Dag 98 (#039/#blogg100) - Att leva upp till förväntningar

Ibland känner jag det som jag skall bli påkommen, att jag egentligen inte vet ett smack och vilken dag som helst kommer de upptäcka det på jobbet och undra vad sjutton de tänkte med när de anställde mig. Åh ni är sååå lurade kan jag ibland känna på exempelvis utvecklingssamtal fastän jag vet att de har rätt när de ger mig beröm för det jag gör. Jag vet att jag är jäkligt bra på det jag sysslar med. Men ändå kan den där känslan ändå komma över mig ibland. Skumt!

Men med den känslan kommer även behovet av att leva upp till förväntningarna som finns på mig, det finns inget värre än att erkänna att jag inte kan något eller inte känner mig hemma i ett område som någon kommer och frågar mig om. De förväntar sig ju att jag kan. Och vips sitter jag och läser på, nördar ner mig i saker och ting fastän jag kanske inte borde. Det är inte alltid lätt att vara den allvetande skräphögen (och nu kollade jag på den och såg att Trash Heap har bröst!).

Anledningen över funderingen var att jag på dagens milpromenad så gick jag förbi Hotell Standard här i Boden. Av någon anledning tänker jag mig en inrättning med hyfsad standard, det är som att ordet 'standard' i sig indikerar någon form av krav, miniminivå. Ungefär som ordet 'kvalitet' oftast relateras till bra kvalitet även om det beskrivna givetvis kan ha dålig kvalitet oxå, men säger man exempelvis en kvalitetskniv så menar man ju inte en urkass kniv. Så Hotell Standards namn får mig att förvänta mig vissa saker. Men tittar jag på huset så står namnet i bjärt kontrast till det man ser. Och idag valde jag att ställa mig på vägen och ta ett kort i skydd av mörkret. Och det får var dagens bild.

Det är rätt skönt med mitt fotograferande, ingen förväntar sig något, jag kan utforska min närhet med kameran med mig utan att någon ens bryr sig faktiskt. Jag inser att jag måste bli bättre, ha lite mer tålamod osv... men det är förväntningar jag sätter på mig själv. Samma sak med promenerandet, ingen förväntar sig att jag skall gå 7 mil i veckan, jag har inget att leva upp till. Den dagen jag inte känner för det längre kan jag bara sluta. Men andra saker kan man inte bara sluta med, sköta sitt jobb, vara mamma osv... så ibland är det rätt skönt att bara smita från allt så därför planerar jag att försöka ta mig till Spanien även i sommar några veckor. Bara gå och fotografera utan några krav mer än de jag själv sätter. Sen får andra hänga med på Instagram, bloggen osv... om de vill men de kan inte ställa några krav på hur jag skall vara, göra eller vad jag väljer att dela med mig av. Visst har jag funderat på om ex någon resesite skulle kunna vara intresserad av att få ta del av resedagboken men då skulle det i så fall få vara på mina villkor, det är ju trots allt min dagbok. jag vet att det är ett ganska stort intresse för långvandringar, får en del mail och sånt om caminon så det är ett trevligt sätt att dela med sig av det man trots allt lär sig om både vandring men också om hur man reagerar när man är där i sin ensamhet. Något jag praktiserar i det lilla nästan varje dag när jag är ute och går 1,5-2 timmar, oftast med kameran med mig.