Det visade sig att Vincent kunde åka med annan foobollsspelare på cupen i Kalix. Jag hade alltså kunnat åka till Stockholm och Lidingö ultra och gå/småjogga mig runt.
Men jag bestämde mig för att ta ett långpass hemma istället, sympatispringa med de som körde loppet helt enkelt. Om än inte lika långt. Ett långpass skall vara ett där tiden styr snarare än sträckan men sådant är ju lite svårt för en kilometersamlare som jag så jag satte upp ett litet mål, försöka att orka springa 2 mil, går det inte får jag väl gå sista biten hem igen.
Jag hade som mål att klara först milen på ca 1:20 vilket är långsammare än de tidigare milarna sprugna i år. Två mil på ca 2:40. Vädret var helt fantastiskt. Jag drog på mig min tunna icebreakerulltröja och tunna långa tights (hittills har jag haft mina skidlöpartights på mig för det har varit kallt). Insåg att värmen gjorde att jag behövde ha med mig vatten, distansen och det faktum att det var nästan 4 timmar sedan jag åt frukost att jag behövde någon form av energi med mig (banan och en gel). Och det ombytliga vädret som varit de senaste dagarna var det nog bra att ta med löparjackan. Min första-förbandslåda med compeed skulle oxå med och iPhonen samt ett kreditkort. Hmm inga fickor, ingen löparrygga.
Jag plockade fram min Black Diamond RPM26l som jag brukar ha när jag åker skidor eller går korta turer med barnen. Har försökt att springa med den förut men det har funkat dåligt särskilt med vattenflaska i ena sidofacket. Kom på att jag hade en 1 l camelbakblåsa i skåpet som jag skulle ha till paddlingen men den var oöppnad. Ryggan hade fack, krok och utgång för vätskesystem så jag stoppade i den, stoppade jacka och första förbandslåda i stora facket och drog åt remmarna till max för kompression. Stoppade gel och banan i ena sidofacket och iPhone i andra. Tog en testrunda på gatan hemma, justerade om alla remmar. Men se på sjutton det kan nog funka med vattenblåsan i (dock inget alternativ på Lapland Ultra om det går att undvika, den är sjukt jobbig att ta ur, fylla, få på locket igen. Där vill jag ha 2 små vattenflaskor, skulle kunna funka med denna i var sin sidoficka). Ryggan rörde sig faktiskt inte alls på ryggen. Däremot har jag en axel som är lite sned och smalare än den andra vilket gjorde att axelbandet kröp in mot halsen, kan nog ge skav på längre distanser.
Klurade länge på vilka skor jag skulle ta, mina Adidas eller mina Nike. Adidasen är ju rejält dämpad och jag upplever den som klumpig, ibland snubblar jag nästan till, lyfter inte fötterna nog mycket. Nikeskorna är ju plattare och mjukare och mindre dämpad och man skall ju vänja fötterna med sådana långsamt. Men jag tog dem ändå, bestämde mig redan hemma för att om jag fick känningar skulle jag direkt vända om och gå hem. Jag skulle ju dessutom springa så sjukt långsamt, rena promenadtempot.
Jag gav mig iväg kl 11:51, 2 timmar senare än tänkt, satte kurs mot Sävast, planen var att springa till Sävast ICA, köpa mig en glass och springa hem igen (man måste ju motionera för sina kalorier). Den utråkiga cykelvägen längst Gamla Luleåvägen var precis det, urtråkig. Mötte en del föräldrar till barnens klasskamrater, vi hejade men jag såg nog tillräckligt stressad ut för att inte bli stannad för en pratstund. Snart var första 4 km avklarade och jag fick trixa mig över bron vid 97:an. De har ju kapat av bron så man kan inte springa över till Bränslansidan utan måste ner till 97:an och vända upp på en tillfällig väg. Stort grus och bilar som kom nära nära, mindre trevligt.
Jag var glad över min nya låtlista som jag satte ihop precis innan jag gav mig iväg (en av anledningarna till föreningen), när det kändes lite motigt kom en låt som piggade upp.
Jag var glad över min nya låtlista som jag satte ihop precis innan jag gav mig iväg (en av anledningarna till föreningen), när det kändes lite motigt kom en låt som piggade upp.
När jag planerade vägen hade jag glömt bort att det är en 500 meters uppförsbacke på vägen till Sävast som sen dessutom följs av en till om än inte riktigt lika lång, det var bara att bita ihop och ta sig uppåt. Älskar den där backen nerför när jag cyklar men uppför till fots var det lite jobbigt. Mötte andra löpare på vägen, ett leende och stegen känns lättare en stund. När jag hade sprungit nästan 7 km kom jag att tänka på att snart får jag äta glass. Då slog det mig, kreditkortet är inte med, det blev kvar hemma. Åh vilken energidipp. Men så kom en bra låt i öronen och det gick nerför en stund och jag kom över glassförlusten.
Efter 1:08:35 (tempo 06:51 min/km) var jag plötsligt utanför Logica i Sävast och kunde vända de första kilometerna hade gått lite snabbare än planerat, jag har svårt att hålla ett visst tempo helt klar. En man med hund tittade förvånat på mig när jag kutade ut på parkeringen och gjorde en stor sväng och vände om.
Än så länge kändes det rätt bra. Strax innan en mil hade tankarna kommit smygande, orkar jag 2 mil orkar jag ju den lilla kort bit extra som det innebär att springa en halvmarathon. Jag satsar på det istället och det borde gå på under 3 timmar då jag klarade en hel marathon på 6:06 gåendes under Lapland ultra 2011. Och orkar jag det borde jag orka 2,5 mil också. Strax efter vändningen tryckte jag i mig min gel. Efter några kilometer gick solen i moln, det blev kyligare och humöret sjönk, jag är nog soldriven. Men jag bet ihop och fortsatte och solen tittade fram lite då och då och gav mig en knuff framåt.
Vid ca 15 km fick jag kramp eller snarare sendrag i vänster vad, tårna krullade sig inåt men inte värre än att det faktiskt gick att fortsätta och springa mot bron över 97:an igen, passade på att äta upp min banan när det gick lite långsammare. Det släppte uppför bron. Skönt.
Nu var det 5 km hem om jag skulle köra 2 mil som det var tänkt från början. Hur skulle jag lösa att springa längre, springa på den tråkiga Gamla Luleåvägen igen, förbi huset och bort på den skittrista vägen bort till järnvägsstationen eller vad. Nä den vägen är verkligen skittrist. Jag bestämde mig för att svänga av mot Norra Svartbyn och ta varvet runt sjön istället. Hela varvet är 8 km och nu skulle det bli rätt lagom för att nå 2,5 mil istället. Mysigare väg dock en jobbig backe och några småbackar på andra sidan sjön. Jag lufsade på, mötte en träningcyklist som fyrade av ett stort leende och en nick och benen flög fram en stund. Vi skulle mötas igen en stund senare då vinkade han glatt och jag fyrade av ett leende och en vink. Delad träning är alltid trevligt.
Kring 2 mil började benen, båda, småkrampa lite, men det gick rätt bra att bara ändra steget lite så släppte det. Kom tillbaka några gånger och jag valde att gå upp för en halv backe för att sträcka ut vaderna lite. Väl uppe lufsade jag på igen. 2 mil var avklarade på 02:20:36 tempo 07:01 min/km.
Tog mig igenom byn och snart snart var det dags att pricka av en halvmara i längd. Då slog stora krampen till. Vänsterbenet tvärvägrade, tårna kröp in under foten och när jag försökte stanna och sträcka ut krampade andra benet. Fick stanna och ta stöd mot en stor snödriva och tvinga ner hälen på ena foten och sen på andra. Stod där och stretchade och förbannade mig själv för att jag gör såndana här knäppa saler. Jävlar vad ont det gjorde. Gick en liten bit, försökte springa, gick lite till och sen 2 löpsteg och total kramp i båda benen igen i en uppförsbacke. Kunde inte ens stå upp så ont gjorde det, rasade ihop på asfalten i vägrenen och fick massera och sträcka och dra, flexa med fötterna så gott det gick. Satt ner en bra stund precis innan halvmara. Det kom förbi en man med barnvagn och undrade hur det var med mig. Vi talade en stund och han konstaterade att springer man en halvmara får man skylla sig själv om man får kramp. Kunde ju gärna inte säga emot. Mycket störande. Men sen funkade benen rätt ok bortsett från att det ryckte i musklerna i en kilometer till 2,2 mil då bestämde jag mig för att det fick vara nog med kramp och började gå. Vid 2,5 mil var jag hemma (fick ta en liten sväng på gatan då joggade jag).
