Vaknade utvilad. Inte behövt gå upp en enda gång i natt. Vridigt och vänt på mig massor dock till Hollys förtvivlan då vår säng gnisslade och knirkade något fruktansvärt.
Imodium och en Ipren verkar ha gjort det de skulle. Hade även tryckt i mig en resorb och massor med vatten. Var rejält uttorkad igår.
Men nu på morgonen som sagt utvilad och full av energi. Inte ens bokens beskrivning som sa att etappen mellan Santander och Santillana de Mar en av caminons tråkigaste kunde få mig på dåligt humör. Den beskrevs som platt, utan något och se med bara väg. Platt lät skönt efter att ha varit dålig, väg sisådär och inget att se beror ju på vem man är. Så hej hå låt oss gå.
Lämna Santander var väl inte direkt vackert men heller inte fruktansvärt och så platt att benen bara matade på. Jag hade ju stoppat 8,1 km före än vad min plan var igår så först behövde jag alltså gå den sträckan först. I soluppgången med nyvakna djur på ens sidan vägen och typiska utanför-stan-butiker på andra sidan så gick det rätt bra.
Gick förbi några som hittat en plätt gräs där det inte satt en skylt om privat mark och därmed vågat slå upp sina tält. Såg lite roligt ut mitt i detta förstadsområde. Anisen eller om det nu är något annat doftar helt förföriskt i morgonluften. Blir hög på den doften.
Santa Cruz de Bezana visade sig vara en lång by. Så det kändes som jag aldrig fick gå på annat än gator med hus på båda sidor. Här och var låg halvfärdiga villor. Ser så skumt ut. Spår av ekonomiska krisen. Guiden skrev att kyrkan var värd ett kort stopp, om den var öppen. Det var den inte. Eftersom Santa Cruz de Bezana var så lång kändes de 5,6 km till Boo de Piélagos jättekorta. Uppe på en sluttning låg 2 hela bostadsområden med nästan helt färdiga hus. Något för immigranter med rätt kunskaper att ta tag i och sen gå bo i?
Mötte två pilgrimer, tyskor som såg väldigt vilsna ut. Kanske gick de baklänges och hade svårt att hitta vägen här. Jag fortsatte nästan studsa fram mot Boo, det gick snart dessutom brant nedför. Så en morgonjogg med 9 kg på ryggen i sandaler.
Här kan man välja att gå 6 km söderut till närmsta bro att korsa lagligt och sen ca 3 km för att komma till nästa by eller så tar man tåget 1,5 km till samma by. Förr gick en liten färja över floden men den är borta sen länge. Under många år kunde man gå över järnvägsbron men det är inte längre tillåtet.
Jag hade först fundrat på att gå de 9 km men alla beskriver dem som tråkiga. Så tåg fick det bli så jag följde pilarna till järnvägsstationen (Camino Corto som det stod i korsningen). När jag kom ner på plattformen satt det gående pilgrimer på andra sidan redan samt 2 cyklande pilgrimer. Om till och med cyklisterna är beredda att vänta 30 minuter på tåget så måste extrasvängen vara aptrist, de får ju ofta ta omvägar.
Jag stannade till för att se var övergången var någonstans då hojtade en från andra sidan "På den här sidan du måste hit!". Jag pekade på det som såg ut som en övergång och han nickade. Det visade sig vara 3 fransmän och de tyckte jag var helt galen kvinnan i sällskapet höll på att trilla av bänken när jag sa var jag startat och när. Hon blev nästan sur. Så trött på den attityden. Långa dagar med många mil passar mig. Har heller inget jättebehov av att leka turist i varenda by. Trivs med att gå.
Vi fick vänta 32 minuter på tåget och då han de två tyskorna jag mött komma. De sa "vi tar oxå tåget, den andra vägen går ju inte att hitta". Undrade var alla andra var. Alla på härberget pratade om att ta tåget var jag så jäkla långt före dem? Tågresan tog knappt 4 minuter.
Efter tåget finns två val. Var fortfarande i valet och kvalet gällande dem. Det ena är gamla vägen den har man målat över. Går på en och samma väg hela vägen till Mar eller ta den nya vägen som går lite högre upp underlag okänt men på kartan såg det ut som asfaltsväg den oxå. Endast 2,4 km längre dock. Pratade med fransmännen och de sa att på deras härberge i Santa Cruz de Bezana så hade man sagt, ta gamla vägen. Nya är inte bättre. Så det gjorde vi. Jag önskade dem en trevlig dag och så gick jag iväg. Tror även tyskorna tog gamla vägen.
Det var rätt ok vyer på vägen och lite djur här och var. Helt ok faktiskt. Trampade på mot Mar 5,6 km bort och det tog en dryg timme. Sista biten var en härlig nedförsbacke där jag mötte joggare som hälsade glatt.
Precis innan Mar så är det ett stort våtland som såg häftigt ut. Den andra vägen går lite närmare.
När jag var i utkanten av Mar köpte jag en Aqvarius för nu hade det börjat bli varmt. Kände att det nog kan vara bra med annat än bara vatten. Mar mötte en med en stor staty av en tjur och en industrianläggning som spydde ur sig vattenånga. Rundade anläggningen där det var alldeles lugnt och en flod sakta gled fram. Nu var det dags för 2,1 km till Requejada en liten stad där man passerar vid stora genomfartsleden så gärna dit och bort så snabbt som möjligt. Även Barreda 1,4 km bort var mindre spännande. Så snabbt genom båda. Nu kom jag ut på landet igen. Magnifika vyer på väg mot Camplengo men här gick det först uppför och uppför. Man måste ju få kämpa lite för vyerna. När jag nästan var i Camplengo hade jag passerat en massa andra pilgrimer. En mamma med son såg trötta ut och de pekade på byn och sa trött "är det Santillana del Mar" fick göra dem besvikna och säga att nä 2 km till efter byn så har ni ert mål. Oj vad nedslagna de såg ut. Jag hade fortfarande massor med energi så jag nästan studsade upp för backen. Men den energin gick ur mig när jag kom fram till Santillana del Mar, hade först fundrat på att göra riktigt kort dag och stanna där. Det gick fetbort. Gatorna i den urgamla och vackra stenstaden var igenproppade med turister och souvernibutiker. Usch usch. Kyrkan var oxå full i folk. Men jag stannade till och lyssnade på en man som satt lite avsides under en gång med bågvalv och spelade handpan, åh så vackert det lät. Tänk att man kan göra sådana instrument. Han såg ut som om han övade för han satt inte där turisterna passerar och kan ge pengar.
Ville stanna och äta men det var ganska fullt överallt och det finns löjligt många barer här. Tänkte att jag tar en mot slutet av staden istället och letade efter gatan som skulle leda mig ut. Den hade en bronssnäcka som i Santiago. Tog ett kort (efter att ha fått vänta på att 3 turister minsan skulle fota sina fötter och snäckan) och gav mig upp för backen. Där längst upp låg en taverna, perfekt. Men nähä den var stängd. Suck. Nå ja det löser sig med mat har ju nötter. När jag stick där villrådig och funderade på nötterna eller gå ner i byn igen så kom en mycket stressad och bentejpad pilgrim stressande upp för backen. Honom hade jag gått om tidigare under dagen i en nedförsbcke där han verkligen hade kämpat med smärtor i benen. Nu verkade det ha släppt och han fått upp farten. Jag bestämde mig för att fortsätta.
Efter bara en liten stund kom jag till campingen och de hade en affär. Köpte en Aqvarius och ett fyrpack yoghurt. Inte så smart kanske med tanke på laktosinnehållet i den sorten men de hade inte så mycket annat.
Gick en liten bit till och satte mig sedan på en stenmur i skuggan och åt. Efter 3 yoghurt kände jag mig rätt mätt men tryckte i mig den sista också, bad idea bad idea.
Fortsatte sedan vandringen och nu blev omgivningarna riktigt fina fält och ängar samt små byar och kyrkor här och var. Kände mig som en stråtrövare i spelet Carcassonne.
Nu började det dessutom komma en svalare vind från havet. Mycket skönt. En ensamkyrka låg på en höjd en bit bort och jag såg snart att vägen skulle passera den. Ett perfekt ställe i skuggan för ett kort stopp för att dricka lite mer. När jag kom fram läste jag skylten utanför, där stod det att kyrkan låg i centrum av byn. I så fall undrar jag vad som hänt med byn för närmare by låg några 100 meter bort. Kyrkan var stängd så jag gick till en skuggig plats utanför på gräset. Där stod en pilgrim från Schweiz och åt lunch, bröd och korv. Jag slog mig ner på muren bredvid och drack min dricka. Vi pratade en stund innan jag hoppade ner igen och traskade vidare. Vi skulle till samma by Cóbreces. Det gick snabbt här tycker jag. Boken nämner några byar längst med vägen och de kom rätt rätt. Plötsligt var jag i Cóbreces 12,8 km från Santillana del Mar. Sista biten hade jag till och från sällskap av en lokalbo, äldre man som berättade att det fanns flera härbergen i byn och att man skulle ta camino official och inte alternativo genom byn så passerade man alla. Jag hade siktet inställt på härberget som tillhörde klostret. Klostret som är en av Spaniens första cementbyggnader är ljusblått och lätt att känna igen särskilt om man sett kyrkan som är korallröd bredvid först och den syns i hela byn. Men ändå höll jag på att inte hitta. För härberget var inte inne i klostret utan i en typ barack utanför. Extremt spartanskt. Men jag hade inte någon lust att gå längst upp i byn igen så jag tänkt det är en säng och en dusch och stannade.
Packade upp, duschade och tvättade klädena som jag hängde ute. Jag vilade en timme på sängen innan hungern tog över. Låg en bar bara tvärs över gatan men den var stängd pga festiviteter denna dag. Gick upp mot stan där jag sett en öppen bar och mötte tre mycket trötta killar som frågade efter och om härberget. Gav dem en beskrivning och studsade vidare. De ropade att jag inte kunde ha gått så långt jag. Nä bara 45 km svarade jag och de höll på att tappa hakorna. De berättade att livsmedelsbutiken skulle öppna kl 17. Jag gick till baren och köpte en tonfisksallad som jag petade i mig. Sen en kopp te. Satt där i 2,5 timmar och använde deras wifi.
Sen gick jag och köpte en avokado, vatten, bananer och plommon. Tittade in i kyrkan som höll på att renoveras. Den var inte helt fräsch men ändå imponerande med sitt spetsiga och höga tak. En kvinna satt där inne och berättade lite om den, lämnade 1€ till renoveringen.
Väl på härberget var det nu fler människor. Jag bytte om till min sovsarong och frågade om värden varit här. Nä betala hade de andra gjort i kontoret dr uppe. Hmm jag som gått förbi där innan. Såg ingen skylt varken på härberget eller där om att man betalade där. Men när jag kom så hade de stängt för en timme sedan. Och de hade nog också stängt när jag kom. Shit ingen stämpel. Irriterande.
Gjorde 2 knäckebröd med avokado. Åh så gott. En asiatisk pilgrim låg och sov så jag fick vara tyst. Kröp ner och planerade lite men redan vid 22 gick ögonen i kors. När jag krupit ner då vaknade asiaten som nog somnat med kläderna på när han kom. Han började prassla omkring i påsar och gå och duscha. En tysk familjs ungar höll på och tramsa ville inte sova utan busa med katten utanför. Pappan blev helt galen och skrek åt dem. Lät som han klappade till en av dem oxå men jag vet inte då de var i andra rummet. Försökte stänga ute alla ljud och somna.
Imodium och en Ipren verkar ha gjort det de skulle. Hade även tryckt i mig en resorb och massor med vatten. Var rejält uttorkad igår.
Men nu på morgonen som sagt utvilad och full av energi. Inte ens bokens beskrivning som sa att etappen mellan Santander och Santillana de Mar en av caminons tråkigaste kunde få mig på dåligt humör. Den beskrevs som platt, utan något och se med bara väg. Platt lät skönt efter att ha varit dålig, väg sisådär och inget att se beror ju på vem man är. Så hej hå låt oss gå.
Lämna Santander var väl inte direkt vackert men heller inte fruktansvärt och så platt att benen bara matade på. Jag hade ju stoppat 8,1 km före än vad min plan var igår så först behövde jag alltså gå den sträckan först. I soluppgången med nyvakna djur på ens sidan vägen och typiska utanför-stan-butiker på andra sidan så gick det rätt bra.
Gick förbi några som hittat en plätt gräs där det inte satt en skylt om privat mark och därmed vågat slå upp sina tält. Såg lite roligt ut mitt i detta förstadsområde. Anisen eller om det nu är något annat doftar helt förföriskt i morgonluften. Blir hög på den doften.
Santa Cruz de Bezana visade sig vara en lång by. Så det kändes som jag aldrig fick gå på annat än gator med hus på båda sidor. Här och var låg halvfärdiga villor. Ser så skumt ut. Spår av ekonomiska krisen. Guiden skrev att kyrkan var värd ett kort stopp, om den var öppen. Det var den inte. Eftersom Santa Cruz de Bezana var så lång kändes de 5,6 km till Boo de Piélagos jättekorta. Uppe på en sluttning låg 2 hela bostadsområden med nästan helt färdiga hus. Något för immigranter med rätt kunskaper att ta tag i och sen gå bo i?
Mötte två pilgrimer, tyskor som såg väldigt vilsna ut. Kanske gick de baklänges och hade svårt att hitta vägen här. Jag fortsatte nästan studsa fram mot Boo, det gick snart dessutom brant nedför. Så en morgonjogg med 9 kg på ryggen i sandaler.
Här kan man välja att gå 6 km söderut till närmsta bro att korsa lagligt och sen ca 3 km för att komma till nästa by eller så tar man tåget 1,5 km till samma by. Förr gick en liten färja över floden men den är borta sen länge. Under många år kunde man gå över järnvägsbron men det är inte längre tillåtet.
Jag hade först fundrat på att gå de 9 km men alla beskriver dem som tråkiga. Så tåg fick det bli så jag följde pilarna till järnvägsstationen (Camino Corto som det stod i korsningen). När jag kom ner på plattformen satt det gående pilgrimer på andra sidan redan samt 2 cyklande pilgrimer. Om till och med cyklisterna är beredda att vänta 30 minuter på tåget så måste extrasvängen vara aptrist, de får ju ofta ta omvägar.
Jag stannade till för att se var övergången var någonstans då hojtade en från andra sidan "På den här sidan du måste hit!". Jag pekade på det som såg ut som en övergång och han nickade. Det visade sig vara 3 fransmän och de tyckte jag var helt galen kvinnan i sällskapet höll på att trilla av bänken när jag sa var jag startat och när. Hon blev nästan sur. Så trött på den attityden. Långa dagar med många mil passar mig. Har heller inget jättebehov av att leka turist i varenda by. Trivs med att gå.
Vi fick vänta 32 minuter på tåget och då han de två tyskorna jag mött komma. De sa "vi tar oxå tåget, den andra vägen går ju inte att hitta". Undrade var alla andra var. Alla på härberget pratade om att ta tåget var jag så jäkla långt före dem? Tågresan tog knappt 4 minuter.
Efter tåget finns två val. Var fortfarande i valet och kvalet gällande dem. Det ena är gamla vägen den har man målat över. Går på en och samma väg hela vägen till Mar eller ta den nya vägen som går lite högre upp underlag okänt men på kartan såg det ut som asfaltsväg den oxå. Endast 2,4 km längre dock. Pratade med fransmännen och de sa att på deras härberge i Santa Cruz de Bezana så hade man sagt, ta gamla vägen. Nya är inte bättre. Så det gjorde vi. Jag önskade dem en trevlig dag och så gick jag iväg. Tror även tyskorna tog gamla vägen.
Det var rätt ok vyer på vägen och lite djur här och var. Helt ok faktiskt. Trampade på mot Mar 5,6 km bort och det tog en dryg timme. Sista biten var en härlig nedförsbacke där jag mötte joggare som hälsade glatt.
Precis innan Mar så är det ett stort våtland som såg häftigt ut. Den andra vägen går lite närmare.
När jag var i utkanten av Mar köpte jag en Aqvarius för nu hade det börjat bli varmt. Kände att det nog kan vara bra med annat än bara vatten. Mar mötte en med en stor staty av en tjur och en industrianläggning som spydde ur sig vattenånga. Rundade anläggningen där det var alldeles lugnt och en flod sakta gled fram. Nu var det dags för 2,1 km till Requejada en liten stad där man passerar vid stora genomfartsleden så gärna dit och bort så snabbt som möjligt. Även Barreda 1,4 km bort var mindre spännande. Så snabbt genom båda. Nu kom jag ut på landet igen. Magnifika vyer på väg mot Camplengo men här gick det först uppför och uppför. Man måste ju få kämpa lite för vyerna. När jag nästan var i Camplengo hade jag passerat en massa andra pilgrimer. En mamma med son såg trötta ut och de pekade på byn och sa trött "är det Santillana del Mar" fick göra dem besvikna och säga att nä 2 km till efter byn så har ni ert mål. Oj vad nedslagna de såg ut. Jag hade fortfarande massor med energi så jag nästan studsade upp för backen. Men den energin gick ur mig när jag kom fram till Santillana del Mar, hade först fundrat på att göra riktigt kort dag och stanna där. Det gick fetbort. Gatorna i den urgamla och vackra stenstaden var igenproppade med turister och souvernibutiker. Usch usch. Kyrkan var oxå full i folk. Men jag stannade till och lyssnade på en man som satt lite avsides under en gång med bågvalv och spelade handpan, åh så vackert det lät. Tänk att man kan göra sådana instrument. Han såg ut som om han övade för han satt inte där turisterna passerar och kan ge pengar.
Ville stanna och äta men det var ganska fullt överallt och det finns löjligt många barer här. Tänkte att jag tar en mot slutet av staden istället och letade efter gatan som skulle leda mig ut. Den hade en bronssnäcka som i Santiago. Tog ett kort (efter att ha fått vänta på att 3 turister minsan skulle fota sina fötter och snäckan) och gav mig upp för backen. Där längst upp låg en taverna, perfekt. Men nähä den var stängd. Suck. Nå ja det löser sig med mat har ju nötter. När jag stick där villrådig och funderade på nötterna eller gå ner i byn igen så kom en mycket stressad och bentejpad pilgrim stressande upp för backen. Honom hade jag gått om tidigare under dagen i en nedförsbcke där han verkligen hade kämpat med smärtor i benen. Nu verkade det ha släppt och han fått upp farten. Jag bestämde mig för att fortsätta.
Efter bara en liten stund kom jag till campingen och de hade en affär. Köpte en Aqvarius och ett fyrpack yoghurt. Inte så smart kanske med tanke på laktosinnehållet i den sorten men de hade inte så mycket annat.
Gick en liten bit till och satte mig sedan på en stenmur i skuggan och åt. Efter 3 yoghurt kände jag mig rätt mätt men tryckte i mig den sista också, bad idea bad idea.
Fortsatte sedan vandringen och nu blev omgivningarna riktigt fina fält och ängar samt små byar och kyrkor här och var. Kände mig som en stråtrövare i spelet Carcassonne.
Nu började det dessutom komma en svalare vind från havet. Mycket skönt. En ensamkyrka låg på en höjd en bit bort och jag såg snart att vägen skulle passera den. Ett perfekt ställe i skuggan för ett kort stopp för att dricka lite mer. När jag kom fram läste jag skylten utanför, där stod det att kyrkan låg i centrum av byn. I så fall undrar jag vad som hänt med byn för närmare by låg några 100 meter bort. Kyrkan var stängd så jag gick till en skuggig plats utanför på gräset. Där stod en pilgrim från Schweiz och åt lunch, bröd och korv. Jag slog mig ner på muren bredvid och drack min dricka. Vi pratade en stund innan jag hoppade ner igen och traskade vidare. Vi skulle till samma by Cóbreces. Det gick snabbt här tycker jag. Boken nämner några byar längst med vägen och de kom rätt rätt. Plötsligt var jag i Cóbreces 12,8 km från Santillana del Mar. Sista biten hade jag till och från sällskap av en lokalbo, äldre man som berättade att det fanns flera härbergen i byn och att man skulle ta camino official och inte alternativo genom byn så passerade man alla. Jag hade siktet inställt på härberget som tillhörde klostret. Klostret som är en av Spaniens första cementbyggnader är ljusblått och lätt att känna igen särskilt om man sett kyrkan som är korallröd bredvid först och den syns i hela byn. Men ändå höll jag på att inte hitta. För härberget var inte inne i klostret utan i en typ barack utanför. Extremt spartanskt. Men jag hade inte någon lust att gå längst upp i byn igen så jag tänkt det är en säng och en dusch och stannade.
Packade upp, duschade och tvättade klädena som jag hängde ute. Jag vilade en timme på sängen innan hungern tog över. Låg en bar bara tvärs över gatan men den var stängd pga festiviteter denna dag. Gick upp mot stan där jag sett en öppen bar och mötte tre mycket trötta killar som frågade efter och om härberget. Gav dem en beskrivning och studsade vidare. De ropade att jag inte kunde ha gått så långt jag. Nä bara 45 km svarade jag och de höll på att tappa hakorna. De berättade att livsmedelsbutiken skulle öppna kl 17. Jag gick till baren och köpte en tonfisksallad som jag petade i mig. Sen en kopp te. Satt där i 2,5 timmar och använde deras wifi.
Sen gick jag och köpte en avokado, vatten, bananer och plommon. Tittade in i kyrkan som höll på att renoveras. Den var inte helt fräsch men ändå imponerande med sitt spetsiga och höga tak. En kvinna satt där inne och berättade lite om den, lämnade 1€ till renoveringen.
Väl på härberget var det nu fler människor. Jag bytte om till min sovsarong och frågade om värden varit här. Nä betala hade de andra gjort i kontoret dr uppe. Hmm jag som gått förbi där innan. Såg ingen skylt varken på härberget eller där om att man betalade där. Men när jag kom så hade de stängt för en timme sedan. Och de hade nog också stängt när jag kom. Shit ingen stämpel. Irriterande.
Gjorde 2 knäckebröd med avokado. Åh så gott. En asiatisk pilgrim låg och sov så jag fick vara tyst. Kröp ner och planerade lite men redan vid 22 gick ögonen i kors. När jag krupit ner då vaknade asiaten som nog somnat med kläderna på när han kom. Han började prassla omkring i påsar och gå och duscha. En tysk familjs ungar höll på och tramsa ville inte sova utan busa med katten utanför. Pappan blev helt galen och skrek åt dem. Lät som han klappade till en av dem oxå men jag vet inte då de var i andra rummet. Försökte stänga ute alla ljud och somna.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar