#camino2013 - dag 7, etapp 7 - Azofra-Belorado

Augusti 19 - 38.1 km

Vi var alla uppe tidigt denna morgon. Åt lite yoghurt jag köpt i affären dagen innan. Insåg att jag inte heller denna morgon var sugen på chorizo eller avokado så istället för att släpa omkring på det lämnade jag det på härbärget.

Kl 06:06 stod jag utanför härbärget och väntade på GPS-signal. Knäppte en bild och slog på pannlampan.

Det var riktigt mörkt och lite kyligt i luften. Skönt med långärmat. Jag gick förbi parken som nämndes i guideboken och sen vidare ut på en grusväg mellan 2 fält. Pilar var det ont om så jag gick inte så jättefort i mörkret.

Hanne hade redan gått iväg och efter en stund hittade jag henne och Thómas stå vilsna i en korsning. Inga pilar alls. Min guide sa att vi skulle följa en stig längst med vägen och jag halade upp min mobil och slog igång Maverik GPS för att kolla att vi gick rätt. Jodå. Jag skuttade vidare och lämnade dem bakom mig medan solen började anas. Efter en stund var himlen så vacker bakom mig att jag stannade och fotade flera gånger. Såg Thómas och Hanne en bit bort.

Vägen vindlade sig fram mellan fälten och över några mindre kullar. Mycket behagligt. En härlig start på dagen.

Sen blev det lite jobbigt uppåt mot Cirueña men jag fixade det utan några större problem. Men visst känner jag av anemin i vissa backar. Så är det. Vädret var kanon. Lite molnigt. Skönt efter gårdagen som var tryckande varm.

Cirueña var läskigt. En stor golfbana och en massa nybyggda hus men nästan alla lägenheter tomma och stålgardiner nerfällda över fönstren. Trädgårdarna till parhusen ofta igenväxta. Till-saluskyltar överallt. En övergiven stad som vittne till den ekonomiska krisen. De få företag som finns lever på pilgrimer och de försöker göra allt för att man skall stanna/hitta till dem.

Jag skyndade mig igenom detta läskiga ställe. Kändes som att vara i en zombiefilm.

Hittade några gula tistlar, sådana har jag aldrig sett hemma. Men de passar ju bra på caminon.

Sen bar det av neråt igen mot Santo Domingo de Calzada. Jag hade tänkt titta på hönan och tuppen de har i katedralen men det var stängt. Så efter några foto passerade jag.

Nu började det duggregna. Yttepyttedroppar som en dimma nästan. Skönt att andas i. Jag behövde inte ta på mig några mer kläder och jag behöll tofflorna på. Jo jag är tillbaka i dem. Så mycket skönare att gå i än kängorna. Får hoppas de håller. Kängorna lär väl behövas i regniga Galicien senare.

10:12 var jag i Grañon. Lite småhungrig så jag gick in i en liten fruktbutik och köpte en banan och en klementin. Fick en stämpel i mitt pilgrimspass. Har försökt komma ihåg att fråga på restauranger och butiker men glömmer för det mesta. Lite dumt. Hade varit kul att ha. I butiken berättade expediten att det 2 nätter innan varit 37 grader på natten i Logroño. Där fick jag förklaringen till den svettiga natten.

Nu gick det neråt igen och det var en massa solrosfält. Såg solrosor som stack ut från resten och började hitta på historier om dem. En solros såg ut att vara på rymmen, en annan var pytteliten och en tredje var mycket högre än de andra i ett fält och var den enda som slagit ut - early bloomer. som alla var avundsjuka på så därför vände de sig bort. Så lättroad jag är här i min ensamhet.

Såg några pilgrimer längre bort och gick och mumsade på min frukt. Kom på att jag hade min bok i kjolsfickan och att den skulle bli blöt. Hmm påsen fruktens skal nu låg i kanske skulle kunna skydda. Gick om pilgrimerna och fortsatte upp mot en kulle och hittade ett ställe där jag kunde slänga skalen utan att de skräpade ner caminon och nog snart skulle brytas ner. Stoppade boken i påsen.

Nu var jag i en ny region Castilla y León och hela caminon genom den regionen visades på en stor tavla. En stor grupp fransmän stod vid tavlan och verkade diskutera att jädrans vad långt det är kvar. Lämnade dem snart bakom mig medan de stod där och ojade sig.

Byarna ligger tätt här och innan 11 var jag i nästa Redecilla del Camino. En yttepytteliten by (150 invånare) som visade vägen genom byn genom ett gult cementstreck i gatan. Mycket enkelt att följa.

Snabbt ut ur byn och nästan direkt in i nästa som var ännu mindre. Här i Castildelgado bor 80 personer och de såg ut att ha 2 kyrkor men det ena kan ha varit ett kapell till en begravningsplats. De har även ett litet hotell.

Nu gick leden på en trafikerad asfaltsväg, gillar det inte. Eftersom det regnade var det lite sämre sikt dessutom. Men snart fick jag svänga in i en ny by Viloria de la Rioja som trots sitt namn inte ligger i Rioja.

Hade planer på att stanna här på härbärget som Paolo Coelho är spirituell gudfader till. Det är ju trots allt hans fel/förtjänst att jag är här. Genom hans bok fick jag veta att caminon fanns.

Men klockan var ju bara 12 och det satt redan folk och köade eller vad de nu gjorde.

Nä jag hade ingen lust till det så jag konsulterade min guide och såg att det skulle funka att gå vidare. Kanske ända till Belorado 8,3 km bort. Skulle jag inte orka fanns alltid Vilamayor del Rio på vägen. Vägen gick brant ner från byn. Joggade som vanligt nerför. Det dök upp en familj med 2 vuxna och 3 barn som gick med dagpackning och var sin vanlig käpp. Ungarna fäktades med käpparna. Vi hälsade och jag swichade förbi dem.

Nu följde leden den stora vägen. Så tråkigt. Fält på ena sidan och väg på andra. Inget att titta på direkt. Men det slutade i alla fall att regna och då och då blev fälten lite intressanta i alla fall.

Strax innan Belorado började det gå uppför igen men inte så jobbigt. Några cyklister passerade och hojtade Buen Camino! Alltid lika trevligt. Jag gillar cyklisterna för det mesta. En del har inget hyfs alls men oftast är de trevliga som attan de få sekunder man träffas.

Nu började benen och huvudet kännas lite sega. Kom fram till första härbärget som lockade med pool och var ju där alldeles framför mig men det kändes knas att stanna innan stan. Utanför satt en grupp italienare och några som jag missade nationaliteten på och tjsfsade om de skulle gå vidare in till stan eller om de skulle stanna här där det fanns pool. Jag lämnade dem där och gick de sista 700 metrarna till kyrkans härbärge bredvid den gamla kyrkan. Klockan var inte ens ett när jag kom dit så härbärget hade inte öppnat. Utanför satt 2 amerikaner, en tysk och en korean. Jag käkade lite ost för att stilla hungern.

När jag hade suttit ca 45 minuter kom Hanne som jag delat rum med i Azofra förbi. Vi diskuterade lite om att gå vidare till Tosantos men 4,8 km kändes rätt långt efter en vandring på 38,1 km. Vi valde båda att stanna.

Kolla på kyrktornet, stora storknästen. Tyvärr såg jag ingen stork.

 I klippan bredvid Iglesia Santa María finns det grottor där det bodde erimiter förr sen omvandades de till ett boende med fönster, dörrar mm.

Snart kom en mycket trevligt föreståndare och visade oss in och skrev in oss. Det är ett donotivoalbergue så man väljer själv vad man vill betala. Jag lade €6 som var vad det kostade på närmsta. När vi precis kommit in hörde vi ett glädjetjut bakom oss och en man (något svagt minne av att han var från Filippinerna) kastade sig om halsen på koreanen. "My friend you are here, I found you". Det visade sig att han som var så glad hade ätit middag med Koreanen i Roncevalles och de skulle vandra ihop. Mannen skulle väcka Koreanen på morgonen men det hade inte gått att få liv i honom så mannen hade fått gå själv.

Härbärget är ett väldigt enkelt ett men väldigt trivsamt.

Jag klädde av mig och svepte in mig i sjalen för att gå och duscha. Stod och väntade på ledig dusch då kom föreståndarinnan och låste upp en dusch till. Service. De bjöd på tvål. Vilken lyx. Riktig tvål. Löddrade in mig ordentligt. Så skönt att i alla fall få tvätta igenom håret ordentligt om än med handtvål.

Efteråt gick jag ut på den lilla baksidan och tvättade kläderna som vanligt. Även här hade de bjudtvål. Gnuggade ordentligt. Även om mina pockettvålar för hår, kropp och tvätt fungerar så är det skönt med riktiga grejer ibland. Lade mig på sängen en stund med fötterna högt. Så skönt. Låg där en halvtimme.

Drog på mig skorna och gick till staden. Behövde lunch. Magen kurrade verkligen. Snurrade runt en stund och kollade på marknaden på stan innan jag satte mig på en bar och beställde en tortilla och en te. Förstår fortfarande inte varför man får teet i en tekanna som är lika liten som koppen.

När jag satt där och läste i min guidebok och slösurfade lite kom Hanne förbi med en glass i handen. Hon slog sig ner och vi satt och pratade en stund. Vi bestämde att äta middag ihop kl 18. Fotade lite på vägen tillbaka, Belorado är en färgglad by.

Kom tillbaka till härbärgen kring 16 och vilade en stund. Nu hade det kommit mer folk och Axelle stod i köket. En man från Malaysia hörde att jag var från Sverige och sa att han ville intervjua mig sen.

Frågade de andra om de ville följa med på middag men det var bara koreanen Jay som inte skulle laga egen mat.

Kl 18 var vi utanför restaurangen. Det var lite kyligt så jag var glad att jag dragit på mig långbrallorna och tagit på fleecen som nu använts 2 gånger.

Det visade sig att det tidigaste man kunde få mat var 19 så vi satte oss i baren. Jag tog en te och en liten påse chips med skinksmak, Jay en vin med mineralvatten och Hanne en vatten. Vi pratade om våra liv hemma. Jay är arkitektstudent och Hanne har precis avslutat en utbildning i något som hade att göra med att ta hand om handikappade. Jay hade en Sony Nex-6 med sig så vi jämförde kameror lite och Hanne och han visade bilder och film på kalvrusningen i Los Arcos som jag missade.

Vi blev sedan visade upp till restaurangen och fick dela bord med 6 tyskar. 2 av paren vandrade med ett par följde det ena av vandrarparen med husbil så de bodde i den istället för på härbärgen. De sa inte så mycket. Var väldigt dåliga på engelska. Jay gick inte heller att förstå alla gånger dels var han väldigt yvig, hoppade mellan ämnen och dels ett svårt uttal. Men hans engelska var ändå imponerande. Han hade aldrig läst i skolan utan lärt sig av att se amerikanska och engelska filmer/tv-program.

Vi beställde från pilgrimsmenyn, jag tog en sallad till förrätt, någon form av biffkött med ris (det skulle vara pommes men de hade friterat några pastaknyten i oljan så hon ville inte servera det till mig) till huvudrätt och glass till efterätt.

Salladen var urtråkig, vattnig och smakade inget. Varför får man ingen sås till köttet? Jay bad om att få in ketchup, det fick agera sås.

Efter maten kom efterrätterna in och hon hade ju varit så noga med pommesen men hade inte sagt något om att det var ett rån på glassen. Som tur var kunde jag få byta. Tog en fruktsallad en sådan där ur burk.

Några av tyskarna hade inte lyssnat ordentligt när ordern togs. De sa "fruita" när de beställde och hon frågade om de menade fruktsallad och de svarade jo. Den blev de sura när de fick fruktsallad och inte en apelsin eller äpple. Tokstollar. Jay som inte drack någon alkohol hemma drack stora mängder vin här och drack gladeligen mina glas också.

Vi tog oss tillbaka till härbärget, jag tog ett kort på Hanne och Jay utanför och väl inne  kokade Axelle mig en kopp aniste. Så gott. Sen var det bums i säng för att sova och jag sov riktigt bra.