Självplågeri

Tittar på en dokumentär om Paulo Coelho och Camino de Santiago och varje gång något jag känner igen visas fylls mina ögon med tårar. Visste inte att man kunde sakna en plats och en upplevelse så. Att min vandring skulle sätta sig som ett så hårt minne. Att min längtan tillbaka skulle kunna vara så stark.

Har kikat runt lite och funderar på att ta och försöka åka ner i påsk och gå en av de kortare vägarna. Vädret kan vara lite lurigt kring påsk bara. Får klura lite till men jag vill verkligen tillbaka så snart det bara går.

Efter den filmen kollade jag på en till, en australiensare som släpade med sig 10 kg extra filmutrustning för att dokumentera sin resa 2004. Känner igen många av platserna även om han går på våren och allt är grönt istället för brunt. Fina bilder och många glada minnen, känner igen hans tankar längst med vägen. Han verkar ha gått precis när de anlade några av senda, de såg aptrista ut då, som nylagda grusvägar, när jag gick var de betydligt mer ihopsmälta med landskapet.



Men nu får det vara slut med självplågeri för idag. För att titta på filmerna betyder längtan.

Hoppsan måste lära mig hålla tyst

Här sitter jag på julstugan och säger att jag inte gillar julen och hamnar i tidningen. Jag måste ju lära mig att hålla tyst :-)

Ny roll på jobbet

Sådär då är man inte en säljarjävel längre ;-)

Nu mer står det Produktledare på mig och för att beskriva vad jag skall jobba med fick jag en presentation skickad till mig (här kallas rollen Produktchef). Har jobbat som det förr så det kändes väldigt bekant. Det är en viktig roll men lite svårdefinierad i få punkter och ansvarsområden. Kanske är det bara ett finare ord för "den allvetande skräphögen" ;-)

Whitepaper Produktledarrollen from billgren

Fast helt slutat att vara säljare har jag inte, är produktledare på halvtid än så länge och resten av tiden ägnar jag åt sälj, verksamhetsutveckling mm mm. men kommer sakta fasa över än mer åt produktledning och bara hålla ett fåtal kundkonton som mina som säljare.

När det bubblar upp....

Foto: Thómas som jag träffade på Camino Francés

Häromdagen samtalade jag med en kollega som sagt upp sig för att göra annat. Vi började prata om vad man vill här i livet och så tittade han på mig och sa "Du borde ju bli guide eller nå't". Och saker bubblade upp.

Jo så är det, det är ju min dröm. Har skrivit om det här i bloggen förut. Jag skulle vilja guida i fjällen eller varför inte nere på caminon i Spanien där jag kände mig så otroligt hemma. Ibland när jag tänke på att jag mest troligt aldrig kommer kunna jobba med det jag egentligen vill så känner jag mig helt fast och blir alldeles tung av ledsamhet. För flytta till fjällen går ju bara inte när inte resten av familjen vill/kan och hur sjutton skall jag lyckas få ett jobb man kan leva på med att bo kvar i Boden och försöka pendla till fjällen eller Spanien då och då.

Många pratar om självförverkligande men om andras välmående och självförverkliganden står i vägen då?

Men ibland sitter jag och tittar på foton, läser om andra som gör det jag vill göra och drömmer mig bort. För hur mycket jag än tycker om att jobba med och brinner för systemutveckling, affärsutveckling, marknadsföring mm så är det inte dit hjärtat längtar egentligen. Men hjärtat får inte tala, det är känslor, tankar och drömmar jag får gömma undan. Ungefär på samma ställe som jag stoppar undan mer triviala saker som längtan efter att gå ut och dansa, filmkvällar med vännen som aldrig har tid osv... Men ibland är det som det utrymmet svämmar över och saker läcker ut, upp till mitt medvetande och då komemr först euforikänslan "tänk om" och sen slår verkligheten till och jag knökar tillbaka det in i det där mörka rummet till nästa gång.

Men tänk om....

Aj Aj Aj

Fick i mig gluten för första gången på länge häromdagen. Nu värker varenda led i kroppen. Kan knappt röra mina händer och bara hålla i temuggen är jobbigt. Dessutom har jag nackspärr.  Synd om mig idag!

Min älskade Nexus 4 är svårt sjuk

Sur och förbannad på Google just nu.

Jag har en Nexus 4. En telefon jag vart väldigt nöjd med tills igår kväll/idag.

Det kom ett meddelande om att nu fanns en uppdatering av operativt.

Jag valde att installera den. I slutet skall den uppgradera appar men där någonstans hängde den sig. Jag provade att starta om telefonen men då vägrar den att boota upp.

Provade idag med att sideloada 4.4 nix det gick inte. Något felmeddelande.

Provade då att försöka sideloada 4.3. Nähä det gick inte heller.

Provade wipe data/factory reset men nä det funkade inte heller. Den försöker boota upp med 4.4 och hänger sig.

Så nu har jag en obrukbar jobbtelefon som inte ens är ett år gammal. Får väl försöka få det som ett garantiärende kanske. Jag har ju dessutom kört den väldigt ren och aldrig rootat eller nåt så då tycker jag faktiskt att en OTA uppdatering skall funka smärtfritt.

Sur och grinig just nu. Tur jag har en iPhone oxå så jag klarar av mitt mobila liv. Vara hel utan skulle ju döda mig :-)

Föreningsliv för föreningens skull?

Funderade på att först skriva ett inlägg på forumet på Friluftsfrämjandets webbplats för att fråga hur andra halvsovande föreningar gör men när jag gick in på forumsidan möttes jag av:

Hej,
Vårt gamla Forum har bytt namn och flyttat.
Nu finns vi istället på Facebook och heter "Friluftsfrämjandet – Ledarforum".
Välkommen dit!

Jag har inget Facebookkonto och inga planer på att skaffa ett heller så nu kan jag inte ens diskutera ledarfrågor med andra ledare i Friluftsfrämjandet. Kul. Visste inte att ledarskapet i FF mer eller mindre kräver att man har ett fejjankonto. Snart flyttar väl hela siten ut där.

Idag har jag varit på möte med andra lokalavdelningar i Friluftsfrämjandet. Syftet var att dela med oss vad vi gör hur vi får igång mer aktiviteter mm. Gällivare gör 1000 grejer kändes det som, de är 7 i sin styrelse som jobbar med det så uppenbarligen går det ju att göra grejer även om de flesta inte var sådant som ger medlemmar i föreningen utan riktar sig mera utåt.

Jag gillar Friluftsfrämjandet men funderar ibland varför vi så frenetiskt försöker få liv i föreningar som egentligen inte har någon verksamhet och inga som vill engagera sig. Hos oss är det styrelsen som är engagerade (mer eller mindre). Skall vi göra något är det vi som får göra det oavsett om det är måla stugan, hålla igång liften, röja i skogen, hålla igång aktiviteter ex. Knytte och Mulle osv osv.

Vi försöker få fler medlemmar att bli ledare, man måste inte sitta i styrelsen för att vara ledare, man kan hålla sig till att bara ha sina grupper. För att bli ledare måste man gå utbildningar, inte alltid på hemmaområdet och då orkar inte många, de har en familj de vill vara med. Sen verkar många inte kunna tänka sig att jobba ideellt längre "vad får jag för det" är en fråga man kan få höra när man frågar om någon kan tänka sig att engagera sig. Jag själv är Knytteledare, jag får vara ute i naturen varje helg med ett gäng goa ungar som är nyfikna och vetgiriga. Det ger massor tillbaka. Skulle jag varit ex paddelledare hade jag fått vara ute och paddla i trevligt sällskap osv. Nu har vi några som vill bli ledare så de får vi försöka hålla hårt i men andra vi har stått för kostnaden för utbildningen för har inte haft några grupper och hör inte ens av sig till oss längre.

Men det jag kan känna är att många verkar tänka i alla fall när det kommer till vuxenaktiviteter är att de anser att vara med i en förening för att ex gå stavgång eller åka till fjälls, ta en promenad längst med en kulturstig mm varför det, jag lägger bara ut ett inlägg på Facebook och så drar jag med mig mina kompisar. Har föreningar spelat ut sin roll? Är alla som tar initiativ till en aktivitet "ledare"?

Sen så konkurreras det allt mer om både barnens och vuxnas aktiviteter mellan föreningarna för att få in pengar. Om cykelklubben kör MTB, Korpen stavgång, alpina klubben utförsåkning för barn, skidklubben längdskidor för barn, STF vandringar i fjällen osv... så vad blir kvar till oss i Friluftsfrämjandet här i vår lokalavdelning? Jo barnaktiviteterna dit det är svårt att få tag på ledare.

Är det helt ute med ideellt arbete? Hur sjutton skall man få folk att engagera sig, eller skall man skita i det och lägga ner istället? Själv börjar jag tappa sugen lite, har massor med idéer på saker vi skulle kunna göra men när vi är så få så blir det svårt att genomföra. Skulle vilja få till ett tätare samarbete med ex Luleås lokalavdelning men tydligen är det väldigt långt till Boden för Luleåborna. Jag kan tänka mig vara ledare åt Luleåbor om det behövs på plats i Luleå om någon av deras ledare kan ställa upp hos oss med något vi inte har folk till.

Vad skulle man kunna göra för aktiviteter som lockar in folk att engagera sig? Något som inte kräver en ledare till att börja med? För det är ju också ett problem, har man ingen utbildad ledare har man ingen som kan hålla i en aktivitet som andra kan tänka sig att bli ledare för också och ta klivet in från ingenstans till att gå en ledarutbildning och bli ensam och hålla första aktiviteten tar verkar ta emot för en hel del människor.

Vad fick folk att engagera sig mer förr både som ledare men också som aktiva medlemmar? Lilla Boden har haft perioder med över 1000 medlemmar idag är vi inte ens 100. Då hade man sektioner för allt möjligt och åkte iväg på en massa roliga saker. Jag menar man hade ju familj och jobb även förr.

Just nu känns det som jag är med i föreningen för föreningens skull inte för att jag skall få göra roliga aktiviteter eller dra med andra på sådant. Många diskussioner känns mer som de handlar om hur man skall få in pengar i föreningen för att överleva snarare än att diskutera varför finns vi till. Varför skall vi överleva.

Till er som läser dagboken från #caminon2013 nu är Camino Francés klar

Nu är alltså  hela Camino Francés klar med alla sina bilder, nu tar jag tag i turen ut till Finisterre/Muxía och sen blir det Camino Inglés.


Dag 0, Dag 1, Dag 2, Dag 3, Dag 4, Dag 5, Dag 6, Dag 7, Dag 8, Dag 9, Dag 10, Dag 11, Dag 12, Dag 13, Dag 14, Dag 15, Dag 16, Dag 17, Dag 18, Dag 19, Dag 20, Dag 21, Dag 22, Dag 23

Alla bilder ligger i ett eget album. Men jag skall göra ett album med "fina bilder" där sådana som jag bara har med för berättandets skulle rensas bort. Kanske blir det så enkelt som en favoritbild per dag och kanske några till.

Ni får gärna ställa eventuella frågor ni vill att jag besvarar i ett FAQ-inlägg som kommer skrivas sist.

Luleå i nygammalt ljus

Tog med mig Herman till Luleå i nytt ljus för att kika på de olika installationerna. Tyckte lite väl många var gamla installationer för att det namnet skulle kännas helt ok men många grejer är ju fina.

Har lagt alla mina bilder i ett album som ni hittar på G+.

#livetinorr

Att bo i norra Sverige har sina fördelar. Man kan få höra av sin son att man måste skynda sig ut med kameran nu för det är norrsken. Då får man se ett fantastiskt ljusspel och samtidigt frysa halvt ihjäl för att man sprang ut i tofflor och slet med sig en sommarjacka.

Det blev lite roligt när bilderna på grannens och mitt hus hamnade bredvid varandra i albumet. Det är tre bilder till tagna mellan dem samt en liten flytt av stativet dessutom så det var inte planerat.

Skulle egentligen ha suttit hemma och jobbat men nu blev det foto och redigering samt publicering istället. Hoppsan får försöka kliva upp tidigt i morgon istället.

Bilderna ligger även i ett G+-album.

Storytelling?

När jag är ute och går så hittar jag ofta på små berättelser om saker och ting. På #camino2013 hände det hela tiden. Det var om solrosor som rymde, hade storhetsvansinne, var mobbade osv, om färgglada hus där jag målade upp ett helt scenario där Julio går till färghandeln med en inköpslista men inser att det är rea på hiskeliga färger men inte nog för att måla ett helt hus så han köper 4 färger istället. Så där gick hjärnan hela tiden.

Idag efter att jag hade fikat på Café Tingshuset (som jag gillar för de har alltid ett bra utbud för oss allergiker) med Johanna och Anders (trevligt att de tar sig till Boden för att fika med mig ibland, det uppskattas) fick jag syn på ett träd på gräsmattan mellan Överluleå kyrka och hembygdsområdet, alla andra träd hade tappat löven men inte detta. Tog ett kort och redigerade på Snapseed och Instagram för att förstärka den gula färgen. Postade bilden på Instagram med texten:

Björken Björn var lite blyg och dessutom frusen av sig. Han hade inte alls lust att ta av sig alla löven.

Någon mer som hittar på historier om sin omgivning?

Isiga träd

Världsarvsfotografering som kan resultera i att ens bilder används i kommersiellt syfte

Idag när jag åkte från Luleå till Boden twittrade en bekant

Jag hade precis passerat kyrkbyn så jag bestämde mig för att åka tillbaka senare när jag ändå skulle till Luleå i ett ärende.

Ute idag var det galet vackert trots hällregnet, det var helt vindstilla och kallt nog för att vattendropparna skulle stanna på träden. Vissa droppar var nästan en centimeter i diameter. På håll såg träden ut att var täckta av snö. Så häftigt. Ville fota det oxå.

Men så var jag tvungen att fixa en grej åt Vincent innan vi kom iväg så när vi väl var Gammelstad så hade skymningen kommit och jag fick verkligen skynda på för att få någon bild från världsarvet kyrkbyn i Gammelstad på världsarvsdagen. Fick iväg några bilder i hällregnet men han inte fota något träd, eller jo ett men objektivet var så fullt i regndroppar att jag inte kunde få en skarp bild.

En bild behövde ju vara med mobilen också för instagramtaggen #worldheritageday. 

Lyckades fota kyrkan och ett spöke med semitransparent huvud :-)

Min bild på Instagram

Mina bilder från kameran:

När jag varit hemma ett tag och scannat igenom twitter så kikade jag på den taggen även där och hittade:

Lade till taggen #endagivarldsarvet på mitt instagraminlägg och sen kikade jag på webbplatsen. Där möts jag av infon om att om man taggat med #worldheritageday eller #endagivarldsarvet så är man automatiskt med i någon form av tävling där de skall ge ut en kalender med de bilder de gillar mest. De kommer även visa de bilderna på sin webb. När de lagt upp bilderna kommer de kontakta de som de valt ut via Instagram och först då kan man säga att de inte får använda ens bild.

Urvalsprocessen för bilderna till kalender går till på följande vis;Administratörerna av detta projekt går igenom alla bilder manuellt och som taggats den 24/10 (övriga bilder ratas) Vi gör denna genomgång via sajten statigram.com. 

De bilder vi anser vara allra bäst plockar vi ut och publicerar här på sajten​. Samtidigt underättar vi alla finalister direkt på deras bild på Instagram, att just deras bild blivit utvald som finalist. De som inte vill medverka bör då snabbt meddela oss om detta, så väljer vi annan bild istället.
Därefter tar en utvald jury​ vid och röstar fram de allra bästa utav dessa som sedan kommer medverka i kalendern.  

Dessa bilder kommer vi publicera som preliminära vinnare som reposts på vårt eget instagramkonto @worldheritagesweden, och samtidigt uppge kontaktuppgifterna i anslutning till bilden, som vi vill att alla vinnarna kontaktar oss genom snarast därefter.  

Härifrån vidtar en direktkontakt via mail med alla vinnarna med vidare information, samt för ett fastställande av exakt vilka bilder som skall publiceras i kalendern. Det kan nämlingen vara så att någon inte vill medverka mer än i själva Instagramappen, eller att någon bild av något annat skäl inte kan eller bör medverka. Därför det är viktigt att vi har kontakt med alla personerna bakom vinnarbilderna innan bilderna finalt spikas. 

Samtliga vinnare kommer få ett eget exemplar av kalendern skickat tills sig.I övrigt utgår ingen ersättning för de vinnande bilderna eller medverkan i projektet.

Får de ens göra så? Sno bilder och sen be om tillstånd, man måste säga till att man inte vill vara med. Trodde man var tvungen att be om tillstånd innan återpublicering. Vad säger ni med koll?

Passa på att köpa en Macabi skirt

Fick mail idag om att Macabi skirt säljer ut flera av sina färger för $50 just nu. Så om du vill ha en fantastiskt trevlig rese-/vandringskjol så passa på (så vida färgerna faller dig i smaken).

Jag använde min varje dag i Spanien. Helt magisk. Hade en lång på morgonen. Knäppte upp den till kort när det blev varmt. Den torkade supersnabbt efter tvätt. Den är lätt och smutsavvisande och när det regnade rann det mesta vattnet av. Suverän helt enkelt. Skall definitivt skaffa en till i annan färg. Tyvärr rear de inte ut den blågrå jag skulle vilja ha men några av de röda är också fina.

Några exempel på hur den kan användas även som byxa/shorts. Knäpper man loss mittspännet på shortsbilden så får man kort kjol till knäna ungefär se nästa bild.

Min är mediumlängd i storlek small.

Ytterligare bevis på att det normala är att dricka alkohol

Det kom en hälsoenkät på jobbet från ett externt bolag. 
"Genom att besvara enkäten får du ett nuläge av din livsstil med direkt feedback hur du kan behålla goda vanor eller skapa förändringar. Klicka på länken nedan för att börja besvara enkäten. Kom ihåg att du inte kan ändra dina svar när enkäten väl är avslutad och sparad.

Direkt efter att du fyllt i din enkät kommer du att få se resultatet på skärmen. Om du vid ett senare tillfälle vill titta på dina resultat, så går du till inloggningssidan och skapar ett nytt lösenord."

Varför finns det inget val att säga kategoriskt nej till alkohol? Varför måste man där tala om hur mycket man druckit senaste året? Och varför måste jag svara på 13 om jag svarat aldrig på 12? Och varför buntas de som druckit 0 glas ihop med de som druckit 2?

När jag skickat in enkäten kom svaret som sa "Du har inget eller lågt alkoholintag vilket är hälsosamt. Du rekommenderas att behålla dessa vanor", åter igen klumpas måttligt drickande ihop med absolutism. Och hur sjutton får de till måttligt drickande när man svarat aldrig? Det är som vi som inte dricker alls inte räknas. Som att det är lika bra att dricka lite som att inte dricka alls. Varför kan inte vi som avstår alkohol helt få känna att det är bra? 

Är alkohol så accepterat att man till och med i hälsoundersökningar inte vågar säga ett pip om det faktum att man dricker alkohol?  Tyvärr kunde jag ju inte testa hur mycket man fick dricka innan deras metod tyckte att det inte var bra längre. Måste fråga på min nästa hälsoundersökning.

Jag har dessutom väldigt svårt för dåligt utformade enkäter, fråga 13 har ju ingen som helst relevans om jag svarat Aldrig på fråga 12. Dåligt dåligt.

Däremot fick jag bannor för att jag svarade att jag ca 2 gånger per månad åt chips, det var ett matbeteende jag skulle se upp med. Då vet jag att det är bättre att dricka alkohol än äta lite chips.

"Dina svar indikerar att du ur ett hälsoperspektiv har någon eller några negativa kostvanor." Gav mig gult medan att dricka måttligt med alkohol ger grönt.

Laga din egen middag och njut

Igår avslutade vi första dagen på iOS Academy med att laga 4-rätters middag på Aveqia i Stockholm.

Som gluten- och laktosintolerant samt svampallergiker fick jag ju först lite panik av menyn som bestod av massor med svamp, bröd och grädde men de löste den biten helt galant. Saknade inget på min tallrik. De lyckades även med att komponera en fantastik dryckuppsättning till mig utan ett enda mineralvatten. Det gjorde mig grymt glad. 

Mycket av maten var förberedd så vi slapp att titta på när en massa saker skulle koka jättelänge. Anders och Celine som ledde oss genom matlagningen var jättetrevliga och duktiga. Kanske lite väl generösa med vinet i inspirationshörnan ;-)

Slipper jobbet i morgon bitti

Logistiken på sjukhuset är ju skrämmande. 

Jag har varit på sjukhuset i 3 dagar (nästan i alla fall,  hemskickad 2 gånger) . Träffat 1 doktor på akuten. 2 ronder har aldrig kommit och jag har blivit hemskickad. Igår för att nya prover skulle tas idag. Idag för att de kom på att det är bättre jag får träffa en behandlande läkare än en "helgdoktor". 

Så i morgon skall jag vara där före 9 igen. Slipper därmed gå till jobbet i morgon bitti. Får en skoldag jag inte planerat. Den i fredags var i och för sig inte heller tänkt att bli. Skulle ju bara på VC och ta ett prov som tar 5 min. Men hamnade på akuten istället och inlagd. 

Hmm undra om jag får faktura på Ferinject. När jag tar det på VC kostar det mig ett helt högkostnadsskydd. Undra om man betalar för blod också. Skit samma jobbet betalar ju faktiskt. Skönt det. Men vem betalar missad inkomst pga denna dåliga logistik?

Konsten att skrämma slag på sig själv

Jag tog ett Hb-värde strax innan jag for till Spanien och då var värdet 105. Inte lågt nog för att få spruta enligt sjukvärden fastän jag påpekade att jag skulle iväg och vandra 80 mil.

Jag for till Spanien och gav mig iväg. Visst var det jobbigt över Pyrenéerna. Men hanterbart. Min kropp är ju van att prestera med dåliga värden. Sprang 7 mil på Lapland Ultra i fjol med Hb på 96. 

Min resa i Spanien fortsatte (och nu sker lite snabbspolning för er som läser min resedagbok) och jag kom till Samos. Där gick jag en guidad tur i klostret och var tvungen att hålla mig i väggar, sitta ner osv för att ta mig igenom turen. Jag skyllde på att jag hade gått rätt långt den dagen. Efter det gick det utför egentligen men jag vägrade att inse. En magkatarr ovanpå det några dagar senare gjorde att jag gick med smärtor som skulle däckat någon som inte har lika mycket sisu som mig :-) Knaprade Rennie som hjälpte hyfsat i början. Fick även värk i ena käken. En värk som inte försvann med Ipren. 

När jag åkte hem och var på flygplatsen i Santiago var orken helt väck men inte så konstigt när man klivit upp kl 04. 

På flygplatsen i Madrid skulle jag köpa mig en te och ställde mig i en lång kö och när jag stått där och svajat i 15 minuter och det var nästan min tur gick det inte längre, jag kallsvettades. Jag fick kliva ur kön och gå och sätta mig med huvudet mellan knäna. Blev lite smårädd. Vad är det med mig. Inte svimma här. 

När jag suttit en kvart kunde jag stappla bort till McDonalds som inte hade någon kö och köpa mig en te. Hela huvudet snurrade. 

Resten av resan hem blev ungefär likadan. Allt köande kändes som jag skulle svimma. Magen gjorde ont, tryck över bröstet, yrsel, svårt att andas mm. Försökte äta men ingen direkt matlust. Sillen jag hade längtat efter så hemma fick vänta. 

Väl hemma däckade jag i säng nästan direkt efter att ha packat upp i bastun. 

Tisdagen-torsdag på jobbet satt jag ju ner mest men fick äta nuvalucol och knäppa upp BH:n för att inte få panik över trycket över bröstet. Men jag härledde det till magkatarren. Har haft det förut men aldrig så här ont/starkt och helt utan sura uppstötningar men symptomen stämde ju. 

Men den där käkvärken höll på att driva mig till vansinne. 

Ringde vårdcentralen i Luleå för att boka en tid för provtagning av Hb i fredags. Medan jag väntade på att de skulle ringa upp igen tänkte jag att jag googlar käkvärken för att se vad det kan vara. Skall jag ändå till VC kanske de kan hjälpa mig. 

Googlar värk i käken och träffarna hamnar i bland annat Vårdguidens sida om hjärtinfarkt. Läste symptomlistan: 

Kvinnor kan ha mycket mer diffusa symtom såsom värk i käkarna, tyngdkänsla eller tryck i bröstet, värk i skulderpartiet, ont i magen, svårighet att andas eller andfåddhet, hjärtklappning, yrsel och illamående, orkeslöshet eller stark trötthet, allmän sjukdomskänsla.

Varenda punkt stämde in på hur jag kände mig. Men det kom till och från så hjärtinfarkt var det nog inte men då står det så här om kärlkramp:

bland har man haft kärlkramp dagarna eller veckorna före en hjärtinfarkt. Dessa symtom liknar dem vid hjärtinfarkt, men är lindrigare och kommer i korta attacker, ofta i samband med eller efter fysisk ansträngning. Det typiska är att smärtan försvinner i vila. Det är en varningssignal som betyder att man genast ska ta sig till sjukhus. Läs även Vårdguidens artikel om kärlkramp.

Det stämde ju på pricken. Så när väl VC ringde upp passade jag på att fråga om detta. Och då skrek hon nästan "åk till akuten, vi har inga tider förrän kl 17. Och det kan ju vara mycket låga blodvärden och då behöver du ändå hjälp." Snacka om att bli rädd. Men inte tillräckligt rädd för att åka direkt. Hade ju ändå haft det i 1-2 v. 

Jag hade en lunchdejt inplanerad med Ida och jag vet ju hur det är på sjukhuset man får typ aldrig mat. Så jag gick på lunch först. 

När jag kom till akuten satte de EKG direkt och trycket över bröstet som jag hade tog de på allvar. Mest troligt kom det från att jag nyss ätit. Fick niteoglycerinspray under tungan. Svårt att säga om det var det eller det faktum att jag knäppte upp BH:n. Men det blev lättare. 

De hade tagit blodvärde och efter en stund fick jag veta att Hb var 70. Inte undra på att jag var snurrig. 

Efter ett tag fick jag komma på en avdelning. Det verkade vara ganska fullt på sjukhuset. Fick rum 4 på avdelning 61 Medicin. Hamnade på ett rum med 2 män som hostade, rosslade och snarkade. En av dem försökte dessutom sticka hem hela tiden. Blev inte så lugnt. 

Fick 2 påsar blod och en påse med Ferinject som är min vanliga järnmedicin. Få blod är alltid lite läskigt men det bar värre förra gången. 

Men jag lyckades sova både till och från under dagen och under natten. 

De tog nya hjärtprover på mig som var bra och EKG såg oxå bra ut. Skönt. 

Halv 6 på morgonen blev jag väckt för nytt Hb-prov. MAn ligger inlagd för dåliga blodvärden och så kommer de och snor en massa blod hela tiden.

På morgonen fick jag höra att ronden snart skulle komma, vid lunch fick jag höra att ronden snart skulle komma. Vid 13-tiden fick jag veta att läkaren gav mig permission till kl 8 på morgonen därpå. Men mitt Hb var bara 90 än så länge så de ville ta mer prover i morgon. 

På väg till bilen var första gången jag rörde på mig längre än de 5 meterna fram och tillbaka till toan på rummet. Och jag kunde knappt andas. Trycket över bröstet kom direkt. Men de sa ju att hjärtat var ok. Så igen idé att vända om. 

Åkte och fikade med kompisar men först svängde jag förbi jobbet och tog 2 Nuvalucol ur mitt skåp. De hjälpte knappt. 

Gud så skönt att träffa vännerna efter 5 veckor borta. Skulle ju fikat med dem redan på fredagen på em men fick ställa in när jag blev insydd på sjukan. 

Efter fikat kom en rejäl attack. Fick ren panik på stan i Luleå. Gick till Apoteket och köpte Losec en kollega hade sagt att det var det effektivaste. Svalde tabletten och stapplade till bilen. Kallsvettig. Lyckades gå på ICA och handla men det var jobbigt. 

Körde hem och lade mig på sängen. Långsamt släppte värken. Sorterade ut bilder som skall vara kvar från resan sen lagade vi mat tillsammans. Är inte ok, hjärtklappning efter att ha gått upp för trappan. Så efter middagen sorterade jag bilder i 5 minuter innan jag lade bort datorn kl 1930 och däckade på sängen. 

Vaknade mitt i natten med huvudvärk. Lyckades lägga mig så att det släppte lite. Men vaknade sedan igen en stund senare och fick gå upp och dricka vatten. Kunde inte somna om, låg och vred på mg i 2 timmar innan det var dags för frukost. 

Åt och åkte sedan så jag var på sjukhuset kl 8. På väg från bilen kom trycket över bröstet igen. Så fort jag rör på mig efter att ha ätit verkar det komma. 

På avdelningen fick jag min säng igen och det togs prover. Fick veta att jag kunde ta bort EKG-plupparna. De satt som berget och lämnade kvar klister som jag skall försöka få bort hemma. 

Nu ligger jag här och ser på tv och väntar på ronden igen. Gissar att jag kommer hinna äta lunch idag oxå. 

Har lovar Vincent och Herman att köpa kläder till dem idag så jag hoppas jag inte blir utsläppt allt för sent och att jag inte mår allt för piss. Ungarna behöver lite tid med mamma och de behöver kläder. 

Käkvärken kommer och går oftast i samband med trycket över bröstet så det är väl också en bieffekt av magkatarren. 

Om det nu inte är ett magsår. Man vet ju aldrig. Har ju haft det länge nu. Det skulle ju kunna förklara en snabb sänkning av Hb. Men ingen läkare ännu så jag har inte kunnat prata med någon om det heller. 

#camino2013 - dag 23, etapp 23 - Vilamaior-Santiago de Compostela

4 september - 9.0 km

Wi ho sista dagen. Sov sisådär, kroppen ville vila men huvudet var precis som när jag skall med exempelvis ett flyg dvs vaknar stup i kvarten för att kolla klockan. Jag behövde vara i Santiago senast klockan 11 för att få mig en plats i kyrkan under mässan. 9 km tar ju inte så lång tid, det var dessutom en bra bit nerför. Max 2 timmar. Klockan ringde kl 07:00 och jag var rätt snabbt uppe, kollade mina armhålor där jag igår varit så torr och smort in. Kunde rulla av död hud i massor, fick sopa upp en hel hög hud från golvet sen.

Packade mina saker, orkade inte ens stoppa ner dem ordentligt bara knölade ner i väskan. Kokade mig en kopp te och åt frukost bestående av cecarioost och riskakor.

En halvtimme senare sade jag adjö till ägaren av pensionatet, det var lite mörkare ute än vad jag hade tänkt mig men det var i alla fall ljust vid horisonten. Var som en häst i fållan innan starten på travet, ville bara iväg, målet hägrade. Tog mitt hejdåkort och gav mig iväg från Vilamaior.

Jag var på ett helt galet glatt humör, gick och log och insöp omgivningarna. Det började ljusna än mer och jag gick längst med en väg där eukalyptusträden runt om växte ganska glest och blev vackra siluetter mot den rodnande himlen. Kändes som om det skulle kunna bli en varm dag idag också men jag skulle hinna fram till Santiago de Compostela innan hettan kom. Drömde lite om att få se solen träffa spirorna.

Den sista sträckan egentligen inte speciellt njutbar för rätt så snart kommer man fram till en massa trista hus, flera av dem hör till tv-bolag som producerar galicisk tv. 

Men efter en halvtimmes gående öppnade det upp sig ännu mer och jag hade stora gräsängar och ormbunksfält på min ena sida och i fjärran kunde jag se berg i dimma. Stod där och tittade en stund, fotade. Även om jag visste att detta bara var ett delmål som skulle nås, jag skulle ju vandra mer så var det ändå någon form av avslutskänsla, sista dagen på Camino Francés, sista stegen innan jag skulle vara framme i Santiago de Compostela och jag ville njuta av det.

Strax innan San Marcos mötte jag en man som joggade i den tidiga morgonen, han kom springande nerför en liten backe, vände bredvid mig och sprang upp igen och sen ner igen. Han hälsade frustande och önskade mig Buen Camino. Kom in i den lilla byn San Marcos där det fanns någon form av trottoar att gå på för att slipa gå på vägen eller en smal remsa bredvid den (känns alltid otryggt att gå där vägen är smal eftersom man inte alltid hör bilar bakom sig). Men trottoaren i San Marcos var av hatmodellen stenbeläggning av natursten, knöligt. Jag fastnade med sandalen och flög en bit. Förbannade detta bruk av sten men tänkte sedan att jag får ju skylla mig själv som inte lyfter på fötterna ordentligt eller bemödar mig att titta ner. När jag väl tittade ner såg jag att de hade den stiliserade snäckan på brunnslocken. Det hade varit caminosymboler på flera städers brunnslock. Lite roligt. Störde mig dock på att de låg på fel håll. De pekade inte till Santiago. Jag är knäpp jag vet.

På avstånd kunde jag se toppen av monumentet på Monte do Gozo men det visste jag ju inte att det var då. Först när jag närmade mig gick det upp för mig.

Och efter 45 minuters vandring hade jag gått de 4,5 kilometerna till Monte do Gozo och det stora monumentet där. Kunde inte riktigt fatta att det gick så fort att ta sig hit, det känns som sista utposten innan jag är i Santiago. Sen vet jag att det kommer vara nästan 5 km till genom förort innan jag kommer fram. Lika bra att förbereda sig mentalt på det. Titta ner på staden och tänka positivt, har ju inte gillat städerna hittills.

Bredvid monumentet träffade jag tyskarna från i går, de hade inte orkat gå hela vägen utan lagt sig på presenningen  och försökt sova. Det hade varit riktigt kallt och flygplan hade låtit hela natten. De var nästan tröttare nu. De var glada att solen var på väg upp så de kunde få lite värme igen.

Jag studerade monumentet och tog lite kort. Monumentet restes 1989 som ett minne över att påve Johannes Paulus den II var här. Det är skillnad på pilgrimer och pilgrimer, gissar att han inte ens gick speciellt mycket. Platsen kallas Monte do Gozo, glädjehöjden för härifrån kunde pilgrimerna se katedralen för första gången, själv misslyckades jag med att se dem, kanske tur det för det var långt kvar. Hade velat ha lite mer ljus när jag var här, kanske borde jag ha satt mig ner och väntat en kvart eller så.

Kikade in i det lilla kapellet tillsammans med några andra pilgrimer som sovit utanför innan jag tog de första stegen som skulle leda mig nerför backen, ner till Santiago.

Det gick snabbt utför backen, benen fick bara rulla på bäst de ville, passerade några pilgrimer men det var betydligt färre än vad jag trodde det skulle vara här. När jag var nästan nere var det ett par trappor, en cyklist bakom mig tvärnitade och lyckades svänga ner på en liten väg istället för att åka ut för trapporna. Sen över en bro med brädor som såg ut om om de legat där väldigt länge. Snubblade lite igen. Det vore väl skrutt att snubbla och stuka foten nu! 

Snart var jag framme vid ett monument som jag kände igen från min guidebok sidan 273. Jag läste texten om och om igen och försökte hitta vad monumentet heter för att checka in på rätt plats men det enda jag kunde se i guideboken var något om att monumentet var för att hedra historiska människor som förknippas med Caminon. Ibland kan jag fastna i sådana där grejer, vill ha det rätt. Så där står jag säkert 10 minuter vid monumentet, går igenom listan över närliggande platser att checka in på och googla dem för att inte välja fel. Porta Itineris Sancti Iacobi (Porta de Europa) kändes mest rätt och visst verkade det stämma. Monumentet restes 2004, när jag såg på det gissade jag 60-tal. 

Gick även förbi en ståtlig staty av en tempelriddare och en lustig stjärnstaty. Var lite sugen på att stanna och se om den var en Ingressportal.

Jag gick fortsatte förbi caféer där det satt pilgrimer och tittade ut över caminon, kanske hade de sista biten kvar, sovit på Monte do Gozo och nu åt de frukost innan de gick de sista 2 kilometrarna. De log och jag svarade med att le så där löjligt brett igen och vinka lite. 

Fem över 9 var jag på Rúa de San Pedro och när jag kom ut ur en kurva såg jag ett torn, kunde det vara ett av tornen på katedralen, jo men det är det nog. Där stod jag utanför en fiskbutik och tårarna började rinna. Människor jag mötte tittade på mig, log som svar för de förstod att det var glädjetårar. Jag försökte skärpa mig, samla ihop mig men istället började jag tokfnittra. Leendet på mötande människor blev större. En man gick förbi mig med ryggsäck, vi log mot varandra och jag lyckades få fram ett Buen Camino mellan fnissattackerna. Han vinkade och fortsatte. 

Lyckades samla ihop mig och fortsätta, kom snart till Porta do Camino och gick in i gamla staden, en medeltida del av Santiago de Compostela. Nu bubblade känslorna i kroppen, jag såg fler pilgrimer framför mig, en del snabbade på stegen andra pausade och tittade på precis allt de passerade, drog ut på det hela. Markeringarna var lite otydliga här, kändes som jag gick helt fel men jag såg pilgrimer och plötsligt såg jag snäckor i marken igen. Jag tittade mig omkring och såg en kyrka med en rät hemsk relief på utsidan, människor som brann. Capilla de Ánimas - Själarnas kapell byggdes klart 1788 så det borde finnas många själar där nu, bäst att inte gå in jag kanske inte kommer där ifrån hel :-)

Kunde inte riktigt bestämma mig om jag skulle snabba på benen eller stanna och titta på allt ville komma fram men ändå inte. Men jag valde att gå på, passerade två andra små kyrkor, ett litet torg, ett litet större torg med cafébord och smyckesbutiker och sen var jag framme och stannade och fotade lite vid den pampiga byggnaden som är klostret San Martín Pianrio vid Praza Immaculada. 

Nu förstod jag att det inte var många meter kvar. Jag kunde se portalen jag visste att jag skulle passera, sen skulle jag vara inne på Praza do Obradoiro. Jag fotade baksidan av katedralen och gick sedan in i portalen. Kom på att jag hade velat ha ett kort men ville inte heller backa, i portalen stod en violinist och spelade galet falskt. Det var lite jobbigt i mitt knäppa vänsteröra.

Skyndade på stegen.

Kom ut på andra sidan och där var jag nu och klockan var 09:17. Var knappt några människor där, kanske ett trettiotal. Jag klev in och  tog ett kort över torget, utan att vrida mig mot katedralen.  Trodde jag skulle känna mer, men jag var rätt så nollställd, den stora känslostormen hade kommit där på Rúa de San Pedro när jag såg tornet för första gången. Däremot kände jag en sorg över att stå där ensam. Efter att ha läst allas fantastiska berättelser om hur deras caminofamilj är där och väntar på dem, hur någon släkting åkt ner i smyg och kommer och överraskar dem osv... 

Här stod jag helt ensam, min caminofamilj var någon dag-dagar bakom mig. Fick liten klump i halsen av det, kanske var det det som trängde undan min glädje över att vara framme. Det låg några pilgrimer och sov mitt på torget, det hade jag sett när jag klev in. Nu reste sig en av dem upp, en liten mörkhårig kvinna i vit tröja och svarta byxor. Hon kikade bort mot mig. Började gå mot mig och jag såg att det var Axelle. Men hur, hon var ju minst 1 dag bakom mig. Jösses vad gör hon här. Vi kramades och då kom glädjetårarna, lyckan över att få dela min ankomst med någon, få säga orden till någon som lyssnar, jag är här, jag gjorde det.

Hon tog med mig bort till de andra, jag hälsade på dem jag inte kände sen tidigare. Axelle berättade att de varit i Palas de Rei, druckit lite öl och bestämt sig tillsammans för att gå i ett därifrån till Santiago dvs 68 km i sträck. Tokstollar, de hade gått i ca 24 timmar kommit fram kring klockan sex och lagt sig på torget och somnat. Glad att de vakande precis när jag klev in.

Vred mig om och kikade på katedralen, åh vad fin den är! Älskar alla detaljer, att det växer både växter och mossa på den, färgen. Allt. Fantastisk byggnad.

Axelle tog kort på mig framför katedralen med min mobil så jag kunde skicka iväg det för att berätta för dem där hemma. Instagram hade blivit mitt sätt att hålla folk uppdaterade. Först hade jag tänkt att bara skicka en bild om dagen eller så men det var kul att dagboksuppdatera via bilder så det blev betydligt fler bilder. Hon tog även en bild med min kamera, den tog en av killarna kort på mig och Axelle. Kul att ha som minne. Men åh vad jag saknade Hanne där och då hade så gärna delat denna stund med henne. Men nu hade jag fått gå i min takt. Jag hade bara ett fåtal gånger anpassat mig efter andra. Det här var ju min egotrip.

Jag slog mig ner där bredvid dem och vi satt och pratade en stund, de berättade mer om sin galna natt. Vi behövde alla gå och hämta ut våra compostela så tillsammans gick vi till pilgrimskontoret. Det var nästan ingen kö alls, jag behövde bara vänta några minuter och prata med John (?) som höll ordning på kön. Han sa att jag varit snabb, tja det kanske jag var, men jag gick i mitt tempo och har mer eller mindre njutit av varenda meter. När det var min tur fick jag gå till en av volontärerna, fylla i ett formulär där jag var tvungen att välja mellan att ha gjort vandringen av religiösa, religiösa eller andra, sportsliga skäl. Religiösa kändes inte helt rätt och inte heller sportsliga så religiösa eller andra fick det bli, för jag hade ju faktiskt ägnat en hel del av min tid till att klura på var jag står religiöst även om ni inte fått ta del av det här i min dagbok speciellt mycket eftersom jag inte har vetat hur jag skulle beskriva det. Hur förklarar man en inre diskussion i huvudet där man grubblar på var man står religiöst. Men inte så mycket mer om det här och nu, skall reda ut lite mer av det i ett eget inlägg.

Efter att de kollat mina svar och tittat i mitt pilgrimspass fick jag mitt bevis med mitt namn på latin. Kikade på det när jag kommit ut från rummet och såg att han hade skrivit fel datum. Var tvungen att fråga John vad det var för datum idag. 4:e svarade han och jag visade mitt bevis som det stod 3:e på. Han följde med mig in igen och bad dem fixa ett nytt till mig och passade på att fråga killen om han skrivit fel datum på fler. Han var väl inte helt hundra men trodde att han hade gjort rätt på resten. Han hade suttit hela dagen igår och skrivit 3:e så de första nu på morgonen hade han behövt tänka till.

Jag köpte en rulle att lägga mitt bevis i innan jag stoppade det i ryggsäcken. Sa hejdå till John och sa att jag skulle vara tillbaka om några dagar om man kunde få ett compostela efter att ha varit i Finisterre/Muxía och gått tillbaka oxå. Sade adjö till det andra för att hitta mig en bok över Camino Finisterre/Muxía och en stadskarta. Gick till bokhandeln jag hade fått tips om men den enda som var öppen hade inte boken jag sökte. Gick till turistinformationen och fick i alla fall deras papper över härbärgen och en stadskarta över Santiago. Lämnade in min ryggsäck på förvaring bredvid pilgrimskontoret och tog bara lilla ryggan med mig. Gick omkring lite planlöst i stan och tittade mig omkring. Trött fast jag bara hade gått 9 km denna dag. Borde ju vara hur pigg som helst.

Gick tillbaka till torget för att spana på folk som kom in, det var ju fortfarande förmiddag. Gick in i katedralen vid 10:30 och tittade mig omkring, fotade lite detaljer och tittade på när de monterade botafumeiron på sitt rep. Såg ut som ett TV-team som skulle filma något. De monterade bland annat en GoPro-kamera på repet. Tog några kort upp i ena tornets kupol där anordningen för den satt. Den som gör att den kan svinga. Vi kommer alltså få se den svänga över oss idag.

Jag gick runt i kyrkan och tittade på detaljer innan folk började sätta sig ner för att ta del av mässan som skulle börja kl 12. Whoops man måste verkligen vara här i tid. Jag gick ut genom dörrarna och tåg några kort ute, gick till museet och kollade tiderna för guidad tur på engelska men den var nu så jag gick upp igen och slog mig ner på en av bänkarna, fotade lite mer och sen tog det lugnt en stund.

Det kom några damer och slog sig ner på mig bänk. De pratade svenska, tog ett tag innan jag kopplade. Hälsade på dem och vi pratade, glömde helt bort var vi var även om vi talade tyst. En brysk högtalarröst påminde alla om att det var en kyrka och att vi skulle vara tysta. Vi tystnade tvärt men viskade sedan åt varandra, de hade gått från Sarria om jag inte minns helt fel. Var från södra Sverige. Mässan började och vi satte oss ordentligt i bänkarna. Jag visste vad som väntade med en massa stående och prat jag inte skulle förstå ett ord av. Men detta var pilgrimsmässan så något skulle man väl förstå. Pilgrimsmässan i Carrión de los Condés hade ju varit riktigt fin.

Mässan inleddes på sedvanligt sätt med att någon läste några rader ur en bok som alla upprepade, har ännu inte riktigt förstått vad det är. Sen nämnde de något om oss pilgrimer och en tysk gick fram och fick prata länge, trodde först att det var de som hade betalat för att botafumeiron skulle svingas idag, den gör nämligen inte det alltid utan vid speciella högtider eller när någon grupp betalar för det. Sen var det lite mer oförståeligt prat, sen kom uppläsningen av listan över vilka länder pilgrimer som kommit in de senaste 24 timmarna kom från. Sverige som startat i Saint Jean var med, vet dock inte hur många om det bara var jag eller flera. Mässan fortsatte och jag började känna mig lite trött, försökte hänga med så gott det gick, sjöng med i Aleluya, skakade hand och kramade om de nära mig i fridhälsningen, jag lämnade lite mynt jag hade i fickan i kollekten, jag satt tålmodigt och väntade medan flera tusen människor tog nattvarden (som protestant är jag inte välkommen att ta nattvarden i katolska kyrkor fick jag höra). Sen var mässdelen slut och de skulle svingande botafumeiron. 

De hade innan mässan påpekat att mässan var en religiös rit och att de inte ville att man skulle fota/filma, jag fick uppfattningen att det gällde nu också men andra verkade tycka annorlunda (även om jag såg många filma/fota under själva mässan också). Många passerade in och ut ur kyrkan medan mässan pågick, hela tiden såg man folk passera bakom koret och altartavlan, de som besökt Jakobs grav och som kramade om statyn av honom men det visste jag inte då, undrade mest varför det passerade en massa folk där bak.

Visst var det effektfullt att se den gigantiska botafumeiron flyga högt under taket, manövrerad av 8 män i kåpor. De fick kämpa lite och verkligen vara i synk när de drog. Fick lite svårt att andas av rökelsen, den är inte allergikervänlig direkt. Men mässan berörde mig inte, det fanns ingen känsla av välkomnande för mig som inte hänger med i språket så bra. Det var inget som fick mig att känna mig inkluderad i gemenskapen. Hela kyrkan kändes ganska kall, många säkerhetsvakter, personal som hela tiden påkallade uppmärksamhet i högtalarna och bad besökarna att vara tysta, inte fota med blixt osv. Besökarnas sorl tyckte jag gick bra att sortera bort men högtalarrösten på 2-3 språk var svårare. Dessutom var det aldrig någon som hyssjade turgruppernas ledare eller besökare fast de var betydligt mer högljudda än alla andra där inne. Nä den är vacker på utsidan men insidans atmosfär matchade inte.

När mässan var slut gick jag runt och kikade lite till på kyrkan, fick syn på en man knästående framför ett av de öppna biktbåsen, ställde mig snett bakom en stolpe och tog ett kort, det var en väldigt intim situation mellan dem och det kändes lite fel att ta kortet men samtidigt blev det en stark bild för mig. Så annorlunda. I protestantiska kyrkan har vi ju inget sådant. Fortsatte min rundtur i den stora kyrkan och tyckte det var synd att pelaren där så många pilgrimer lagt sin hand nu är avspärrad för renovering, allt tafsande har slitit på pelaren. Jag kunde inte ens titta på den då den var insvept i byggplast. Fotade bland annat den stora vackra takkronan och den fina ytterdörren.

Tog mig runt till där man skulle gå in för att gå till Jakobs grav, tog ett tag innan jag fattade skyltarna om att först gå ut, gå till en liten sidodörr på kyrkan och in den vägen. På vägen runt kunde jag studera alla roliga vinklar och vrår och lite fler av de växter som växer på kyrkan.

Hamnade i kö med en mamma och en dotter framför mig, båda med stora ryggsäckar med snäckskal på, mamman var brännskadad på stora delar av kroppen, ena benet var nästan helt förtvinat. 

Vågade inte fråga hur långt de hade gått, var impad nog av att se henne stå och gå, Skadorna såg relativt nya ut. Båda såg rätt rörda ut över att vara här, kanske hade det varit en kämpig vandring. Efter en kvarts köande kom vi in. 

Fick gå ner för trappan till kryptan där kistan står. Jag hade ju sett framför mig en sådan där stenkista med en profil ovanpå så det tog ett bra tag för mig att förstå att det stora silverskrinet bakom gallret var förvaringsplatsen för benen av en av Jesu lärjungar (fast jag är ju lite tvekande till om så är fallet, hur har man kunnat avgöra det?) men vilket som så ligger det en människa här och som vanligt blir jag lite förvånad över att man inte stoppar ner dem i jorden.

När man passerat Jakobs grav och sagt sin hälsning (det glömde jag) får man gå upp för en trappa och då hamnar man bakom statyn vid altarplatsen i kyrkan, traditionen säger att man skall krama statyn men gör man det stoppar man upp hela kön så många lägger en hand på axeln och mumlar en hälsning, ett tack eller en bön. Jag lade bara handen på axeln och sa Hej! :-)

När jag kom ut ur katedralen träffade jag på en man som jag började prata med, det visade sig att TV-teamet dom hade satt kameran på botafumeirons lina följt honom på Caminon. Fick träffa filmarna och en av producenterna också. De tyckte det var lite roligt att jag märkt att de satte kameran på linan. Nörd som man är tittar man ju lite extra på teknikpryttlar. De hade lite bråttom iväg för att ta lite platsbilder. Jag får hålla utkik efter dokumentären, minns bara inte om de var från England eller USA.

Sen stötte jag på Axelle och gänget, de hade utökats med två personer en italienska och en spanjor. Italienskan frågade snabbt om jag ville följa med dem och äta lunch. De hade fått ett tips av en person som bodde här i Santiago, en bit från turiststråken. En liten restaurang som heter Bierzo Enxebre. Jag hade rätt ont i min mage men insåg att lite mat i den kunde nog behövas så jag följde med. Vi vindlade oss fram genom gatorna men först passerade vi portalen där en man nu spelade säckpipa och det var så otroligt vackert, vi stannade och lyssnade lite. Sen lyckades vi hitta till Rúa da Troia, 10 och få med oss allihopa även om några fastnade halvvägs en stund, träffade väl på folk de kände. Väl där blev vi trevligt mottagna även om de trötta tokarna betedde sig som de var apfulla :-) Restaurangen var tålmodig när vi inte kunde bestämma vad vi skulle äta. De hade massor med smårätter på menyn, tanken var att beställa in massa rätter och dela på dem. Men jag var lite lur att flera rätterna kunde innehålla gluten och jag ville inte begränsa de andra så jag sa att jag beställer in mig en ensalata mixta (brukar vara en tonfisksallad) så kan ni dela på smårätterna. Flera ville dessutom ha bläckfisk, huvva.

Vi fick vänta rätt länge på maten, min sallad kom in först men den serverades på ett stort fat som först ställdes mitt på bordet. Fick skynda mig att rycka åt mig den för att inte få min mat uppäten. de andras kom in efter ett tag och alla högg in. Killen bredvid mig hade beställt in något med nötkött som såg riktigt gott ut. Kött i någon form av sås my god det var längesedan. Smakade mycket bättre än min sallad som visade sig vara utan tonfisk. Det märktes att de andra var i 20-årsåldern, ibland känner jag mig verkligen som en gammal tant när vi diskuterade saker.

Jag valde att dricka vatten till min mat och avböjde alla försök att bjuda mig på vin. I slutet av lunchen strax efter att vi fått en kvinna att ta kort med allas mobiler/kameror började Axelle fråga ut mig om varför jag inte drack, påstod att jag var ett kontrollfreak som hade något att dölja som jag var rädd skulle läcka ut om jag drack alkohol. Ett av de värsta påhopp jag vet. Blev sårad, dels av att hon inte sa det direkt till mig utan pratade om mig som om jag inte var där men en av de andra. Jag tackade för mig och skyllde på att jag behövde gå och fixa ett boende. Det hade de gjort istället för att gå på mässan. Jag behövde ju fixa ett boende också.

På väg mot gatan där stället Gordon tipsat mig om låg gick jag förbi torget utanför katedralen och fick syn på den sista snäckmarkeringen. Kom på att det kunde göra sig som en bra bild och satte mig på backen och tog en rad med bilder. Höll på att bli påkörd av både turisttåget och bilar men fick några bra bilder.

Kom på att jag inte hade fixat boken jag behövde för att gå till Finisterre/Muxía så jag gick till bokhandeln som nu var öppen och köpte en bok. När jag kom ut därifrån kom jag på att jag inte hade kommit ihåg att be om ett nytt pilgrimspass när jag var på pilgrimskontoret så jag gick dit igen. Stod i kö en evighet, pratade med folk från en massa olika länder för nu var kön lite längre. När det väl var min tur visade det sig att de på pilgrimsforumet hade haft fel, här kunde man inte få ett pass för den caminon, det var en annan organisation som tillhandahöll det. Så tillbaka till turistbyrån där de tidigare också hade hänvisat till pilgrimskontoret. Förklarade lite bättre denna gång vad jag ville ha och då fick jag ut mitt pass. Det behövs för att få bo på pilgrimshärbärgena. Men jag skall ju inte iväg i kväll. I kväll måste jag hitta ett boende här i Santiago för i morgon skall jag vänta på torget tills Hanne dyker upp. På tal om Hanne hade jag skickat ett SMS tidigare idag för att meddela att jag var här redan. Hon var en dag bort och sa att det vore kul att ses om jag var kvar i morgon.

Gick till det där stället som Gordon hade rekommenderat och knackade på, ägarinnan öppnade och jag förklarade vem som skickat mig. Hon skrattade "ja ha han skickar hit folk nu". Vet att han själv brukar bo där när han är i Santiago. Men tyvärr var det fullt, hon gav mig några andra tips.

Men nu började jag ha ont i magen, kollade min karta med härbärgen istället för pensionat och såg att det fanns ett en liten bit bort. Roots & Boots, hade sett reklam för dem på pilgrimskontoret också. Hämtade ut min rygga för €2 och började gå, hade inte klockan varit så mycket hade jag kanske fortsatt att gå då detta var starten på Camino Finisterre/Muxía. Klockan var kring 16 när jag kom dit, dörren var öppen så jag klev in. 

Kom in i en smal hall med en stor mörk trappa och en liten reception i ett rum bredvid. Checkade in och fick mina flimsiga papperslakan och plats i ett rum ett par trappor upp. Tydligen ett av de mer populära rummen fick jag veta sen för man såg katedralens spiror från fönstret. När jag kom in låg en relativt stor kille på ena sängen och sov. Han vaknade till när jag började bädda min säng. Han var från Tyskland och hade gått Camino Norte i 2 månader. Vi jämförde hur de olika sträckningarna var och jag förstod att Norte är mycket sämre markerad och mycket mycket backigare. Tur att jag höll mig till Francés denna gång även om jag sneglade på Norte flera gånger innan jag bestämde mig. Han hade bestämt sig väl på plats.

Jag gick och duschade och när jag kom tillbaka hade en kvinna kommit in och lagt sig på sin säng. Vi hälsade bara snabbt. Jag packade om lite bland mina grejer, insåg att jag inte hade hunnit till Ivar för att lämna sådant jag inte skulle ha med på nästa tur, så nu blev ryggan helt enkelt tyngre. Sådant får man ta.

Jag tog med mig lillryggan och gav mig ut på stan igen. Fota lite, bland annat det gamla klostret/universitetet Colexio de Fonseca y claustro, fika och leta reda på något ställe att äta middag på.

Gick tillbaka till katedralen och fotade lite mer. Tittade mer på detaljerna så som de tre pilgrimsfigurerna.

Log åt alla människor som fortfarande strömmade in. Satte mig ner och bara njöt av atmosfären. Många cyklister som kom in i grupp och ville ha hjälp med gruppfoto så jag ställde upp som fotograf. Hjälpte även en amerikansk kvinna och en spansk samt ett par som jag inte vet var de kom ifrån. Tog några fler bilder på sista vägvisaren då de tidigare inte riktigt blivit som jag ville när det stod ett turisttåg i bakgrunden.

Sen blev det fikadags. Var sugen på mer sådan där tarta de Santiago. Jag hittade ett ställe som sålde sådan, köpa en stor bit, en kopp te och ta med till torget vore trevligt. Gick in och frågade om tårtan var glutenfri, nepp de hade en kant på sin som innehäll vetemjöl eller kunde göra det. Gick vidare, hittade inget bra ställe, fanns inte så många caféer och de med uteplats var ännu färre eller så var det fult av rökare på dem. Efter att ha virrat runt i ca en timme slog jag mig ner på en bar, beställde en te och en tallrik med galicisk ost. Den skulle vara en delikatess. Fick mitt te och min ost och gick ut och satte mig vid ett bord på den smala gatan.

Bordet bredvid blev snart upptaget det också av ett engelskt par som pratade väldigt högt. De verkade mycket lyckliga över att vara här, haft en kämpig vandring. 

Jag tjuvlyssnade på dem medan jag bläddrade i min nya bok och försökte lägga upp planen för Camino Finisterre/Muxía. Klurade på om det fanns något bra sätt att dela upp vandringen för att hinna runt och tillbaka till Santiago på 5 dagar eller om det behövde bli 6. Det verkade som det är 6 dagar som gäller. Smakade på osten och blev grymt besviken, smakade hushållsost, typ det tråkigaste jag vet. Drack upp mitt te och vandrade längst gatorna igen och läste menyer på restaurangerna och försökte lista ut vilken tid de skulle öppna. Hittade absolut inget som lockade mig. Var sugen på något lite finare än standardmaten här. Så less på det.

Gick bort till härbärget en sväng och tvättade kläderna för det hade jag glömt att göra, det blåste som attan borta i torkhörnan så jag fick hoppas att det skulle torka.

Lade mig på sängen och surfade på Google Maps efter restauranger i närheten med bra betyg. Hittade en tillslut Don Quijote men de öppnar inte förrän kl 20 så jag har några timmar att döda. Vila kanske är en bra idé. Skrev lite dagbok, somnade till några minuter tror jag men sedan gick jag ut igen och tänkte hitta mig ett supermercado. Försökte använda Google Maps till det oxå men det som skulle ligga närmast hittade jag inte. Mötte folk med matpåsar men kunde inte finna det. Synd för det hade varit bra att kunna fylla på förrådet lite för kommande vandring. Ja ja det får lösa sig i morgon.

När klockan var någon minuter över 8 gick jag till restaurangen och jag var ensam där, spanjorerna äter senare än så här. De frågade om jag var pilgrim och jupp sa ja, kom fram idag efter Camino Francés och skall vidare i morgon. Vill äta något riktigt gott, förklarade mina mödor ute på leden. Den otroligt trevliga servitören gick igenom menyn med mig och var noga med att springa till köket och dubbelkolla grejer för mina allergier. Valde ett bubbelvatten till. Lite får man ju lyxa till det :-)

Tillslut blev det en sådan där galicisk kålsoppa som jag hade gillat så mycket igår till förrätt. Han kom in med en hel karott med soppa och lade upp vid bordet. Såg till att jag fick ordentligt av allt. När jag hade ätit upp kom han och frågade om jag ville ha mer. Den var helt fantastisk god så jag hade kunnat äta bara sådan istället för köttet jag hade beställt in tror jag.

En stek stekt till perfekt medium rare med en väldressad sallad kom in till huvudrätt.

Efterrätten blev svårast, det var mycket gluten och laktos i dem men tillslut kom han på att de hade en mandarinsorbet som inte innehöll något av dem. Så jag beställde in en sådan. Den kom i en liten kanna och han hällde upp i mitt glas och ställde kannan bredvid. Det var med som en slush än en sorbet. God nja så där, skulle nog valt annan smak än mandarin. Konsistensen var det inte något fel på.

Jag hade suttit och läst en hel del och längtade att få prova på en ny led i morgon. Jag var proppmätt när jag lämnade restaurangen efter att ha betalat €40 för kalaset. Det var det värt. Kanske skall gå hit igen när jag kommer från Camino Finisterre/Muxía. Jag skrev en Google recension medan jag gick därifrån. Det förtjänade de.

Tillbaka på härbärget höll jag på att inte komma in, det var ett kodlås på dörren och jag hade glömt lappen med koden på i min säng. Smart. Knackade på och hade tur att en person stod innanför och öppnade. Gick och borstade tänderna och kröp ner i sängen. Surfade, snackade lite på pilgrimsforumet och somnade rätt tidigt. Sovmorgon i morgon också. Hanne skulle nog komma in mellan 9 och 12 så min plan var att gå ner på stan kring 8 och äta frukost.

Tänk jag var nu klar med Camino Francés, för 23 dagar sedan började jag gå jag gick varje dag utan att ta en en enda vilodag. Jag har inte haft en enda pissdag, jag har knappt haft något regn. Bara kunnat njuta av varenda steg. Den enda blåsa jag haft på foten har aldrig stört mig och den skötte sig fint innanför plåster och bandage. Borde nog byta ut compeedplåstret på den i morgon och göra rent ordentligt igen.

I morgon skall jag få krama om Hanne och få dela den här glädjen med henne, det skall bli kul.