Tog mig igenom byn och snart snart var det dags att pricka av en halvmara i längd. Då slog stora krampen till. Vänsterbenet tvärvägrade, tårna kröp in under foten och när jag försökte stanna och sträcka ut krampade andra benet. Fick stanna och ta stöd mot en stor snödriva och tvinga ner hälen på ena foten och sen på andra. Stod där och stretchade och förbannade mig själv för att jag gör såndana här knäppa saler. Jävlar vad ont det gjorde. Gick en liten bit, försökte springa, gick lite till och sen 2 löpsteg och total kramp i båda benen igen i en uppförsbacke. Kunde inte ens stå upp så ont gjorde det, rasade ihop på asfalten i vägrenen och fick massera och sträcka och dra, flexa med fötterna så gott det gick. Satt ner en bra stund precis innan halvmara. Det kom förbi en man med barnvagn och undrade hur det var med mig. Vi talade en stund och han konstaterade att springer man en halvmara får man skylla sig själv om man får kramp. Kunde ju gärna inte säga emot. Mycket störande. Men sen funkade benen rätt ok bortsett från att det ryckte i musklerna i en kilometer till 2,2 mil då bestämde jag mig för att det fick vara nog med kramp och började gå. Vid 2,5 mil var jag hemma (fick ta en liten sväng på gatan då joggade jag).
Försökte öppna dörren hemma, fick inte upp den. Ringde på, inget svar, ringde till sambons mobil inget svar. Visste att de pratat om att åka till badhuset. Lika bra att ta sig dit då. Jag startade klockan igen och började jogga/gå mot badhuset, på den aptrista vägen mot järnvägsstationen som jag hade velat slippa. När jag joggade där kom jag på att Lidingö Ultras korta lopp är 2,6 mil så nu hade jag gjort den distansen oxå mina tankar gick till de som lämpade på 5 mil. Det hade jag kanske haft ork till, var inte trött men benen skulle definitivt inte vilja fortsätta 2,4 mil till. Ingen sambo eller barn syntes till genom glasrutan på badhuset, då kom jag på att jag kunde ju ringa på hemtelefonen. Och jo de var hemma och varit hemma hela tiden.
Jag vände om och joggade/gick hem igen. Väl där möttes jag av en Herman och sambo som skrattande berättade att jag var en klant. Dörren hade varit öppen. Den var bara lite trög i solen. Klantbea! Men dagen slutade på 2,8 mil inte alls illa. Det tog mig 03:29:33. Skitlångsamt men jag var väldigt nöjd, jag skulle ju hålla på länge.
När jag satte mig på trappen hemma krampade benen igen. Total kramp i varenda muskel. Fötterna försökte böja sig både neråt och uppåt på samma gång tror jag och låren smärtade.
Visste inte vad jag skulle göra, jäklar vad ont det gjorde grimaserade illa. Fick massera, bända, bryta, tvinga ner hälen, tvinga mig till att böja benne. Ville bara krypa ihop i forsterställning och dö. Men det släppte tillslut och jag kunde ta mig in och lägga mig på sängen en stund innan jag hoppade in i duschen där jag blev sittande på golvet en halvtimme med jättevarmt vatten. Åh så skönt.
Smorde in benen med mitt superliniment som bränner. Kände hur musklerna faktiskt slappnade av lite. Nöjd med att jag inte kände något alls i mina knän eller hälsenor. Vaderna var det som hade tagit mest stryk. Så det är nog dags att köra lite vadövningar när den här stelheten som jag redan nu känner börjat släppa lite. Tänkte försöka mig på lite IT-bandträning oxå för att förebygga att jag åker på löparknä i år oxå.
Medan jag låg på sängen kom Herman in och sa att jag nog behövde en glass. han cyklade till kiosken och köpte glass. Oj så gott det var med en Dajm Päron. Snäll unge.
Medan jag låg på sängen kom Herman in och sa att jag nog behövde en glass. han cyklade till kiosken och köpte glass. Oj så gott det var med en Dajm Päron. Snäll unge.
Min runda såg ut så här, höjdprofil, puls, snittid/km osv finns i FunBeat för den som är nyfiken:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar