Vaknade klockan 6 och låg och drog mig en stund. Även i natt hade halsen svullnad igen och en envis hosta hållt mig vaken. Tur att Juan Luis visat hur tjocka väggarna var i grotthus för annars hade jag varit orolig för att ha väckt honom. Kl 0630 hade frukosten dukat fram och jag fick sällskap av Juan Luis och vi delade caminoberättelser och skrattade mycket. Åt yoghurt samt knäckebröd med ost och tortilla. Magen är jätteliten, har svårt att få ner mat nog. Juan Luis gav mig en juice och ett foliepaket med nötter att ha längst vägen, gulligt av honom. Betalade €30 i donation helt klart värt. Hoppas det inte var för lite. Hans ställe ligger mellan 2 vanliga etappstopp så han kommer behöva få massa bra reklam för att få folk att stanna. Men den service han ger är klart värt det stoppet. Han visade mig chatten Almería-Granadacaminosällskapet har hur få pilgrimer det nu var ute på leden. De håller järnkoll. Känns tryggt ur ett säkerhetsperspektiv när man går ensam. Men GDPR tänker jag aningen skadad...De som är framför mig behöver ta en vilodag för att jag skall komma i kapp och de bakom är 2-3 dagar bakom mig. Kommer alltså fortsätta vara ganska ensamt till minst Baena där de från Málaga och Jaen ansluter och Mozarábe blir en led. Det är ju några dagar bort. Det är lite ensamt på boenden utan någon att småprata med, fråga hur de upplevt dagen, om de sett något kul osv.
Kvällen innan hade Juan Luis frågat mig om det var ok att han följde mig ner till igloon och jag sa visst. Så kl 07 satte vi av. Underbar vandring med precis lagom med ljus för att se den jordiga vägen. Vi tittade på stjärnbilder och njöt av morgonen. Han pekade ut var han ville sätta upp några pilar så att folk visste exakt hur de skulle gå. Fanns några ställen man kunde bli lite osäker på. Väl nere tog vi farväl och jag knäppte en bild på honom. Nu var det jag och en väg i några kilometer.
Kvällen innan hade Juan Luis frågat mig om det var ok att han följde mig ner till igloon och jag sa visst. Så kl 07 satte vi av. Underbar vandring med precis lagom med ljus för att se den jordiga vägen. Vi tittade på stjärnbilder och njöt av morgonen. Han pekade ut var han ville sätta upp några pilar så att folk visste exakt hur de skulle gå. Fanns några ställen man kunde bli lite osäker på. Väl nere tog vi farväl och jag knäppte en bild på honom. Nu var det jag och en väg i några kilometer.
Det var inte väg jättelångt och så galet vackert (kommer mer bilder från kameran sen). Efter en stund passerades 15-milsstenen. Vägen hade kilometerskyltar och jag roade mig med att räkna steg emellan. Snart svängde det av och då blev det, ta da flodbädd som var fin i början och blev stenigare och rejält snårigt på sina ställen. Sen var jag tvungen att gå djupt i knäböj för att inte slå i varken huvud eller paraplyskaft i en "tunnel". Hade nog varit lättare att gå upp på vägen och över. Var skönt att komma upp på vägen igen lite senare. Caminon gör sen en tvär högersväng och en brant stenig backe ner till La Peza som man kunde se från ovan. Jean Luis hade sagt att det kunde vara farligt att gå där efter regnet för stora stenbumlingar kan ha rasat, då får man ta vägen. Men jag kollade och det såg helt ok ut så jag trasslade mig ner där i stenarna.
Väl nere fick jag syn på en man utanför en bank där 2 väktare gick in med pengar. Frågade om de hade bankomat där, nä men anda banken där borta har sa mannen och pekade bortåt. Jag fortsatte mot torget och där fanns en bank till. Precis när jag skulle gå fram till den kom väktarna för att fylla på bankomaten. Men de var snälla och lät mig gå före. Med €100 i väskan gick jag tillbaka mot torget och där leden skulle gå. Fick syn på en ung kille ungefär i mina barns ålder, frågade om det fanns en fontän med drickbart vatten och extremt trött och med en blick som sa är du helt slut i huvudet pekade han på väggen snett bredvid mig. Jag hade inte sett den pga en parkerad bil i vägen. Jag tackade extra glatt och fyllde min vattenblåsa.
Väl nere fick jag syn på en man utanför en bank där 2 väktare gick in med pengar. Frågade om de hade bankomat där, nä men anda banken där borta har sa mannen och pekade bortåt. Jag fortsatte mot torget och där fanns en bank till. Precis när jag skulle gå fram till den kom väktarna för att fylla på bankomaten. Men de var snälla och lät mig gå före. Med €100 i väskan gick jag tillbaka mot torget och där leden skulle gå. Fick syn på en ung kille ungefär i mina barns ålder, frågade om det fanns en fontän med drickbart vatten och extremt trött och med en blick som sa är du helt slut i huvudet pekade han på väggen snett bredvid mig. Jag hade inte sett den pga en parkerad bil i vägen. Jag tackade extra glatt och fyllde min vattenblåsa.
Ut från och efter La Peza går det rejält uppför och nu är det drygt 27 km av inget framför mig. Jag har mycket vatten, juicen och nötmixen men inte så mycket mer än så med mig. Vet att många laddar med massor med mat osv inför ca 30 km utan faciliteter men det är ju inte så jäkla långt. En 6-7 timmar. Det överlever man :-)
Vägen var en grusväg som vindlande sig uppåt på en klippa mellan två delar och sen neråt igen. Så fortsatte det rätt länge. När jag gick där fick jag syn på en pilgrim som stretade sig fram. Åh en ny människa tänkte jag. Men när jag kom närmare såg jag att det var fransmannen. Han hade lämnat La Peza typ en timme före jag kom dit och nu typ studsade jag om honom. Han blev lite knäckt. Kändes som jag gick i zickzack hela tiden upp och ner för berget. Kunde plötsligt stå 100 meter nedanför där jag nyss var fast gående åt andra hållet. Lite enerverande men samtidigt var utsikten helt magisk. Stora klippformationer överallt. Såg olika figurer och ungefär som när man tittar på moln började jag leta. Hade bestämt mig för att vid halvvägs mellan La Peza och Quéntar skulle jag ta en paus och äta nötter och ta min juice. Så jag trampade på, ibland ilade en vind förbi och jag fick dra ner ärmarna på tröjan för att i nästa stund dra upp dem igen. Efter ca 17 km från min start blev det nu ner i en flodbädd, eller det var väl snarare en bäck som runnit här. Vit sand som såg ut att ha varit rejält tillplattad innan någon dåre på motorcross kört sönder och lämnat djupa spår. Gled omkring i den grova sanden och svor. Men vackert var det, mobilens batteri strulade så vågade inte fota så mycket med den (tror jag har bilder i kameran att komplettera med). Jag gick längst med en väg där bilar kom då och då något meter ovanför mitt huvud. Min väg slingrade sig in i en skön tallskog och här och där fick man lämna sanden för att gå på vanlig stig en stund. Plötsligt började det regna och jag skyndade mig in under en stor tall och drog på regnskyddet och fäste paraplyet, var rätt skönt att sitta där och vila en stund. Vinden ryckte lite i paraplyet men det satt bra och skyddade även mot solen som stack fram mellan småskurarna. Efter 3 km i bäckfåran kom jag till ett ställe som såg ut som drömrastplatsen på en csmino, knotiga träd med en äng runtom. De gånger man träffade på dem på Camino Francés låg det alltid en massa skit och toapapper vid träden. Men här var det rent och fint men nu hade jag ju nyss mikrovilat. Det fick bli ett kort och gå vidare .
Nu så var det dags igen för grusväg och denna gång var det inte alls zickzack utan snarare berg och dalbana, upp upp, ner ner och en lång sväng. Upp upp, ner ner... regnet hade upphört och vädret var så skönt. En bil från Junta Andalucia susade förbi. De vinkade. Känns bra att ibland se folk. Såg även spår av andra pilgrimer som inte hade kunnat låta bli att lämna en pil efter sig. Snart hade jag gått sträckan innan vila och hittade ett lämpligt träd som stod en bit från vägen precis efter en nedförsbacke och innan en uppförsbacke. Tog av ryggan och slog mig ner. Det blåste lite vilket var skönt. Fick inte i mig jättemycket nötmix men lite i alla fall. Vilan var viktigare än maten. Men så började det regna och rätt så rejält. Upp igen för regnet blåste in under trädet.
Vägen var en grusväg som vindlande sig uppåt på en klippa mellan två delar och sen neråt igen. Så fortsatte det rätt länge. När jag gick där fick jag syn på en pilgrim som stretade sig fram. Åh en ny människa tänkte jag. Men när jag kom närmare såg jag att det var fransmannen. Han hade lämnat La Peza typ en timme före jag kom dit och nu typ studsade jag om honom. Han blev lite knäckt. Kändes som jag gick i zickzack hela tiden upp och ner för berget. Kunde plötsligt stå 100 meter nedanför där jag nyss var fast gående åt andra hållet. Lite enerverande men samtidigt var utsikten helt magisk. Stora klippformationer överallt. Såg olika figurer och ungefär som när man tittar på moln började jag leta. Hade bestämt mig för att vid halvvägs mellan La Peza och Quéntar skulle jag ta en paus och äta nötter och ta min juice. Så jag trampade på, ibland ilade en vind förbi och jag fick dra ner ärmarna på tröjan för att i nästa stund dra upp dem igen. Efter ca 17 km från min start blev det nu ner i en flodbädd, eller det var väl snarare en bäck som runnit här. Vit sand som såg ut att ha varit rejält tillplattad innan någon dåre på motorcross kört sönder och lämnat djupa spår. Gled omkring i den grova sanden och svor. Men vackert var det, mobilens batteri strulade så vågade inte fota så mycket med den (tror jag har bilder i kameran att komplettera med). Jag gick längst med en väg där bilar kom då och då något meter ovanför mitt huvud. Min väg slingrade sig in i en skön tallskog och här och där fick man lämna sanden för att gå på vanlig stig en stund. Plötsligt började det regna och jag skyndade mig in under en stor tall och drog på regnskyddet och fäste paraplyet, var rätt skönt att sitta där och vila en stund. Vinden ryckte lite i paraplyet men det satt bra och skyddade även mot solen som stack fram mellan småskurarna. Efter 3 km i bäckfåran kom jag till ett ställe som såg ut som drömrastplatsen på en csmino, knotiga träd med en äng runtom. De gånger man träffade på dem på Camino Francés låg det alltid en massa skit och toapapper vid träden. Men här var det rent och fint men nu hade jag ju nyss mikrovilat. Det fick bli ett kort och gå vidare .
Nu så var det dags igen för grusväg och denna gång var det inte alls zickzack utan snarare berg och dalbana, upp upp, ner ner och en lång sväng. Upp upp, ner ner... regnet hade upphört och vädret var så skönt. En bil från Junta Andalucia susade förbi. De vinkade. Känns bra att ibland se folk. Såg även spår av andra pilgrimer som inte hade kunnat låta bli att lämna en pil efter sig. Snart hade jag gått sträckan innan vila och hittade ett lämpligt träd som stod en bit från vägen precis efter en nedförsbacke och innan en uppförsbacke. Tog av ryggan och slog mig ner. Det blåste lite vilket var skönt. Fick inte i mig jättemycket nötmix men lite i alla fall. Vilan var viktigare än maten. Men så började det regna och rätt så rejält. Upp igen för regnet blåste in under trädet.
Jag knatade på och det kändes som det enbart var uppför uppför och mer uppför. Regnet varvades med sol och när det väl slutade regna blev det riktigt varmt. Massa människor höll på att bygga staket vid branten på vägen de hälsade glatt när jag gick förbi och tyckte jag var galen som gick från Graena till Quéntar i värmen. Passerade tallkådatappningsträd och uppmanades att inte pilla på det. Höll mig men tog bilder. Efter några kilometer behövde jag vila igen efter allt uppför och slängde av mig ryggan och lutade mig mot ett träd. Kom på att jag ju kånkade omkring ca 150 g vindruvor. De åkte fram och ner i magen. Gick förbi den naturliga källan där man kan ta vatten tydligen men just då regnade det och jag hade gott om vatten. Hade det inte regnat kanske jag gått de extra stegen och tvättat av mig.
Nu var det jättelite uppför kvar, till Mozárabes högsta punkt faktiskt 1418 möh. Jag stretade på och hamnade i ett vitt stenbrott. I solskenet blev det så ljust att jag bländades. Många cykelspår här, populärt MTB-ställe. Nu skulle det bära av neråt men först över en liten äng där jag höll på att gå fel, eller ja jag gick fel men efter ca 20 meter hade de satt en sten med ett X på. Tydligen inte den enda som väljer fel stig där. Dumt med pilar mitt mellan stigar.
Nu gick det verkligen nedför. Förstår inte hur folk vågat cykla nedför denna väg, brant, svängigt och med stuuuuuup. Lösa stenar så det gick inte så fort. I vissa svängar var det cement instället, skönt. Nu kom lite åkrar och grejer på sidan. Började närma mig civilisation. Stigen svängde ner över en väg och längst med en bergssida innan det äntligen kom hus. Jag var rätt trött i fötterna när jag kom fram till pensionatet där. Men det var stängt. Gick in på baren en bit bort som det stod på en skylt. Bartendern följde med och öppnade, gav mig en nyckel och lade mitt pass i ett fack. Får världens ångest över sådant men nu ville jag bara duscha. Upp på rummet och av med de jättesvettiga kläderna. In i badrummet där det var säker 50 grader. In i duschen och åhhhh så skönt. Sen tvättade jag kläderna i handfatet och hängde upp några i det apvarma badrummet och andra i ett soligt fönster. De skulle vara torra i morgon.
17:51 Gick ner till baren och satte mig vid ett bord med strömuttag, som inte fungerade så inte blev det skriva dagbok mer än en halv dag innan telefonen dog. Får bli att titta på tv då. Beställde en te och en påse chips. Han hade slut på påsar men hällde upp en hög från en stor påse i köket. Sådär ja salt och socker (i teet) nu blir jag nog människa snart igen. På nyheterna handlade det om oväder. Nä usch det skippar jag gärna. Läste i guiden och gjorde lite anteckningar. Köpte en te till.
Vid 19-tiden var jag hungrig och beställde en kyckling. Som givetvis kom in med pommes. Medan jag satt och åt kom Michel in, den franska mannen. Han köpte sig en öl och damp ner på en stol. Helt utpumpad. Han hojtade till mig. Förklarade att jag varit här sen 4 och hade ett rum på hotellet. Nu trodde först bartendern att vi två skulle dela rum men det fick vi ur honom. Efter att jag ätit upp och Michel fått i sig sin öl så fick jag följa med till hotellet för att betala med kort och tolka åt Michel. Jösses jag verkar förstå hans franska bättre än vad han förstår spanska.
Jag gick upp på rummet och fixade med Instagram och skrev klart en dags dagbok. Ligger fortfarande efter.
Nu var det jättelite uppför kvar, till Mozárabes högsta punkt faktiskt 1418 möh. Jag stretade på och hamnade i ett vitt stenbrott. I solskenet blev det så ljust att jag bländades. Många cykelspår här, populärt MTB-ställe. Nu skulle det bära av neråt men först över en liten äng där jag höll på att gå fel, eller ja jag gick fel men efter ca 20 meter hade de satt en sten med ett X på. Tydligen inte den enda som väljer fel stig där. Dumt med pilar mitt mellan stigar.
Nu gick det verkligen nedför. Förstår inte hur folk vågat cykla nedför denna väg, brant, svängigt och med stuuuuuup. Lösa stenar så det gick inte så fort. I vissa svängar var det cement instället, skönt. Nu kom lite åkrar och grejer på sidan. Började närma mig civilisation. Stigen svängde ner över en väg och längst med en bergssida innan det äntligen kom hus. Jag var rätt trött i fötterna när jag kom fram till pensionatet där. Men det var stängt. Gick in på baren en bit bort som det stod på en skylt. Bartendern följde med och öppnade, gav mig en nyckel och lade mitt pass i ett fack. Får världens ångest över sådant men nu ville jag bara duscha. Upp på rummet och av med de jättesvettiga kläderna. In i badrummet där det var säker 50 grader. In i duschen och åhhhh så skönt. Sen tvättade jag kläderna i handfatet och hängde upp några i det apvarma badrummet och andra i ett soligt fönster. De skulle vara torra i morgon.
17:51 Gick ner till baren och satte mig vid ett bord med strömuttag, som inte fungerade så inte blev det skriva dagbok mer än en halv dag innan telefonen dog. Får bli att titta på tv då. Beställde en te och en påse chips. Han hade slut på påsar men hällde upp en hög från en stor påse i köket. Sådär ja salt och socker (i teet) nu blir jag nog människa snart igen. På nyheterna handlade det om oväder. Nä usch det skippar jag gärna. Läste i guiden och gjorde lite anteckningar. Köpte en te till.
Vid 19-tiden var jag hungrig och beställde en kyckling. Som givetvis kom in med pommes. Medan jag satt och åt kom Michel in, den franska mannen. Han köpte sig en öl och damp ner på en stol. Helt utpumpad. Han hojtade till mig. Förklarade att jag varit här sen 4 och hade ett rum på hotellet. Nu trodde först bartendern att vi två skulle dela rum men det fick vi ur honom. Efter att jag ätit upp och Michel fått i sig sin öl så fick jag följa med till hotellet för att betala med kort och tolka åt Michel. Jösses jag verkar förstå hans franska bättre än vad han förstår spanska.
Jag gick upp på rummet och fixade med Instagram och skrev klart en dags dagbok. Ligger fortfarande efter.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar