Bara att bita ihop

Häromdagen vrickade jag min fot, skulle sätta motorvärmarkabeln i bilen och stoppade inte i fötterna i skorna ordentligt. 3 steg ut på gången och snedtrampningen var ett faktum. På min promenad igår så värkte foten som attan. Där den var svullen klämde kängan och sista 2 km var olidliga. Till promenaden idag valde jag att dra på mig mina speedcross2 istället, lite kallare om fötterna men klämde inte på vristen. Kommer nog ta dem fler gånger när det är varmare än –15. Det är så mycket lättare att gå i dem, även med vrickad fot.

Idag var det bråk med sambon och längtan efter att få lyssna på slutet på min bok som drog mig ut trots blåst och underkylt regn som gjorde att det kändes som någon kastade vasst glas på mig i ansiktet. Var extremt trött ville egentligen bara gå och sova. Försökte få lite pepp från den personliga motivatorn men han svarade inte. Men så tänkte jag han går en halvmil varje morgon till jobbet och en halvmil hem, kan han kan jag och jag får ju lyssna klart på boken. Så jag tog mig ut.

Log när jag nere vid vattnet möttes av denna hängandes i ett träd:

Plötsligt kändes det inte lika kallt längre, fotade och tackade den som tagit sig tiden att sätta upp lappen.

Väl hemma full i snö i kläderna. Då räckte det inte med att tänka på den söta lappen för att bli varm. Krävdes en lång varm dusch.

Läs även andra bloggares åsikter om Boden , promenad , träning , foto , snö , vilja