“Men du är ju social”

Vad jobbigt det är när andras bild av mig inte stämmer med hur jag känner mig. När jag skulle på Pocktail i Stockholm hade jag tryggheten i att en av de andra från Pocketblogg också skulle dit. men hon ställde in i sista stund pga jobbet. Jag visste därmed att det skulle bli som när jag var på Pocketminglet i vintras, ensamt. Alla andra verkar känna varandra, står i små grupper och pratar tyst, nära, inte läge för att bryta in. Men mina farhågor möttes med “men du är ju så social” när jag ventilerade dem bland bekanta.

Ja jag är social om jag känner någon, om det på något sätt går att få de andra att backa ett steg bakåt och släppa in mig i den lilla cirkeln. Annars hamnar jag i ett hörn och studerar alla andra. Visst händer det att jag växlar ett ord med någon, kanske våra händer krockar över en ostbricka eller vi försöker ta samma bok eller så. Och ibland tilltalar någon mig kanske frågar om boken jag håller i eller om jag kan skicka fruktsodan. Men så mycket mer än så blir det sällan. Jag känner mig obekväm och undrar varför jag utsätter mig för dessa saker.

På pocketminglet hade jag lite tur, vi behövde sätta oss ner för att lyssna på författarna och jag hamnade vid ett bord med några andra. De satt och pratade tyst med varandra men plötsligt tittade ena killen upp, sträckte fram handen och presenterade sig och bad om ursäkt för att han vänt ryggen åt mig. Sen samtalade vi allihopa om böckerna som skulle presenteras innan det drog igång, en liten stunds lättnad.

På pocktail så stötte jag ihop med en bibliotikarie som rotade i samma låda efter uddaböcker som jag gjorde och vi började samtala, sen anslöt hennes väninna i samtalet och vi blev sittande i en timme och pratade bokbloggande mm. Jättetrevliga var de och vi skiljdes åt när personalen nästan kastade ut oss. Men innan det var det 2 timmar av försök till samtal men utan större framgång, en artig nick och sen vändes ryggen mot mig. Är jag verkligen så ointressant, eller är det bara så att de man redan känner är så oerhört mer intressanta. Lyckades dessutom hoppa på en twittrare som jag kände igen och pratat med en del via mail/twitter men hon kopplade aldrig vem jag var så, pinsamt, pinsamt, kan man inte tvingas bära namnlappar så man slipper gissa om den andra känner igen en eller inte. Tyvärr gör ju ex. twitter det att man känner igen folk men det betyder inte att de vet vem du är. Det blir lite som när man råkar hälsa på kändisar på stan, man känner ju igen dem men kanske inte alltid kan placera dem.

Såg en annan tjej som stod ensam i ett hörn med sitt glas och en bit ost, funderade på att stövla fram och säga hej eftersom jag vet hur tråkigt det är att stå så där men precis när jag tog första steget kom 3 tjejer invalsande och gick fram till henne och de kramades och skrattade.

Mingel kan med andra ord få mig att känna mig otroligt ensam och oönskad fast jag kanske har 100 människor omkring mig som är där för att vara sociala. Hur kan jag vid 37 års ålder tillåta mig själv att känna mig som 5 år och inte få vara med i sandlådan? Känner mig som världens mest patetiska människa. Kanske jag är det, kanske tänker folk runt omkring mig “åh nej" nu kommer hon” som jag själv vet att jag tänkt om vissa människor, sådana man helt enkelt inte orkat med. Hur skall inte de ha känt sig? Fast för det mesta ha jag faktiskt försökt att vara trevlig ändå just för att jag vet hur det känns men inombords har jag ju himlat med ögonen och tänkt snälla gå din väg.