet vattendrag och sen in i ett fantastiskt landskap. Gick förbi en krum gumma med käpp i ena handen och en plastpåse i andra handen. Troligtvis skulle hon plocka frukt från något av träden som växte bakom byn. Vi hälsade på varandra.
Vägen gick över kullarna, det var så vackert att jag inte ens tänkte på att det gick uppför emellanåt.
Och vips var jag i Villafranca de Bierzo stället där så många pilgrimer stannar eftersom det är ett stopp i Brierleys bok.
Men för mig var det frukoststället och klockan var 10:50 när jag satte mig på ett litet café med en kopp te och en tortilla. Så rent tekniskt var det väl brunch :-) Men tyvärr var tortillan aptorr, helt oätbar men jag tvingande ner lite i alla fall. Behövde ju få i mig lite mer.
När jag satt där och åt gick det förbi några pilgrimer, en del gick in i den lilla pilgrimsshop som låg bredvid baren. När jag skulle gå så sa jag till servitrisen visst är det det hållet och pekade åt vänster eftersom jag sett pilgrimer gå ditåt. Men nepp det var fel håll, uppåt till höger skulle jag. Hmm undra var pilgrimerna som gått förbi skulle.
Gick förbi en pilgrimsstaty med en bronsödla på sockeln, trodde först den var riktig men tänkte att den var lite för stilla, de pilar ju alltid iväg när man närmar sig. Rasslar i gräset vid sidan av stigen osv.
 
Snart var jag framme vid korsningen där ett val måste göras för härifrån finns tre vägar, en "den gröna" över bergen, den är omarkerad och man behöver en karta för att gå där så den räknade bort dels för att jag saknade karta och gå i de backarna med min anemi (jo det är bara att erkänna här och nu att anemin är tillbaka det känns i uppförsbackarna). Två val kvar, det ena på platten längst med vägen N-IV som är ganska trafikerad plus att motorvägen korsar över den då och då, det andra valet var den rekommenderade vägen, Camino Duro, som gick på naturstig men med ett berg att passera på vägen. Först brant uppför och sen brant nerför. Så vad väljer man när man har anemi som gör att det är jobbigt att gå uppför och ett ben som smärtar när man går nerför, jo man väljer givetvis backen. Skrev detta på Instagram till en bild som innehöll flera bilder från backen som ni ser här nedan.

Med benhinneinflammation i ett ben och anemi valde denna dam att gå vägen över Alto Pradela trots att man kan gå på vägen nedanför runt berget. Varför jo för att slippa bilar och få underbar natur. Jobbigt ja men såååå värt det. Vilar 15 min i Trabadelo innan jag går vidare.
Jodå man varnade pilgrimer från att gå här.
Denna kisse följde mig en liten bit på vägen.
När jag kommit upp en bit växte det lustiga träd med bollar med utskott. Nedanför växte björnbärsbuskar i massor. Plockade en stor näve bär och bestämde mig för att ta backen i delar. 500 steg och ett björnbär efter 1500 steg en klunk vatten. Hade ganska lite vatten med mig i vattenblåsan och 2,5 dl i flaskan. Smartbea som släpat en massa vatten på en massa ställen i onödan väljer att bara ha ca 0,75 liter med sig upp över ett jobbigt berg i stekande sol. För nu var det galet varmt, svetten rann överallt. 500 steg bär, 500 steg bär, 500 steg bär och vatten... och efter ett tag hade jag kommit en bit på vägen.
Vyerna bakåt var fantastiskt fina. Klart värt att gå här, så glad att jag valde denna väg bara för utsikten. 
Men det var rätt jobbigt, ångrade inte valet men fick kämpa på i värmen och stigningarna uppåt. 
Kände hur hjärtat bankade i bröstet, andningen var besvärlig och jag fick stanna för att pusta lite när jag drack vatten. När jag tittade ut över Villafranca del Bierzo och kikade i min guidebok så kom jag på att jag kanske borde ha besökt Iglesia de Santiago där de har Puerta del Perdón. Därigenom kunde pilgrimer gå för att få samma förlåtelse för sina synder precis som om de hade nått Santiago men bara om de var för sjuka för att gå vidare. Det sägs att det var St Francis av Assissi som instiftade denna regel. Nu är det väl bäst jag tar mig hela vägen till Santiago för syndat har jag definitivt gjort i mitt liv ;-)
Efter drygt en timme var jag uppe vid det jag trodde var toppen för klantigt nog hade jag bara tittat på bilden i boken inte läst texten där det stod att man först skulle komma till en topp där små altare byggts och sen vidare till en annan topp. Jag borde ha läst det för när jag kom upp åt jag upp resten av björnbären och drack upp det sista vattnet i vattenblåsan. Neråt behöver man ju inget vatten tänkte jag först.

Jag skuttade in mellan några träd och kissade och sen gick det lite neråt. Ha neråt så skönt han jag tänka innan det började gå uppför igen. Fortfarande fattade jag inte att jag inte var på väg neråt. Men sen såg jag en serpentinväg slingra sig uppåt framför mig och började ana. Fortsatte och gå och insåg att den skulle jag upp på. Plockade fram boken och läste och insåg att jag varit så dum. Det var ju massor kvar, bilden i boken visade ju också båda topparna men det hade jag missat. Uj uj. Det blev svettiga 3.1 km till nästa topp. Men jag fick fin utsikt åt andra hållet nu. Och bergen i fjärran lade sig som fina lager. Njöt av utsikten medan jag torkade svetten ur pannan och funderade på hur jag skulle portionera ut mina 2,5 dl vatten jag hade kvar i flaskan. 


Nu var det 4,3 km ner till Trabadelo och det var nog bra att dricka i denna värme även om det nu går neråt. Vägen neråt var fantastiskt fin, stora kastanjelundar som gav skugga. Tyst, lugnt och svalt.

Jag fick vara på min vakt för jag visste från guideboken att det fanns en bar i Pradela som gärna såg att man hamnade där och inte ut på vägen direkt. Det var en viss omväg att gå dit och omvägar var inte riktigt vad jag ville ha i värmen även om just en bar men dryck och mat kanske var vad jag egentligen behövde. När jag väl kom till korsningen där man skulle välja väg var pilarna otydliga, blev osäker så GPS-appen fick åka fram igen. Känns lite som fusk varje gång jag använder den men utan den hade jag nog ibland kunnat vara tokfel eftersom jag då och då kommer på mig själv att jag inte kan minns om jag sett någon pil i en korsning eller ens sett en korsning på ett tag, några gånger har jag mer eller mindre gått på utan att veta om jag gått rätt, men oftast dyker det upp en pil precis när man är osäker. Lyckades i alla fall gå rätt och kom fram till några åkrar där man bland annat odlade meloner och pumpor på den torra jorden.
Kom ut på en väg och där fanns inga pilar och beskrivningen i boken kändes inte helt rätt, lät som om stigen skulle fortsätt precis på andra sidan vägen. Men där fanns inget. Men jag visste att jag skulle neråt och asfaltsvägen gick neråt så jag tänkte att jag får väl börja här och kanske dyker det upp någon skylt. Det gick rätt brant neråt och jag lyckades småjogga nerför lite innan ett litet snedtramp sköt smärta genom fotleden. Bäst att ta det lite lugnt för att inte svullnaden skulle bli värre. 

Här gick jag i rejäl hetta och så skyltade de med snöflingor, undra om det betyder varning för halka, varning för plötslig frost eller snö. Strax efter skylten kom i alla fall en caminoskylt som pekade ner på en smalare stenig stig och precis som guideboken sa så vindlade den neråt väldigt brant och korsade en väg och sen tillbaka till brant stig. 
Sen kunde jag se Trabadelo, vägen dit gick i ett U, rätt så brant nerför och i sand/sten. Väl nere i stan hittade jag härbärget som även hade en bar. Där satt en hel drös svettiga cyklister och drack i värmen. Jag beställde en coca-cola och en Calippo Jordgubb. Satte mig i skuggan och tog av mig sandalerna. Behövde en kort paus.

När jag satt där kom Andrea, han skulle stanna här idag medan jag var helt inställd på att gå vidare, klockan var inte så mycket ännu och energinivån var fortfarande hög. På vägen fanns nu väldigt gott om härbärgen så jag kunde stanna när det blev jobbigt. Ville ta mig så nära O'Cebreiro som möjligt och slippa göra hela klättringen dit upp i morgon. Lika bra att passa på när fotleden känns hyfsat okej.

Drack upp drickan och åt upp glassen och tuggade i mig isen i glaset, lånade barens toa och fyllde sedan på vatten i min vattenpåse och lite i flaskan. Det skulle säkerligen behövas mer vätska. Tror jag bara satt ner en kvart eller så innan jag var på benen igen. Ville inte att foten skulle få tid att stelna till.

Nu gick vägen längst med vägen N-IV som inte är så där jättetrafikerad som tur är, små byar dök upp och första var La Portela de Valcarce där en ny skylt upplyste mig om att det var 190 km till Santiago och att jag hade gått 559 km. Har ingen aning vilka markeringar som stämmer och inte längst med leden, men sträckan är egentligen oviktig när man väl går. Det viktiga är bara att ha tid nog för att nå dit man vill så man bör planera både resan i sig och dagarna med lite marginal.
I den yttepyttelilla byn Ambasmestas dök den hör skylten upp. Info om att man kunde få rida till O'Cebreiro från en by längre fram. Det lät ju onekligen lockande men jag hade bestämt att alla milen skulle ske till fots.
I Vega de Valcarce köpte jag frukt i en butik som var helt mörklagd när jag kom in och tydligen var det helt fel att ta med frukten till kassan, nä en annan person i den yttepyttelilla butiken behövde först väga frukten och skriva ut etiketter. En banan och en nektarin. I byn går den stora motorvägen A-6 högt där uppe. Men jag hörde inget ifrån den i alla fall. Det sägs att ett gammalt slott skall vara synbart från byn upp mot vänster men jag måste missat det trots att jag spanade medan jag åt min nektarin.
Ruitelán passerades snabbt och efter ett tag kunde jag äntligen lämna N-IV som jag nu gått på sen Trabadelo, gud så skönt, trots att det inte var så mycket bilar var det så skönt att slippa asfalten även om man bitvis kan gå vid sidan om.

Strax innan Herrerías passerade jag río Valcarce med dammluckor.
Funderade allvarligt på att stanna här i Herrerías, stannade och slog upp min guidebok och läste att byn fått sitt namn från att man här tillverkade järn. Det finns ett härbärge men när jag såg på det lockade det inte alls. Jag backade några steg och gjorde som en annan pilgrim, fyllde min vattenflaska i fontänen och fortsatte genom byn. Plötsligt stod det en massa hästar och folk framför mig. Ridturen jag sett reklam för. Den skulle avgå om 15 minuter. Jag hälsade på några pilgrimer och turister som höll på att stiga på sina hästar. En man såg aningen skeptisk ut mot hästen han fått tilldelad. Jag fortsatte ut ur byn och kom ikapp amerikanen som skulle gå på 20 dagar. Kul att se honom igen och han blev glad över att se någon han träffat igen då de flesta han träffat nu var långt bakom honom. Vi gick tillsammans en stund och pratade om var vi hade stannat sen vi senast sågs, frågade honom var han skulle och han siktade på hela vägen till O'Cebreiro, han siktade på att gå till kl 19, klockan var nu 16:20. Jag undrade om han verkligen skulle klara det, han såg helt slut ut, svetten rann och han hängde med kroppen. Jag önskade honom lycka till och gick vidare.

Det gick först lite neråt på en belagd väg men sedan vände det och jag kom in i en tät skog med en smal och mycket stenig och brant stig uppför, full i hästskit (det hade det varit på asfalten också men där var det bredare och lättare att undvika). Här låg hästskiten där det var som enklast att gå, så klart väljer ju även hästarna bästa stället att gå på. Insåg att härifrån behöver man inte följa pilar till O'Cebreiro utan man kan gå efter hästskiten.

Det var skönt inne i skogen men inte speciellt svalt. Svetten rann och det var sjukt jobbigt uppför. Kom efter ett par 100 meter ikapp 2 killar som strävade långsamt uppför. Jag var inte mycket snabbare men tillslut var jag bak i hälarna på dem och var tvungen att gå om. Bestämde mig för att ta det lugnt och metodiskt, sakta streta mig uppåt och förhoppningsvis inte behöva stanna allt för mycket. Så jag segade på, drack vatten och andades i djupa andetag för att syresätta kroppen.1,5 km rakt upp fram till La Faba, bara att bita ihop, kan ju knappast vända och gå ner igen. Killarna suckade och stönade bakom mig och jag kollade på min GPS-klocka och uppmuntrade dem med att vi i alla fall var halvvägs till La Faba. Konstigt nog piggade det tydligen inte upp dem alls. De var trötta. Jag passade på att fylla på min energi lite med några nötter ur min reservnötpåse som jag kånkar med mig hela tiden. Krävs inte många nötter för att placeboeffekten skall ge liten boost :-)

Jag var fascinerad av att hästarna ännu inte kommit i kapp. Om de skulle starta 15 min efter jag passerat och jag gått 1,5 av 3 km borde de ju ha hunnit i kapp kan man ju tycka. Ja ja skönt att inte ha hästar som kommer och tränger sig förbi på den smala vägen. Men tillslut när det planade ut lite och i en lucka i stenmuren som löpt bredvid stigen en stund satt en skylt om härbärge. Jag svängde in och hade nu ett härbärge på vänster sida om mig, ett vegetariskt ställe och ett härbärge ca 50 meter tillbaka till höger. Jag valde det till höger, ett lite större ställe som låg fint med en egen kyrka och trädgård samt en staty med en pilgrim.
Jag blev inskriven av en kvinna som bröt på tyska, härbärget drivs av ett tyskt sällskap. Jag fick åter igen en överslaf, jublade inte direkt eftersom jag vet hur stel foten blir av att ligga stilla och då försöka komma neråt igen. Ja ja bara att bita ihop. Det fanns breda hyllor vid sängarna med vägguttag så jag packade upp och laddade min telefon. Gick och duschade och tvättade mina kläder. Det sista solljuset nådde en liten del av linorna och jag försökte hänga mina grejer så de kunde ha en chans att torka i alla fall. Sen tog jag en av extrafiltarna och lade mig på min säng med benet i högläge en liten stund, småpratade med de 2 engelska damerna som hade underslafarna i vår lilla kub med 4 sängar.

18:30 var jag hungrig och när jag skulle ta på mig mina skitiga sandaler fick jag syn på "vi har lämnat detta till andra pilgrimer-hyllan" och hittade ett par flipflops som passade perfekt. Tack du okända som lämnat dessa. Men jag märkte att jag inte var van att gå i flipflops, jösses fick ju knipa med tårna för att inte ramla ur skorna. Dessutom gick det uppåt på en stenbelagd gata. Gick förbi en liten affär och kom fram till en restaurang som hade pilgrimsmeny. Fanns inga lediga bord så jag frågade en man som satt ensam vid ett bord om jag fick slå mig ner och det fick jag ju. Han frågade rätt snabbt "Är du den galna svenskan som gått ända från Ponferrada idag". Jo det är jag men jag gick faktiskt från en förort 2,5 km utanför Ponferrada :-)  Men jo jag hade gått 45,9 km denna dag så det blev ju en bit. Jösses blev det så långt.

Jag beställde in en ensalata mixta, en kotlett med pommes och en yoghurt till efterrätt. Salladen hade ingen tonfisk som de brukar ha och den var inte speciellt god, vet inte vad de hade gjort med den. Smakade gammalt. Köttbiten var toktorr och översaltad och pommesen var blöta, droppade och hade ingen yta alls. Så vidriga gick inte att äta. Så den här dagen jag hade gått så långt blev det knappt någon mat. Men jag hade trevligt sällskap och vi pratade om allt möjligt. När vi lämnade restaurangen så märkte jag inte att jag glömde min ryggsäck som jag hängt på stolen. I den låg min plånbok, min kamera och mitt pass mm. En kille kom utrustande och frågad om någon glömt en ryggsäck men vi bara nä. För jag tänkte ju på min stora rygga. Men då slog det mig, min lilla rygga, jösses den är ju livsviktig. Tackade honom så mycket och gick in och hämtade den. Fatta vilken katastrof det varit om jag gått ifrån den.

Vi gjorde följe ner till affären, jag hade velat köpa lite nötter men hittade inga. Om det var svårt att gå uppför för att inte halka ur flipflopsen var det inget mot att inte få skavsår mellan tårna när jag gick brant nerför.

Vi sade adjö nere vid härbärget, jag hämtade in min tvätt som inte var riktigt torr och gick till våra sängar. Jag lyckades hänga upp de halvfuktiga kläderna på sängen och får hoppas de är torra i morgon.

Jag skrev lite dagbok innan jag drog sovsäcken över huvudet och somnade som en stock.

Inga kommentarer: