Hundra passerade dagar i ett allt annat än perfekt liv #100 #blogg100

Igår upptäckte jag att jag hade missat numreringen någon gång i mitten på maj och tappat bort 2 nuffror och fick ägna en timme till korrigering. Vilken tur att jag såg det annars hade jag trott att det var målgång i #blogg100 i övermorgon. Nu var förvisso #blogg100 bara ett delmoment i år då jag bestämde mig för att försöka skriva av mig lite varje dag redan första januari. Så egentligen hade jag ju inte behövt hoppa på #blogg100 med tanke på att den debatt som altid blir om dravel i bloggosfären. Jag har nog definitivt bidragit med det. Mina inlägg har varken haft intellektuell höjd eller handlat om något allmänt som intresserar många.

Tittar man på min statistik så är det några dagar som sticker ut med över 100 sidvisningar med 50-100 unika besökare  (ni ser vad patetiskt lite besökare jag har för att envisas med att ändå skriva, antalet återvändare är under 20, men hej ni 20 ni är så välkomna så).

10 mars då skrev jag om att göra vardagen lite roligare genom att steka pacmankorv.
15 mars skrev jag om fika och nyklippt son.
28 mars handlade det om spelande av 2048.
13 april så berättade jag om att loggningen med Jawbone UP startat.
14 april fick huvudet för sig att det var fredag fastän det var måndag.
25 april skrev jag om sömnbrist och tom skalle, det var det mest besökta totalt under de 100 dagarna, hmmm...
6 maj ville jag göra Ctrl+alt+Del på livet
12 maj var jag en mamma i desperat behov av hjälp (fick bra tips via Twitter och vi gick även till skolkuratorn)
13 maj gläntade jag på dörren till funderingen om att börja plugga igen.
26 maj kändes huvudet alldeles tomt igen efter valet. Kunde inte riktigt ta in vad som händer i Europa.
27 maj var det kaos i skallen och jag ville lära mig go with the flow.
31 maj, en kort uppdatering från Vincents klassresa till Bodaborg.
1 juni förlusten av en cykel var ämnet för dagen.

Så varför skriver jag då, knappt någon som läser och ännu färre som kommenterar. När jag desperat behövde hjälp var det i alla fall 2 på twitter som bemödade sig och på G+ var det några oxå men i övrigt skulle jag nog nästan kunna skriva att jag skall gå och skära upp handlederna utan att någon skulle se det eller ens reagera. Jo jag skriver för att tömma huvudet (även dagar då det är helt tomt). Jag skulle kunna sätta bloggen privat men det händer ju att jag vill dela med mig av reseberättelser och bilder ibland och jag ids inte ha två bloggar. Ett tag tyckte jag det var oerhört tråkigt med lite respons och jag provade att fara runt och kommentera hos andra. Men många verkar inte ens läsa sina kommentarer längre, eller svarar i alla fall inte på dem. Så nu bryr jag mig inte längre.

Det här är min lilla hörna där jag kan släppa på ventilen lite i alla fall. Sambon surar om jag skriver om honom och vår relation och om jobbet får jag inte heller skriva hur som helst så det finns trots allt några inlägg som ligger som utkast som aldrig kommer att publiceras och det finns de inlägg som fått skrivas om många gånger i censureringssyfte. Men jag försöker i alla fall vara så öppen och ärlig det går med de ramarna, visa att livet inte är ett perfekt "carpe diem"-liv á la Intstagram och Facebook som så många gnäller över. Jag har verkligen inte ett perfekt liv, inte perfekta barn eller ett perfekt förhållande, jag har en kropp som bråkar med mig, ett jobb som i bland driver mig till vansinne, extremt få vänner och en konstant längtan bort. Det enda som nästan aldrig bråkar med mig i alla fall är katterna även om lite infektioner och rymningar visar att inte ens de två lurvmonstren är perfekta :-) Kanske dags att byta namn på bloggen till "mitt operfekta liv" ;-)