(Varning för repriserat gnäll om ensamhet så har du inget annat att svara än "men hur svårt kan det vara?" så snälla skippa inlägget och kom tillbaka en dag jag är på bättre humör).
Diskussionen idag kändes så himla onödig egentligen, jag var på rätt bra humör och N brukar ju få mig att må bra i vanliga fall men ibland blir saker bara helt fel även om det är rätt skönt att få ösa ur sig lite frustration ibland.
Det är så himla lätt för någon som andra gladeligen hör av sig till och som till och med kan längta efter att få vara ensam/ifred att säga "Men du får väl ta och bredda bekantskapskretsen" och "hitta något intresse där du lär känna folk". Vad fan tror folk jag ägnat hela mitt vuxna liv åt (och stora delar av barn-/ungdomstiden)? Visst jag är numer kanske jävligt pessimistisk och säger "jag har försökt det går inte" och får då till svar att med den inställningen går det inte alls. Men när får man ge upp, när får man känna att det kostar på för mycket emotionellt att försöka? När får man känna "det är mig det är fel på" för det kan ju inte vara de andra. Jag har verkligen försökt men jag känner mig inte hemma/välkommen, alla har sina gäng/grupper redan och det är så jävla svårt att bryta igenom en grupps pansar. Hur många gånger skall man dyka upp på fika för att lyssna på de andra prata om något de skall göra tillsammans senare på dagen/dagen efter eller precis har gjort ihop utan att känna sig utanför, ensam, oinbjuden? Hur många gånger skall man själv höra av sig innan man faktiskt får längta efter att någon annan någon gång tänker på en och hör av sig?
Jag vet att N försöker peppa, komma med förslag men när man provat allt redan, när allt bara gör ont så är det svårt att inte låta sur, bitter och cynisk tillbaka. Så just nu känner jag mig bara ledsen, nere, misslyckad (klarar inte ens av att skaffa vänner). Har god lust att bara säga upp allt, stänga ner, koppla ur bara jobba och ägna mig och familjen, förtränga allt vad socialt liv heter. Kanske borde skaffa mig några lagom avtrubbande tabletter, sådana som tar bort känslorna, bli ett lallande troll med ett påklistrat leende som steker hemtrillade köttbullar och bakar kanelbullar. Istället för att längta efter att få ha träningsvärk i ansiktet över att ha skrattat och lett en hel kväll. Fått vara en del av ett socialt umgänge utan att känna sig som femte hjulet.
N föreslog att jag skulle börja med någon motionsidrott eller nåt för att umgås med folk men det är liksom inte "göra saker i grupp" som jag saknar, jag saknar samtal, bara umgås, ha någon att spontanfika med, någon som hör av sig ibland. Det finns några sådana som hör av sig, nätvänner och de som flyttat men jag saknar det fysiska mötet, det spontana mötet inte planering om att åka iväg 100 mil om x veckor. Som yngre kunde man alltid se till att ha en pojkvän med bra umgängeskrets som gjorde att man automatiskt halkade med, blev en i gänget. Men så fort det tog slut stod man där utan igen. Min sambo umgås med sina bekanta mest i WoW så han är inte till så mycket hjälp.
Nu är inte allt mörker mörker jämt. I onsdags tog jag mig i kragen och ringde J, hade surat länge nog för att han aldrig aldrig hör av sig. Saknade honom alldeles för mycket. Det är bara jag som förlorar när jag ger upp att höra av mig även om det tar på stoltheten att alltid vara den som ringer. Visst hade han tid för en gångs skull, vi låg i hans soffa från 19:30-01:30 pratade om musik, paddling, jobbet, filmer, såg på The Simpsons, inga tråkiga ämnen bara ren glädje. Behöver sådana där uppsamlingsstunder ibland för att tanka energi.
Så när får man bryta ihop? Tydligen var vid 36 års ålder fel enligt N, det är bara att bita ihop och fortsätta leta efter en vidare bekantskapskrets enligt honom. Men ibland känns den där bergväggen jävligt lockande, tänk att bara få svänga lite lätt på ratten och slippa fundera, slippa vara deppig, slippa vara sjuk och ta infusioner. Jag vet att anemin gör att jag lättare blir deppig dessutom, jävla negativa spiral. Blir alldeles yr av att spinna neråt i allt snabbare takt men vet inte hur jag skall få stopp.
Nu skall jag stoppa ungarna i säng, se om jag kan slita sambon från WoW eller vad han nu gör framför sin dator och se om vi inte kan se en film eller nåt. Magen har lugnat ner sig lite efter smörgåstårtechocken.
Inlägg
5 kommentarer:
Usch, svårt ämne - och jag hänger med för dåligt i din blogg för att riktigt ha koll på alla delar. Men vad jag tänker - och har lärt mig av egen erfarenhet - är att när man inte mår bra, då orkar inte humöret med heller. Och vem orkar bredda en bekantskapskrets när man 1) redan från början är matt och sliten av att inte må bra? och dessutom 2) lite nervös och rädd att bli avvisad...? Det är ju inte småpotatis du pratar om här, jag blir djupt imponerad av det du skriver om hur många gånger du försökt och tagit olika slags initiativ. Vilket MOD! Det kanske inte hjälper här och nu, inte mot ensamheten i alla fall - men hur skulle det kännas om du accepterade situationen som den är, gläds åt de vänner du har (fem timmar i telefon?! Wow...!) och prioriterar att må bättre innan du lägger krutet på att bredda bekantskapskretsen. Gör saker du tycker om, för att du tycker om att göra dem och för att du mår bra av att göra dem - inte för att lära känna folk i första hand. När din hälsa blir bättre, kommer du att orka vara gladare, och då blir allt lättare. Tror du inte?
Ta hand om dej!
@Jenny nä det var inte 5 h i telefon, jag åkte till J några timmar efter att ajg ringt och vi låg och pratade i hans soffa. Balsam för själen. Det är bara det att vi ses nog en gång i kvartalet högst just nu han jobbar utomlands. Saknar honom. En annan har skaffat flickvän och blåst bort från jordens yta, N som var den jag chattade med 2 h idag träffar jag lite sporadiskt, vi ser film ihop och det är trevligt oxå balsamstunder men sker 99,9% av gångerna efter tjat från mig. Sen har jag A som jag pratar med via ICQ så gott som varje kväll men vi ses sällan annat än på fika (de gånger jag släpar mig till Luleå för det nu för tiden då jag känner mig så utanför).
Min hälsa blir inte bättre, jag har lidit av ameni i 25 år och än så länge har jag ju inte sett röken av kontinuerlig behandling som gör att jag mår bra. Dessa känslor finns där även när blodvärdena är nyboostade även om jag kanske då inte har sjukdom som tynger mig extra.
Jag försöker njuta av det jag har, men det jobbigaste är att det är så flyktigt, så oförutsägbart så sällan. Jag längtar efter att känna att jag slapp att få jaga efter de stunder av sällskap. Jag skulle vilja kunna ringa någon och bara ta en fika ibland eller få frågan om jag vill haka på. Jag saknar att gå ut och dansa (det saknar jag så det gör ont i kroppen ibland). Det är saker som jag inte kan göra med de få vänner jag har. Jag gör sådant jag trivs med jag gillar för det mesta mina promenader och jag älskar mina vandringsturer och längtar som en tok efter Abiskoresan jag skall göra med en tjej som jag bara känner via nätet (hon efterlyste någon att åka till Abisko med). Åh nej hon måste ju tro att jag är ett desperat psyko efter ha läst mitt inlägg.
Hej Bea, vilket inlägg, vad modigt!
Du, kanske vänskapen ser ut på ett annat sätt än du föreställt dig?
Läste det i en tidning en gång, att vänskapen kanske finns i en äldre person, i en yngre, i ett annat sammanhang? Urch vad svårt, men alla känner vi oss ensamma ibland, kram lina, ps när du är i Kiruna, hör av dig!
Jag känner igen mig så väl i det du skriver, att inte ha något gäng i närheten som man är självklar i. Du liksom jag lever inte heller i vår hemstad (även om det socialt var rätt fattigt där med).
Jag tror att det blivit så här därför att vi är för smarta för vårt eget bästa och har slagit in på en bana (IT-svängen) som är social öken för tjejer när de bildat familj. Innan vi hade barn kunde vi få va med killarna lite grann, men när man blir mamma växer avståndet. Är det unga singel-killar så ses man som en gammal kärring, är det killar med fruar så är man ett hot.
/Bloggläsare
@lina får väl vinka när jag för förbi mellan Boden-Abisko :-) Visst kan vänskapen finnas på annan plats/i andra personer men det svåra är att hitta dit. Modigt vet jag inte, min blogg speglar det mesta av mig, både det som är bra, dåligt och skitjobbigt. Jag ser det som en möjlighet att skirva av mig, lätta lite på bördan och ibland får man kommentarer som hjälper, som puttar en i rätt riktning eller någon som bara känner igen sig och man därför kan få lite stöd alt visa någon annan att de inte är ensamma.
@Bloggläsare Tack för den kommentaren, den behövdes. Känns igen så mycket det du skriver. Skulle blivit något annat känns det som ibland.
Skicka en kommentar