Sen kommer jag till jobbet halvdöd och allt går i 100, jag hinner aldrig börja med det jag skall göra och vips ligger jag ytterligare en dag efter och stressnivån går upp ett steg till. Dessutom är jag stressad över att ha gäster fredag-måndag, jag vet liksom inte hur jag skall klämma in det och en massa folk här på söndag när Henrik fyller år. Hela lördagen går åt att fixa en massa fika och lite plockmat. När skall jag planera det? Fy fan allt kör alltid ihop sig precis samtidigt.
Idag han jag inte träna och jag han inte fota något ute. Fick ge ena katten mat och trycka upp kameran i nyllet på honom för att ta en bild idag som dagens bild. Fokus sitter mellan ögonen, hade hellre velat ha det på tungan men han flyttade omkring tallriken en massa och jag han inte med då jag körde manuellt fokus. Försökte med autofokus men det envisades med att hamna på maten eller samma problem med att han flyttade omkring som med det manuella. Men en sak var bra med att jag fick fokuset där jag fick det för jan kunde nu studera hur hans päls är uppbyggd i närbild.
Inser att det jag måste göra är att jobba hemifrån eller annan plats nästa vecka. Kommer inte göra många minuter på kontoret, inte ha igång mail och telefon. Är nog enda sättet men vissa saker kan jag inte ducka för som den här Azuregrejen så hur får jag mig själv att bara läsa ärenderaderna och verkligen verkligen ignorera resten? Men frågan är vilka andra akuta grejer jag kan ducka bara. Jag tänker i alla fall testa en vecka och se hur mycket kan man missa att få veta/göra om man inte läser mail en vecka? Skall jag sätta ett awaymeddelande kanske "Pga hög arbetsbelastning så jag kommer inte läsa ditt mail förrän DD/MM. Är det mer bråttom än så får du höra av dig till min chef NN". Och samma i telefonväxeln. Det vore något det. Rent teoretiskt hade jag ju kunnat ha haft semester nästa vecka. Vad tror ni om det? Eller så skriver jag att jag är på semester :-)
Jag hinner inte träna och det driver mig till vansinne, jag behöver den ventilen. Nu är det som om allt stannar i skallen och aldrig läcker ut och snart exploderar det. Det värsta är faktiskt att det jag skall göra inte är speciellt mycket men jag hinner ju aldrig börja med det och det är som att skuta ett stort berg framför sig och veta att när man är som tröttast då måste man klättra upp på det mot en tickande klocka som bara går snabbare och snabbare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar