Att ta bort sig själv?

Varje gång jag läser om någon som tagit livet av sig själv så väcks mina gamla tankar upp igen och det är skitjobbigt. Jag blir liksom lite avundsjuk på personen som vågat och lyckats ta det slutgiltiga steget (själv har jag ju några misslyckade försök bakom mig i mina nedre tonår). Ibland när allt bara är svart så känner jag hur jag är där och nuddar vid tanken men rycks tillbaka av tanken på mina barn framför allt. Dels så vill jag ju se dem växa upp och jag vill heller inte ge dem ett sår i själen för resten av livet. Hitills har inte mina svarta hål varit så djupa att döden känts som en rättvis lösning, det är en snabb lösning på eländet och jag slipper det sen men ändå finns det något som stoppar mig.

Ibland när jag kör bil nära stup eller bergväggar kan tanken komma, tänk om jag bara gasade lite till och vred ratten åt rätt håll... Ibland läser jag svensk självmordsguide och funderar på vilken metod som vore mest skonsam för både mig och min omgivning (sen är den ju så humoristiskt skriven att man kan läsa den för att få skratta en stund oxå). Ett tag läste jag usenetgrupperna som handlar om självmord men som tur är kanske man kan säga så verkar mina spärrar finnas där. Vid en djup depression så tror jag man tappar insikten, döden får bli den enda lösningen hur mycket man än älskar exempelvis sina barn. Man ser inget hopp, ingen framtid där man själv är delaktig och psyksjukvården verkar inte ha så mycket att erbjuda heller. Skriver man in sig frivilligt så kan man även skriva ut sig frivilligt. Befinner man sig i det stadie där man bestämt sig så är det nog svårt för omgivningen att stoppa det.

Jag hoppas och tror att jag inte någonsin kommer försöka igen, men tankarna som kommer då och då skrämmer mig. Förr kunde jag känna att ingen skulle sakna mig ändå men idag vet jag att i alla fall barnen förhoppningsvis skulle sakna sin mamma och sambon skulle nog oxå göra det. Men låt oss säga att jag skulle hamna i en svår depression är det då mer rättvist att jag skall plågas och barnen skall få växa upp med en mamma som de ser lider? Tycker frågan inte är svart/vit, ibland kanske döden är den bästa lösnignen för alla? Man hör ju ofta exempelvis att barn till cancersjuka tycker det är en lättnad när föräldern äntligen avlider, de slipper se honom/henne plågas varför skulle det vara så annorlunda med psykisk sjukdom?

Micke Dubois vila i frid! Jag hoppas du nu är på en plats där det som plågade dig är borta, där du kan känna värme och glädje.

För er som saknar någon som tog det slutgiltiga steget och som vill lämna en hälsning finns Minnesljus.

För dig som är efterlevande eller är i en situation där någon i din närhet mår dåligt rekommenderar jag Föreningen SPES.

Till dig som går i funderingar kring självmord läs på Minnesljus och SPES, vill du bli en av dem som det skrivs om där?