Dessutom hörde skolan av sig och ena sonen har betett sig illa mot lärare igen. Som vanligt har inte skolan gjort den del de lovade, inget händer tiden bara går. Jag får ont i magen och mår dåligt. Måste ungen slåss, skolka och vara urkass i skolan samt komma från ett missbrukarhem för att man skall få råd och stöd av kommunen/skolan när man känner att man inte fixar det hemifrån. Jag kan inte sitta med i skolan varje dag på lektionerna och jag kan inte heller prata här hemma eftersom vi inte var är, vi vet inte vad som skedde. Berättelserna om vad som hänt skiljer sig alltid något mellan lärarens version och sonens. Han har ingen rätt att bete sig som han gör absolut inte men vad gör skolan? Inget, de ringer hem till oss men jag var inte där...
Jag har bläddrat bakåt lite i bloggen och hittade flera lika desperata inlägg. Det senaste från maj 2014 hade jag kunnat skriva idag. Det är samma situation som då med skillnaden att efter det kom skolkuratorn in i bilden, de satte upp en handlingsplan tillsammans, men han hon inte med att exekvera handlingsplanen (mer än samtalen med sonen men det ingick medling, samtal med den lärare han är mest i konflikt med osv...), det blev sommarlov och kuratorn slutade utan att lämna över detta ärende till den som kom efter. Detta uppdagades först en bra bit in på höstterminen när jag började undra hur det gick och varför de fortsatte att ringa hem utan att vi fick prata med kuratorn som var den som skulle medla på skolan. Nya kuratorn blev insatt i ärendet och sen har INGET hänt (i alla fall som vi fått veta, försökte luska lite med sonen men enligt honom har han inte haft några samtal med kuratorn och absolut ingen handlingsplan finns). Jag känner mig helt slutkörd av det här och hittar inget stöd. Skolpsykologen ville ju inte heller veta av ärendet, hänvisade till Kometprogrammet för föräldrar och barn (och gjort det vid upprepade tillfällen). Men när jag pratade med kuratorn så tyckte han inte heller det lät som att det är det vi behöver. Att kommunikationen och gränsdragningen hemma fungerar. Det är i skolan problemet uppstår.
Vad kan man kräva av skolan/kommunen? Jag vill verkligen inte att det här beteendet följer med upp i högstadiet. Men nu är det 2 månader kvar av skolterminen. Jag är ledsen, desperat och helt rådvill. Mår så dåligt av detta. Jag vill ju att min grabb skall bete sig bra i skolan, att han skall må bra. För jag ser ju att de gånger vi pratar om händelserna som varit så blir han ledsen, frågar man om varför han gjort som han gjort vet han inte. Han har inte tänkt.
Vi vet att sanktioner hemma inte är det mest passande men när han fick sin nya mobiltelefon (som han verkligen ville ha och knappt kan leva utan nu) så var det med förbehållet att han skulle sköta sig i skolan. Jag hoppades att tanken på att bli av med mobilen några dagar skulle få honom att knipa käften när grodorna är på väg ut osv... men det är som om mobilen är som bortblåst när säkringarna ryker. Sen blir han jättearg på mig för att jag plockar den av honom. Livet är knappt värt att leva utan mobiltelefon och då mår jag skitdåligt men skall jag ge efter? Kanske fel att belöna gott beteende med en sak, kanske fel att bestraffa med frånvaron av den saken men det känns som vi provat allt. Men vi är lämnade ensamma med problematiken. Alla andra verkar ha helt perfekta barn och alla inom skolväsendet möter bara perfekta barn i övrigt, felet är vårt.
Visst har tanken föresvävat om olika former av diagnoser men jag tror inte det, ingen i skolan heller verkar tro det heller och då verkar det stört omöjligt att få hjälp. Jag får väl börja knarka eller något så han har ett missanpassat hem så kan de skylla på det och sen kanske hjälpa till :-/
Byte av skola har vi också funderat på men hade hopper att skolan skulle göra det de lovade. Vi funderar en hel del nu inför att han skall byta till högstadier men då blandas klasserna upp så han kanske kan få en nystart där utan att behöva åka till annan skola än de få kompisarna. En nackdel är att storebror går på samma skola vilket innebär att hans jäkla tramsande förra året när han skulle visa sig cool inför storebrors kompisar nästan blev ohanterbart för storebror istället. Han har frågat om lillebror måste börja på samma skola. Fördelen med den skolan är ju att den ligger ute i en av byarna och inte inne i stan. Har liksom känslan att lillebror är en sådan typ som lätt skulle skolka och hänga på stan om det gick. Men går man ute i bun där det enda stället att hänga på är ICA-butiken som man inte får gå till på skoltid så kanske han fortsätter att sköta skolgången i alla fall. För den delen har aldrig varit ett problem han har bra betyg, det går bra i skolan i så alla ämnen. Så varför sabbar han för sig själv?
(Jag skriver i bloggen om detta i brist på vänner att diskutera det med och brist på slutna sällskap att posta det i. Har ingen anonym blogg att posta det i heller eller känner någon med lämplig blogg att gästakriva i anonymt och jag behöver råd så då får det behovet gå före att folk vet vem jag skriver om. Han kommer få läsa detta i morgon bitti som förra gången, det får honom även att fundera lite på vad jag funderar på, vad jag vill, vad jag ser och inte tycker mig se.)
Med huvudvärk och alla tankar i skallen skippade jag idag min promenad, jag orkade helt enkelt inte. För att få ett dagens foto riktade jag kameran mot min födelsedagsblombukett. Den översta är dagens bild, den andra är en bonus. Båda är från liljor av olika slag.
Vita liljor, begravningsblommor, passar en svart dag som denna.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar