Krasslig och känner mig som en dålig människa #097 #blogg100

Ligger på sängen med dundrande huvudvärk, ont i lederna och allmänt hängning. Känner mig febrig men ingen feber.

Skippade PSI-passet jag hade tänkt gå på men min dumma hjärna framkallar ångest över att jag inte ens orkar gå ut på en promenad för att samla poäng till mitt lag i Inför Sverigestafetten. 

Jag blir så less på mig själv, får kämpa varje dag med att inte träna sönder mig en gång till. Klara av att stå över när kroppen säger nej. Varför kommer tankar om måsten och borde? Varför kan jag inte bara känna nä idag är jag krasslig, och sen släppa det. Låta bli att tänka på att nu går någon annan om.

Varför har jag sådana prestationskrav på mig själv i sådant men inte när jag ex tävlar i löptävlingar, där kan folk gå om mig utan att jag bryr mig det minsta. Däremot blir jag sur om jag inte klarar mitt eget uppsatta mål.

Fan jag skall inte hålla på med träningsutmaningar mot andra, jag vet hur jag är och funkar. Söndertränad eller må dåligt över inställd träning. Så säger de att det är för att främja hälsan, jo tjena!

Det här med att man i den här utmaningen max kan få 120 träningspoöng per dag gör oxå att man inte kan ta igen det senare, det spär på känslan av "borde". När jag körde #365mil kunde jag slappa en dag och den köra dubbelt nästa för att slippa ågren över missat tillfälle.

Tror jag skall skynda mig att krypa ner i sängen och försöka somna innan jag tar min värkande kropp ut på en promenad/cykeltur i 2 timmar bara för att jag "borde", för att slippa känslan av att jag är en dålig människa.

För jag vet ju att jag inte är det, jag vet ju att jag måste lyssna på kroppen. Men känsla och förstånd är tydligen inte alltid överens. Hur får man dem att bli det?