Dag 105 (#046/#blogg100) - Även saker i förfall kan få spegla sig ibland

Ingen promenad idad heller pga en sprängande huvudvärk med nackspärr, fick yrselkänsla när jag satt på jobbet. Satt kvar en stund för att se om det gick över men det gjorde det inte så jag åkte hemåt och hämtade barnen på träningar, först svängde jag förbi ett ställe jag tänkt fota på men det såg inget bra ut i grådasket, åkte till ett annat och tog ett helt misslyckat foto.

Det var kolsvart ute när vi kom hem så utomhusfotografering kändes inte så lockande i det grå vädret. Så istället lyfte jag ner Hermans spegel från vägen och knipsade av döda blommor i min bukett.

Pratade med en lärare på skolan idag, känner bra stöd från henne i alla fall gällande det jag skrev om igår. Lika frustrerande för dem som för mig att inget händer låter det som. Vi pratade lite om särbegåvning, hon undrade om vi funderat på det. En del tecken tyder på att det kanske kan vara orsaken. Ju mer jag läser om det desto mer känns det som fallbeskrivningar i stort sett beskriver mitt barn.  Vi har ju pratat om det många gånger innan utan att sätta ord på det. Hur han blir uttråkad av repetitioner, att han tycker att allt går för långsamt, hur han ställer alldeles för många frågor, han har långa invecklade men fullt logiska resonemang som han vill dryfta, stort rättvisetänk och gud nåde den lärare som säger en sak en lektion och en motsägelse nästa utan att förklara sig. Läser gärna på i olika ämnen, gillar när de får "forska". Men vad vet jag, kanske jag hellre ser något sådant som förklaring än att han har urusel impulskontroll och noll respekt för lärarna. 

När jag läser fallbeskrivningarna känner jag till mångt och mycket igen mig själv från skoltiden dessutom även om jag kanske till viss del var mer högpresterande än särbegåvad men i Mensas lista så prickar jag in fler saker i särbegåvadkolumnen som barn än i högpresterande. Vet hur sjukt frustrerande det kan vara att inte bli intellektuellt utmanad, hur allt maler på aplångsamt och samma sak om och om igen...

Nå ja vi får se vad som händer, vi har ju sen tidigare bett om hjälp och det är ju elevhälsan som skall vara experterna, de skall ju hjälpa oss att se vad som går snett i skolan. Men då måste de ju agera också. Sen bryr jag mig inte så mycket om VAD de kommer fram till utan HUR vi skall arbeta med det är det viktiga för mig. Jag blir lite beklämd när jag läser texter om särbegåvning dessutom, de får extremt lite stöd i skolan, man vet inte hur man skall hantera dem, skolsystemet är inte anpassat för dem. Så på det sättet vore det ju skönt om det bara var dålig impulskontroll, något som går att jobba bort. 

I morgon skall rektorn ringa Henrik som skrev ett rätt så hårt och irriterat mail om deras inaktivitet och oförmåga att ta tag i saker och ting fastän vi bett om en utredning för längesedan.

Läraren som ringde idag påpekade om och om igen vilken fin kille sonen är och hur duktig han är i skolan. Men att det ibland blir helt knas. Idag när jag pratade med Herman så påpekade han att knaset i alla fall hade minskat och att de inte ringer hem lika ofta längre. Och så är det ju, han har bättrat sig men så kommer det perioder som nu där allt ansamlas. Säkerligen har han sovit dåligt, eksemen kliar, börjar bli lite ljusare om kvällarna, varit lov med lite förskjutna tider plus tonårshormoner på det. Men vi pratade också om att både lärarna och vi är noga med att prata om att det gått bra också, att vi inte bara pratar när det blivit knas. Men för honom är det lätt att glömma bort när vi vecka efter vecka har sagt att det fungerar bra i skolan. För det låter väl så som "för en gångs skull..." i hans öron kanske. Svårt det där.