Bilderna går i en gråblå ton och jag tror det var det jag såg när jag stod där. Men så tar jag whitebalance-droppern och klickar i snön som jag vet var väldigt vit och vips ändras allt till en nästan sepiatonad bild.
Jag ångrar och byter från dagsljusvitbalansinställningen jag hade i kameran till Lightrooms Auto, samma resultat en färgskala som påminner om ett gammalt svarttvitt fotografi, inte fult men inte den sköna stålgrå känsla som var i bilden innan.
Minns jag verkligheten som blåare än den var för att jag observerade tillfället genom kamerans display, har kikat på bilderna i efterhand, har det blivit mitt minne? Skall jag lite på ett kanske falskt minne eller på datorn, vem har rätt? Och har det någon betydelse?
Vilket skall man presentera för sin omgivning, det som ser bra ut, det som ligger (kanske) närmast sanningen eller skall man redigera bilden tills man själv anser att den är estetisk tilltalande?
Jag är kluven, visst vill jag visa sanningen, det dokumentära men hur vet vet jag vad som var sanningen? Eftersom himlen knappast var sepiagul så stämmer nog den första bilden bäst men det är lite läskigt ibland hur jag kan börja fundera, vad var det jag såg egentligen och sen kan man ju leka loss med alla reglagen som en besatt och känna ja men nu är det en trevlig bild.
Hur gör ni?
Resultatet lutar åt att bli något sådant här om nu bilden får vara med tillslut, finns ju 7 till från samma ställe :-)
(Skärmdumpar från LR)
2 kommentarer:
Jag håller med - känslan är viktigast. Dessutom är det ju så att bara för att något är vitt vid dagsljus (5600 K), behöver det inte se vitt ut alltid. Lys med en rödfärgad lampa på snön så upplevs den inte längre som vit, utan röd/rosa. Upplevelsen och känslan du hade och vill förmedla är viktigast, tycker jag!
Jag vill minska mina bröst med bröst estetik. Behöver en bra plastikkirurg från Turkiet.
Meme estetiği
Skicka en kommentar