Igår sov jag som en stock, först somnade jag efter min tur ut på jokken, sov mellan 16 och 21, bloggade, pratade med Björn som trampat uppstigar till lämpliga turer tunt vattnet (fick lite skäll för att jag hade gått utanför de färdiga stigarna, och hamnat på mindre säker is) och somnade sedan om strax efter 23. Trodde jag skulle kunna kliva upp kl 06 för att fånga soluppgången men när telefonen ringde, snoozade jag och somnade omedelbart om igen, snoozade 2 gånger till innan jag ställde om klockan på 07, men inte heller då gick det bra att vakna så jag ställde om till 08:30 och då vaknade jag faktiskt till och tvingade mig upp.
Åt frukost i den lilla självhushållsmatsalen och pratade med föreståndarinnan som tipsade mig om att gå upp på Sjnjerak, en promenad på ca 1,5 timmar uppför. Strax innan halv tio var jag ut genom dörren, velade om jag skulle gå ner till jokken först eller ta berget med en gång. Bestämde mig för berget tillslut och traskade ner till byn, tog första vägen till vänster och sen bar det av uppför och uppför och uppför.
Det var bra skoterspår att gå i men brant och då och då fick jag hoppa åt sidan för skotrar och 2 barn på slalomskidor som kom åkande i spåret. När det var som brantast gick jag 50-150 steg, stannade och andades, fick ner pulsen igen och fortsatte en bit till.
Jag stannade och fotade lite, vände mig om då och då och såg ut över snöklädda fjäll. En syn jag inte kan se mig mätt på.
Solen sken och jag blev rejält varm. När jag hade kommit upp en bit blev det bredare spår och inte alls lika hårt, alla hade inte kört på samma plats längre. Det blev lite jobbigt att gå men snart visade det sig att jag var uppe vid raststugan på berget. Tyvärr gick det inte några skoterspår upp till utkiksplaten och det var helt omöjligt att gå på egen hand, hela benet sjönk ner.
Jag gick in i stugan försökte göra upp en eld men veden jag hade med mig in var alldeles för kall och det kändes kallare i stugan än ute så jag tog mina saker och satte mig mot väggen i solen istället. Lite moln började driva fram över himlen men så länge de höll sig borta från solen var det hur skönt som helst. Jag åt en blodapelsin och drack en kopp te, borde ätit mer men hade inte någon riktig matlust. Efter fikat så fotade jag omgivningarna, utsikten var fantastisk och jag lyckades få skaren att bära mig upp på en liten höjd så jag såg ner mot Rittak där jag var 2011. Tyvärr hade molnen svept in bergen på andra sidan Kvikkjokk så jag kunde inte ta några bilder åt det hållet nu. Det får bli någon annan gång.
När jag hade varit ute i ca 3-3,5 timmar var det dags att gå ner igen, det gick betydligt snabbare neråt även om jag då och då stannade och fotade, mestadels makro (och ibland var till och med iPhonen medhjälplig på närbilder).
När jag kom ner gick jag bort till jokken och utforskade de ställen jag var på igår, nu utan ett kraftigt snöfall. Jag tog en runda i skogen och upp på en ås för att se delar av den skog som fälldes när en orkan drog fram vintern 2001. Delar av skogen är som ett stort plockepinn.
På vägen tillbaka mot fjällstationen ringde Vincent och vi bestämde att jag skulle hämta upp honom från tågstationen när han kom med bussen. Nu blev det lite bråttom med andra ord. Totalt avverkade jag lite mer än 13 km, men det gick inte så fort tog 7 timmar.
Jag gick in och åt lite mat, packade ihop grejerna och gick med dem till bilen. När jag skulle köra iväg hände absolut inget. Det kändes som om hjulen inte ens snurrade. Gick ut, kollade marken och bilen stod på blankis.
Gick in till stationen och bad om hjälp. Henrik och Björn kom till parkeringen och skottade ordentligt runt om och sen försökte de putta på medan jag backade lite. Hände nada. Hjulen rörde sig inte ens, Alltså var det inte underlaget utan det var min handbroms som fryst fast. De gick runt bilen och jag fick köra framåt istället och med gemensamma krafter fick vi det att lossna. Det luktade inte gott kan jag säga.
Björn stannade kvar och hjälpte mig sopa av bilen. Han såg till att jag sedan kom iväg och det gjorde jag. Efter parkeringen är det en lång backe som slutar i en skarp sväng, i backen ökade farten och jag började bromsa INGET HÄNDE. Trampade allt mer i panik på bromsen, försökte styra så jag skulle kunna ta svängen i den allt för höga farten. Då började plötsligt bromsen ta, trampade i botten och fick ner farten lagom till svängen. Hjärtat bankade så det gjorde ont, adrenalinet strömmade ut i kroppen och jag blev helt skakig.
Sen upptäckte jag nästa grej, jag hade bytt min lampa på vänster sida när jag for men nu hade båda lamporna gått, jag hade alltså inget halvljus. Kul när man skall köra 30 mil hem. Ute var det -25, inte riktigt lägre att stanna på en p-ficka i bäcksvart mörker och leta fram lampor att byta till. Som tur är är vägen mellan Kvikkjokk och Boden inte speciellt vältrafikerad, jag hade väl ett 20-tal möten totalt och jag ber alla möten om ursäkt för om jag bländade av lite för sent ibland, det blev väldigt mörkt.
Inlägg
