Det gör ont #089 #blogg100

Idag har jag passerat de hungerstrejkande afganerna utanför Migrationsverket flera gånger. Det hugger till i hela kroppen över att de känner sig tvingade att ta till sådana metoder för att försöka göra sin röst hörd. Jag tänker på hur vidrigt det måste kännas med övertejpad mun sen i torsdags, hur törsten måste riva i kroppen. Hur kallt det måste vara även om de har madrasser och filtar och lite presenningar. Jag som frös så jag blev blå om händerna när jag cyklade förbi nu på kvällen.

Känner mig så maktlös, kan inte göra något känns det som. Jag är ju inte insatt i fallen mer än det som står i tidningarna och jag har varken kontakter eller kompetens att sätta mig in i det hela mer. Men jag känner medlidsamhet, många får avslag på sina ansökningar, en del åker tillbaka, en del gömmer sig, en del begår självmord för att slippa åka hem och dessa sju män (eller nä en av dem är en pojk på 16 år) har valt att protestera på ett för oss förbipasserade horribelt sätt. Jag blir så ledsen, önskar att alla som ville kunde få stanna, att dessa personer inte skulle behöva känna sådan panik över att behöva åka tillbaka att de nu är beredda att dö på en trappa i ett vårkallt Boden.

Det är omänskligt att efter 2-4 år få veta att man inte får stanna, hur kan hnadläggningstiderna vara så långa eller är det för att det de första 2-4 åren ansågs vara för farligt att åka hem? Vad är det som gör att det nu plötsligt är ok att åka hem för just dessa när 75 % av alla afganer får stanna?

Jag känner mig så maktlös, det gör så ont att se andra människor lida. Vara rädda.