Ja vem skulle jag ringa?

Nattens bibliotek frågar vem man skulle ringa om man låg för döden. Den funderingen väcktes för mig liksom för Nattens bibliotek av att läsa Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna där han ringer en kvinna som betytt mycket för honom förr, hon släpper allt och kommer till hans sida medan hans liv sakta rinner ur honom. Den enda jag spontant kan tänka på är mormor, hon skulle komma och hålla min hand. Men räknas släkten? Idag har jag ju sambo och 2 barn, förhoppningsvis väljer de att stå vid min sida men jag skulle vilja ha hit mormor, hon är tryggheten i mitt liv, hon har alltid funnits för mig. Det finns 1-2 personer till som jag skulle vilja ha där, som jag skulle vilja leva de sista månaderna med men tyvärr är jag tveksam till att de skulle släppa allt så det vill jag inte tänka på, det är för sorgligt.

Jag brottas snarare med frågor kring till vilka skulle jag vilja skriva avskedsbrev till om jag får för mig att svänga in i en bergvägg (nä jag tänker inte göra det, det har jag lovat) men den hypotetiska tanken föresvävar mig då och då och jag skriver mentala avskedsbrev. Ibland funderar jag på om jag inte skulle skriva ner det ändå, inte som avskedsbrev utan för att faktiskt förklara för de människorna vad de betyder för mig. Ett mer allmänt hållet brev skulle väl hamna här i bloggen.

Sjumilakliv som också funderat kring den här fråga skriver:

Men det som slår mig är att den här bloggen skulle bli viktig för mig om jag visste att jag hade en begränsad tid kvar att leva. Jag skulle vilja se till att betala webbhotellet så den kan få ligga kvar som en påminnelse om mig och den jag är. Jag skulle vilja formulera ett sista meddelande till de som varit så viktiga för mig i mitt vardagliga liv – nämligen ni, mina nätvänner.Men det som slår mig är att den här bloggen skulle bli viktig för mig om jag visste att jag hade en begränsad tid kvar att leva. Jag skulle vilja se till att betala webbhotellet så den kan få ligga kvar som en påminnelse om mig och den jag är. Jag skulle vilja formulera ett sista meddelande till de som varit så viktiga för mig i mitt vardagliga liv – nämligen ni, mina nätvänner.

Jag vet inte hur jag vill ha det gällande bloggen, ett sista brev ja men sen? Vill jag att mina texter skall finnas kvar för barnen? Ja kanske, kanske inte. När jag inte finns kvar för att förklara hur jag kände, vad jag menade kanske de inte är lämpliga?

Mina nätbekanta är precis som för Sjumilakliv viktiga för mig i vardagen, utan Twittersamtalen och kommentarer i bloggen skulle livet kännas än mer isolerat och ensamt men senast igår när jag körde hem från pizzerian funderade jag på om det ens skulle märkas om jag bara försvann, död eller bara helt enkelt gjorde som jag skrev i inlägget igår, kopplade ut, bort. Stängde ner min Miranda i 2 veckor en gång, inga missade meddelanden och ingen som hörde av sig via mail/telefon istället.

Men ett minne ploppar upp i huvudet, jag var 18 år, anemin hade slagit till igen och värdena var riktigt dåliga. Blev inlagd på sjukhus i 2 veckor och då ringde Anders C. en kille jag strulade med fram och tillbaka under lång tid. Det var väl mer ett KK-förhållande än något annat. Men han ringde, frågade hur det var med mig, var orolig och kom till och med upp på sjukhuset och hälsade på. Förvånande men så otroligt värmande för inte ens min mor var upp någon gång på sjukhuset. Så vem vet vem som står där vid ens sida när döden knackar på dörren.