För sex år sedan...

Det är något visst med att barnen blir 6 år, förr var det säkert vid 7, de börjar skolan. Skolan är ett tecken på att de börjar bli stora. Tänk att det är (nästan, om några timmar) 6 år sedan jag kunde skriva det här nedanför. Min lilla skruttunge är ingen liten bebbe något mer, han har tappat en tand, han kan läsa och skriva, bygger lego enligt beskrivning som är riktad till 8-10-åringar och älskar att lösa sudoku. Däremellan är han en busunge som gärna spelar datorspel/tvspel eller vanliga sällskapsspel, retar sin lillebror, ritar, gnäller på att han har tråkigt, kramas, cyklar samt berättar de mest fascinerande historierna. Han är fortfarande rätt liten men samtidigt ganska stor.

När Vincent föddes

Vaknade tisdagen den 8 maj 04:11 2001 av lite småvärkar som molande mensvärk, förvärkar tänkte jag, skall ju inte ha barn förren tidigast torsdag den 10/5 och slemproppen har ju inte gått. Sov lite till och från på morgonen, gick upp vid halv 7 och åt frukost med sambon som skulle till jobbet, det var min första lediga dag. Gick till sängs igen och var lite småirriterad över den molande värken i ryggslutet. Började kännas som regelbundet molande så jag började skriva upp vilken tid en värk kom och upptäckte att det var ca 5 min mellan dem. Lite senare vid 8:30 var det 3 min mellan värkarna och jag började fundera på om jag kanske skulle ta och ringa förlossningen men kom lixom inte för mig (eller vågade inte, det är ju så definitivt när man ringt). Men vid 11 tiden ringde jag sambon och sa att nu skall jag nog ringa till förlossningen och började ringa dem, det tutade upptaget.

Tillslut kom jag fram på telefon (kl 11:50) och sa att jag hade regelbundna värkar med 3 min mellanrum, Tror inte hon lyssnade riktigt, hörde väl bara att jag var förstagångsföderska för hon sa "Det är bara komma in när du känner för det och vill ha lite stöd i värkarbetet". Så jag knallade runt här hemma ett tag till.

Vid 12:15 ringde jag Henrik på jobbet och sa att jag ville att han skulle möta mig på sjukhuset vid 13-tiden, sen ringde jag taxi och den kom 12:41. Taxichaffisen verkade bli stressad av mina värkgnyende i bilen och gasade på varje gång jag lät lite :-) Fortfarande tyckte jag att jag inte hade sååå ont. Kom in till förlossningen 13:00 och fick ett rum där vi blev lämnade till 13:30 då barnmorskan kom in och skulle sätta CTG, de 30 min som jag låg där var jobbiga värkarna började kännas ordentligt intensiva.

14:10 kom barnmorskan tillbaka och gjorde vaginalundersökning (mitt vatten hade inte gått). Jag var öppen 9 cm och hade en liten liten kant kvar, huvudet var strax nedanför spinetaggarna (förklarar varför jag mådde dåligt en stund tidigare i taxin). Fattade fortfarande inte att det troligtvis strax skulle vara dax, bad att få prova lustgasen så jag skulle veta hur den känns. Stod i en gåstol och andades, kände ingenting men så kom en värk och då började gasen ta och jag blev megasnurrig och trodde jag skulle svimma och kräkas. Mitt i allt snurrande gick vattnet med vad som kändes som en smäll, det bara forsade vatten och jag började skratta. Men aj aj vad ont nästa värk gjorde. Lustgasen tittade jag inte ens åt igen, fy vilken skit.

Cirka 14:40 började det bli full aktivitet i rummet och jag fattade inte riktigt varför, de ville ha upp mig i sängen i sidoläge, elektrod kopplades på bebben. Krystvärkarna började kännas och jag kunde inte hålla mot. Men tyvärr hade jag kört slut på livmodern här hemma med värkarbetet så jag orkade inte riktigt så de satte in värkstimulerande och då tog det fart. De lade över mig i gynläge (utan benstöden). Och 5 min senare kl 15:29 kom han ut, och jag säger WOW vilken känsla när han forsade ut och all smärta försvann. Fast nu så här i efteråt tycker jag faktiskt inte att det gör så nt att föda barn. Krystningsarbetet tog lite tid pga av de svaga värkarna och de tvingade mig att flåsa mig igenom flera värkar för att droppet skulle hinna verka, det var skitjobbigt att försöka motstå att krysta. Jag höll så hårt i Henriks tumme att han hade skitont sen.

När jag låg och krystade kom en människa in som aldrig presenterade sig, hon öppnade dörren och sa "Oj, här ligger ni och föder barn" hon peppade på mig och var ett jättebra stöd men jag fattade aldrig vem hon var. Senare fick jag veta att hon var läkare och hade varit inne på övervakningsrummet när hon sett att hjärtljuden på bebben sjönk och eftersom hon visste att det låg en förstföderska som varit inne i ca 2 timmar på det rummet så rusade hon dit i tron att det var under värkarbetet hjärtljuden sjunkit och att han kanske behövdes där. Men tji fick hon bebben var på väg ut...

Jag fick lite mer värkstimulerande för att få ut moderkakan det tog ca 20 min. Jag hade spruckit på båda inre blygdläpparna och en liten spricka inne i vaginan. Jävlar vad ont det gjorde att få bedövningssprayen. Men det var värt all smärta för lillen är underbar.

Jag klarade av förlossningen helt utan smärtlindring förutom "prova-på-lustgasen-i-2-3-andetag", rättare sagt jag han inte med någon smärtlindring :-) (fast det var knappast aktuellt heller med tanke på att jag skrivit i förlossningbrevet att jag inte var intresserad av smärtlindringsförslag heller). Känner mig ganska stolt över att ha klarat av värkarbetet själv där hemma och fick massor av beröm på förlossningen och BB för det. Så till er som inte fått ännu och vet att ni får plats på "ert" BB, stanna hemma så länge som möjligt det är skönt att slippa ligga på förlossningen i flera timmar.

Efter ca 2 timmar kom de in med fikat och gjorde vägning och mätning, lillkillen passade på att kissa på barnmorskan.

Lillkillen vägde 3530 g och var 51 cm lång.

När vi stod påklädda och skulle åka hem på fredagen den 12 maj fick vi veta att hans bilirubinvärde var för högt och att han skulle solas. Så det var bara att flytta in på barnintensiven istället för hem. På lördagen var värdena bättre och vi fick åka på hempermis över natten. På söndag vid 14-tiden var vi tilbaka igen på sjukhuset för nytt prov och hans värde hade gått ner ytterligare så vi blev utskrivna. Nu skall jag ha honom i dagsljus så mycket det går så slutar han nog vara gul inom en vecka eller så.

Andra bloggar om: födelsedag, förslossning, förlossningsberättelse, barn