Jag ser ofta långfärdsskridkoåkare på isen och det ser så härligt ut. De glider fram utan ansträngning. Jag har ofta känt - Jag vill också.
Idag på jobbträningen var det så dags att prova. Vi sågs vid Hälsans hus i Luleå där vi fick låna allt som behövdes. Som bambi på is stappplade jag mig ut. I början vågade jag knappt testa att ta några skär utan jag stakade mig fram en kilometer eller så. Krampen i fötterna kom redan efter ca 100 meter, jösses så jag spände mig (hade glömt mina iläggssulor också). Alla kollegor som kört förr swichade iväg med vår tränare, jag och en kollega körde ensamma i vår egen takt, beklagade oss över kramp varvat med "fan vad kul det här var", var noga med att hålla ordning på sprickornas riktning, studerade bubbelkluster under isen. Sakta försökte vi oss på lite skär, stapplande men det tog sig. Att hälen släpper var lite speciell känsla tar nog ett tag att vänja sig vid.
Vi åkte från Hälsans hus till Norra hamn och tillbaka, jag tog en liten extra sväng på ett par hundra meter utan stavar, tvingade mig att öva på skären och när jag gled fram på det viset krampade inte mina stackars fötter alls lika mycket.
Kanske skulle jag ta och investera i ett par långfärdsskridskor fast å andra sidan i Boden finns ingenstans att åka, vi har sjukt mycket vatten i stan men tyvärr svårt att utnyttja annat än till turskidor och skoteråkning. Promenera går också bra för det mesta. Jag kommer nog aldrig bli en sådan som jagar nyis att åka på, den där tunna tunna som kräver att man packar rejält med säkerhetsgrejer. Att hamna i isvak är en av mina värsta farhågor, får panik bara av att tänka på det. Så jag kanske skall hålla mig till skidor och faktiskt införskaffa ett par turskidor istället.Men det vore roligt att ha ett par långfärdsgrillor ibland.
Men nu har jag i alla fall gått på isen, åkt bil på isen och åkt skridskor på isen, tre saker som var nästan omöjliga att ens tänka på när jag flyttade hit upp för 20 år sedan.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar