Sammanträffande?

När jag hade ca 10 sidor kvar av Camilla Läckbergs Stenhuggaren så var jag upp ur sängen en sväng och passade på att passera bokhyllan för att få en ny bok med mig till sängen. Att vara sjuk innebär för mig att ligga nerbäddad i sängen med en bok och dricka te.

Efter att ha läst en hög med kriminalromaner föll ögonen på Charlotta Ölanders ...och himlen var oskyldigt blå : en berättelse från tsunamins Khao Lak den köpte jag i somras efter att ha sett Charlotta i en intervju på TV strax innan boken gavs ut. Jag har flera gånger fingrat på den men alltid ställt tillbaka den och tagit något mer lättsamt. Men nu kändes den rätt. Jag avslutade Stenhuggaren och läste Camilla Läckbergs ord på slutet, hon brukar ha en rejäl tacklista. Där förekom vännen Ulrica som hon hade dedikerat boken till och av meningen "Jag skriver "är", för du är fortfarande allt detta för mig, det kan ingen våg i världen ändra på!" så inser jag att Camillas vän Ulrica var en av de som dog i tsunamikatastrofen i Thailand. Så plötsligt kändes det väldigt rätt att läsa Charlottas bok nu efter Stenhuggaren.

Jag känner dock att det kommer bli en svår bok att läsa, jag är rätt gråtmild av mig och redan efter förordet trillade tårarna ner. Så vi får väl se om jag tar mig igenom boken. Själv hade jag turen att ingen nära bekant försvann där borta. En kompis befann sig på resa i området och det var oroliga dagar innan man visste om han var ok eller inte.