Dag 88 (#029/#blogg100) - Äntligen slut

Vaknade och allt var grått, grått grått och visste att det skulle vara tråkigt, tråkigt, tråkigt i Gruvbergsstugan eftersom grått, grått, grått betyder att Bodensarna hellre stannar hemma eller möjligtvis åker in på stan och fikar.

Hittade glutenfri våffelsmet kvar i kylen så jag gjorde 2 våfflor som jag åt utan tillbehör i bilen på väg upp till stugan. Hade velat promenera upp men sov lite för länge och sen skulle jag ju direkt iväg till Sävast efteråt. Vägen upp var inte plogad så bilden fick kämpa lite i snön på de branta partierna.

En an de andra som jag skulle jobba med var redan där så vi fixade i ordning det sista, han hade redan gjort det mesta. Sen kom den tredje personen och vi var kompletta, nu saknades bara gästerna. Vi väntade och väntade. Jannes som med familj kom upp och gjorde oss sällskap en liten stund innan de försökte åka bob i den otrampade backen. Gick inte så bra. Sen var det dött i 2 låååååånga timmar innan det strax efter kl 1 faktiskt ramlade in rät många på en gång. En av knyttebarnens lillebror kom in med sin pappa. Han (ungen alltså) är sötaste som finns (ja pappan är rätt snygga han oxå ;-), vi tittade i Mulleskåpet tillsammans så pappan fick äta sin våffla i fred. Insåg att jag faktiskt saknar knyttarna, deras nyfikenhet och upptäckarglädje (när föräldrarna inte gör allt för att upptäcka åt barnen). Jag vinkade adjö till dem och strax efter kl 14 sa Lena att jag kunde fara, hon och Janne skulle klara sig själva.

Mötte en förvånad Vincent på uppfarten, han var på väg till bussen för att åka på träningen i Sävast. Jag sa att jag kunde skjutsa honom om en stund. Behövde bara få i mig något. Slängde i mig yoghurt innan vi for iväg efter att jag sagt till sambon som flämtade på sin trainer att han inte behövde följa med på föräldramötet. Han gick in på träningen och jag insåg att jag skulle hinna gå ut och promenera en timme innan föräldramötet, perfekt. Gick upp i skogen på skoterspåren och irrad mig fram utan att egentligen veta var jag var. Men hade bestämt mig för att vända efter halva tiden. Fotade lite utan att få till något som jag ville ha det. Det blåste för mycket där i skogen tyvärr och jag hade fått upp puls av att traska iden blöta nysnön så hålla kameran stilla funkade inte så bra, hade inte riktigt tid att dra fram stativet heller.

Vände prick efter en halvtimme men ändå tog det längre tid tillbaka och jag fick springa sista biten och ändå komma 2 minuter för sent. Fan oxå. Men jag fick mig en kopp te och sen hade vi ett riktigt bra föräldramöte för fotbollen tycker jag. Vi har en lagledning som jag tycker gör ett jättebra jobb. De kompletterar varandra med lite olika syn på saker och ting men med våra grabbars bästa för sina ögon. Välinformerade och har ett bra tänk tycker jag. Känns tryggt att ha sonen i den klubben, i det laget.

Sen brummade vi till ICA, handlade och åkte hem och lagade lax i ugn med potatismos. Jag älskar verkligen lax. Mums. Blev ingen matlåda kvar dock, synd. Satte mig vid datorn och skulle lägga in promenaden. Den hade i slutändan bara blivit 58 minuter (hade stoppat klockan när jag stannade för att fotografera).

Men behövde ju 60 minuter för full tid i #Sverigestafetten. Kan ju inte missa full pott sista dagen när jag haft det alla andra dagar. Bråkade med bilderna en stund innan jag bestämde mig, jo jag skall gå en sväng till. En kort en. Max en timme så får det bli. ute blåste det ännu mer nu och kom snöblandat regn. Skitväder. Inte kul alls att gå ut i.

Tog på mig kläderna, slängde på mig fotoryggsäcken i jakt på en bättre bild. Styrde stegen till järnvägen, idag borde väl något nytt stå inne. Dit och hem är det en halvmil och brukar gå på en timme. Men nä inget nytt alls. Jäklar. Bestämde mig för at gå in mot stan på cykelvägen vid vattnet och gå en liten omväg hem. Men kom på mig själv att kliva ut på Bodträsket istället, rakt mot kyrkan. Stannade till, tog fram kameran och knäppte en bild. Den får duga som dagens bild. Nog bättre än de tidigare idag i alla fall.

Svängde förbi ICA på hemvägen och köpte mig lite fikabröd, var så sjukt sötsugen så nu sitter jag här med en kopp te och några glutenfria kanelgifflar. Man måste ju äta efter man promenerat :-) Sambon kom in och knaprade på en selleristjälk, han verkar vara smartare än mig. Min kvällspromenad blev visst 10,19 km av bara farten. Nu är i alla fall #sverigestafetten slut efter 6 veckor. Nu kan jag återgå till att ta mina mil när jag vill istället för att gå varenda dag, nu kan jag skippa en dag och ta två en annan, om jag vill.