Här kommer en "kort" sammanfattning av min resa till Beijing.
Dag 1 (söndag) - Prutning är inte min grejResan dit gick via Köpenhamn och jag lyckades sova till och från stora delar av vägen dit när det väl släcktes ner i kabinen. En arbetskamrat som bott i Beijing hade ordnat chaufför till oss som stod och väntade på flygplatsen. han tog oss snabbt in till centrum och till vad vi trodde var vårat hotell men det visade sig att han släppte av oss på fel hotell. Ingen större fara dock, vårat hotell låg på andra sidan huset så det var bara att dra väskorna tvärs genom New World Shopping Center (där vi bland annat fick syn på en isrink där massa barn tränade konståkning). En av de som jobbade på det hotell vi blev dumpade på (
Traders hotel) hjälpte mig att bära min väska hela vägen så jag som inte hade någon koll alls på dricksande i Kina gav honom en hundring, det var det värt att slippa få skavsår i handen av min trillskandes väska. Väl framme på
China World Hotel där vi skulle bo fick vi våra rum och jag gick in på mitt och kraschade i säng och toksov en timme.
Jag vaknade upp och var alldeles igensvullen i halsen, kikade mig omkring i rummet och räknade till 3 askoppar. Fan jag hade fått ett rökarrum fastän det i min bokning tydligt står att jag är allergisk och MÅSTE ha ett rökfritt rum. Insåg att deras "Du får ett rum på våning 19, rökfria våningen" var "Du får ett rum på våning 19, rökvåningen". Lyckades få byta rum och det gjorde min kollega oxå. Vi fick flytta ner till våning 18. jag var helt fascinerad av rummet, i badrummet fanns det en hel uppsjö med flaskor och förpackningar av olika de slag och jag hade en drös bekvämligheter på rummet inklusive en DVD-spelare :-) Skrattade när ajg hittade TP-kabeln för internetanslutning (om man inte ville köra trådlöst). Den låg i en fin plåtask och inlindad i en svart sammetspåse. Och bredvid toastolen fanns en mobiltelefonhylla :-)
Svullnaden i halsen lade sig så småningom och vi gav oss ut på stan för att se oss omkring lite. Vi bestämde oss för att gå längst med huvudgatan utanför hotellet men det verkade vara så himla många bilar där så vi tänkte ta oss via några bakgator. Men bakom hotellet byggdes det så det blev en rundtur på någon kilometer innan vi hittade åt rätt håll igen och då var vi ändå ute på huvudgatan. Men det var breda fina trottoarer men så kass luft. Efter en stund var vi framme vid Xiu Shui/Silk Street och gick in.
Jag ville köpa lite grejer till grabbarna där hemma och lite pärlor. Insåg att jag är urkass på att pruta så jag betalade säkerligen betydligt mer än vad jag hade kunnat göra men det var ändå billigare än vad det hade blivit i Sverige så jag var inte allt för missnöjd. kanske skulle läst
prutningsguiden innan men jag ser att mina priser landade inom ramen för ungefärpriser trots allt.
Plötsligt fick både jag och AC blodsockerfall, herrejösses vi hade ju inte ätit på en evighet. Vi knatade upp till restaurangen på Silk Street. AC ville ha anka men jag tyckte att den kunde vi väl vänta med tills vi var på en bra Beijingankerestaurang och när de andra var med för det är mycket mat på en hel anka. Det tyckte AC lät bra så vi beställde in några olika rätter och delade på istället. Det var riktigt god mat och vi hade en trevlig kypare som stod vid vårt bord hela tiden. Han var rätt bra på Engelska och vi visade honom var Sverige låg på kartan i ACs almanacka. Efter maten ville vi ha Jasminte, vi beställde in en stor kanna, kypare tittade på oss och försökte förklara att det nog räckte med den lilla kannan till 2 personer men nej vi ville ha en större. Han skrattade och gick och hämtade teet. Vi drack nog 5 koppar var av det gudomliga teet. Sen var det 2 kissenödiga damer som började gå mot hotellet. Vi stannade till i ett shoppingcenter, jag behövde köpa nylonstrumpor (de kostade hela 12 yuan, ungefär det samma i SEK).
Lärdomar från dag 1: Jasminte är underbart, rökrum är default på hotellen och även lite smog i Beijing irriterar luftrörern.
Vi var på hotellet igen kring 9 och gick upp på rummen, jag läste en stund men kring 10 åkte ögonen igen för natten.
Dag 2 (måndag) - Lite aldrig på en hotellkartaJag och AC träffades för frukost kl 8:30 i lobbyn. Vi bestämde oss för att äta en rejäl frukost på hotellet (á 213 kr, vi visste inte då att den ingick i rumspriset). Det fanns hur mycket som helst att välja på både varm mat a lá kinesisk frukost, amerikansk frukost, hur mycket sötsaker som helst (vem äter muffin, Wienerbröd mm till frukost?), färsk frukt i mängder, massor med olika yoghurt, fil mm. Men inte ett mörkt bröd i sikte :-( Jag åt frukt, en macka och lättmjölk med bran flakes, det var väl det närmaste jag kunde komma min vanliga frukost hemma.
Kl 10 var det meningen att vi skulle få börja inreda vår monter i mässhallen men när vi kom dit så visade det sig att vårt förbeställda material inte ens var på plats ännu. Vi fick veta att vi kunde komma tillbaka kl 12 och kolla hur långt de hade kommit då så vi gick ut och gick lite. Vi bestämde oss för att gå bort till Wangfujing, det såg inte ut att ligga så långt bort på kartan vi fått på hotellet. Men vi lärde oss rätt kvickt att hotellkartan inte var att lita på, mindre än hälften av gatorna var utsatta, proportionerna var olika på olika ställen på kartan och gatunamn fanns på ca 1/10 av alla gator på kartan. På det tillkommer att inte alla gator hade gatuskyltar heller så det var extremt svårt att veta var man var. Men tillslut hittade vi fram.
När vi nästan var framme fick jag se något som fick mig att börja gråta och önska att jag kunde gjort något. En äldre man kom cyklandes på en cykel med kärra bak. I kärran låg några säckar och en pojke som var sisådär 3-5 år gammal. Bredvid ett av husen stod på gatan 3 gamla pappersmuggar (Pepsi) med lock och sugrör. Mannen stannade cykeln klev av, gick fram till muggarna och lyfte upp dem, och skakade, det märktes att det var dricka i dem, pojken sken upp som en sol och räckte ivrigt händerna mot mannen som lyfte på locken för att kolla drickan. Sen gav han en av muggarna till lillkillen. Pojken glädje över att få dricka som någon lämnat vid vägkanten fick mig att inse hur jävla illa ställt det kan vara för somliga (man ser sällan rejäl fattigdom i Sverige). Vem vet vad som kan ha funnits i de muggarna, någon som spottat, lagt ut en snus vfsh. Där stod jag med min flaska vatten i handen, plånboken fylld med 2000 yuan (för ren nöjesshopping) och visste inte vad jag skulle göra, tårarna trillade ner för kinden av vanmakt. Hade jag gjort dem en tjänst om jag gett dem pengar? Hade jag kunnat göra något annat? Där stod jag på ena sidan en trafikerad väg och tittade på och kunde inget göra. Pojken satt glad med de 2 kvarvarande muggarna i famnen när mannen trampade iväg igen.
Tillbaka i montern fick vi en ny tid som var kl 15 så innan det var vi på lunchrestaurangjakt, hittade en som såg bra ut men den visade sig stänga kl 14 och vi kom 14:05. Hungriga som vi var slank vi in på en italiensk restaurang bredvid (trist men vi hade inte tid att springa runt och leta efter en lunchöppen restaurang, vi trodde ju att vi behövde vara tillbaka i montern snart). Precis när vi hade fått in maten kikade vi ut genom fönstret och då kom en av arbetskamraterna gåendes (han hade landat några timmar innan). Han fick syn på oss och kom in. Vi fixade lite jobbstuff och han gick vidare. Tillbaka i montern vid kl 15 hade fortfarande inte mycket hänt, kl 17 såg det lite bättre ut och vi kunde börja montera upp våra saker men mattan i montern såg för jävlig ut och lite annat var missat så vi fick gå och klaga. Kineserna som var monterbyggare var nog rätt less på oss. De andra från jobbet kom oxå förbi till montern och hjälpte till så det gick rätt snabbt att få upp de största grejerna. Efteråt skulle vi gå ut och äta. Medan jag och AC färdigställde lite grejer i montern gick de andra till en av barerna på hotellet för en drink, när vi kom dit visade det sig att de satt i den rökiga baren, ville inte chansa och gå in där när svullnaden i halsen precis hade gått ner. Jag gick till hotellrummet och sa att de kunde ringa mig när det var dags för att gå och äta. En av cheferna är rätt kinkig med maten så de bestämde att vi skulle äta på hotellets restaurang, BORING! När jag är i ett land jag aldrig varit i vill jag uppleva dess mat och i Kina finns ju en mängd olika spännande kök. Maten på hotellet var väl inte dålig, det var buffé där man pekade på vad man ville ha tillagat så fixade de det men det är ett så trist sätt att äta på, alla sprang mest omkring och letade efter något ätbart hela tiden och det fanns egentligen inget spännande att välja på heller. Och inte kunde jag få en tranbärsjuice heller för de hande ingen aning om vad vi menade. Men efterättsbordet gillade jag :-) Men den lilla pepsipojken satt som ett tuggummi i huvudet på mig hela kvällen kanske var det därför inte maten smakade?
Efter maten gick jag och AC ut på en bakgatepromenad rätt sent, vi korsade Ring Road 3 och irrade oss in bland bakgator och små mysiga kvarter. Trots att klockan närmade sig midnatt satt det fullt med folk ute på trottoarerna och samtalade, spelade kort eller något annat, det pratades, skrattades och åts.
Precis efter att jag sagt till AC att jag blev förvånad över hur lite katter/hundar man såg kom en ursöt gatukorsning gående och sen kom en katt spatserande precis som om de ville visa upp att de minsann var där. En hel del småbutiker var öppna och vi gick förbi en massa ställen där de hade dragit ut telefoner (röda) på gatan och där satt det massor med folk och ringde. Ett litet internetcafé med gamla skruttdatorer såg vi oxå. Människans lust att kommunicera med andra är världsomspännande. Men åter igen blev vi påminda om hur vissa har det i Kina för högt uppe på en byggnad fanns det folk som jobbade, de skar i metall och det sprutade glödande flis nedför byggnaden. Det var inte många lampor som lyste upp där uppe. Allt som skall bli klart till OS 2008 kräver visst riktigt usla arbetsförhållanden.
När vi gick där bland bostadshusen och gränderna stirrade befolkningen på oss, de undrade väl varför 2 europeiska turister knatade runt i deras mörka kvarter. Men vi kände oss aldrig otrygga utan hela atmosfären var mer inbjudande och varm, det kändes som man fick de en bit av människor vardagsliv som inte var tillrättalagt.
Men vi gick även vid lite finare kvarter och hittade en mysig restaurang.
Lärdomar från dag 2: Lita aldrig på mässarrangörer som säger att något skall vara klart en viss tid, det stämmer aldrig det gör heller inte kartor man får gratis på hotellet. Det finns människor som lever under förhållanden man knappt kan tänka sig mitt inne i en storstad.
Dag 3 (tisdag) - UnderhållningNär vi kom ner till montern så hade ide bytt mattan så vi kunde montera upp resten av sakerna. Medarbetare kom och gick och jag fick vänta rätt länge med att montera upp demot eftersom det var tänkt att 2 av de andra skulle lära sig hur man kopplade ihop allt. Men när jag skulle börja koppla in demot insåg jag att vi fått alldeles för lite strömuttag så åter igen fick vi börja bråka men det löstes rätt snabbt. Då tillslut stod demot där på plats och jag kunde hjälpa till och montera annat. Men så började det strula med skärmarna vi hade beställt. Vi hade beställt 2 skärmar med bordsstativ och en med golvstativ men de ville sätta dit 3 golvstativ vilket vi vägrade, hela montern skulle se för jävlig ut då. Så då var det bara att börja bråka igen. Vi väntade och väntade men inget hände. Vi gick i omgångar på lunch på ett nudelställe runt hörnet. Jag är ingen stor fan av nudlar, jobbiga att äta, enformig smak och rätt trist så jag åt väl hälften av min gigantiska skål med nudelsoppa.
Tillbaka i montern hade inte mycket hänt men nu var allt uppmonterat och jag och AC satte oss på golvet i montern och började vänta på att få skärmarna som de hade lovat oss. Men vi insåg tillslut att de nog inte skulle komma inom rimlig tid så kring 18:30-tiden gav vi upp.
Vi bestämde att träffas i lobbyn kl 19 för avfärd till ett ställe som serverade Xinjiang. Det började med att jag hade läst
That's Beijing som hade listat de restauranger som vunnit deras priser för bästa restaurang i olika kategorier. Jag hittade en restaurang som lät intressant för en som gillar magdans:
Red Rose
Mutton may be an acquired taste for some newcomers to Beijing, but one whiff of freshly grilled yangrou chuan’r is often enough to sway carnivorous taste buds. Red Rose’s rowdy atmosphere created by “live Uighur music, belly dancers and the occasional snake charmer,” cold steins of beer, hearty latiaozi, Xinjiang-style stir-fried noodles and of course, lamb, a lot of lamb, has made it our reader’s pick for Best Xinjiang. “They serve excellent dapanji (chicken with handmade noodles and vegetables), roast goat or even whole roast lamb on request!”
Honorable Mentions
Afunti
Xinjiang Fanzhuang
När jag nämnde det för Lelle som bott i Beijing i flera år kunde jag inte komma på namnet på restaureangen men han trodde han visste vilken jag menade så han tog oss till Afunti som oxå är en Xinjiang restaurang där det dansas magdans mm. Tyvärr var restaurangen väldigt rökig så den första kvarten fick jag kämpa för att inte rusa ut och ropa till mig en taxi (hade liksom ingen aning om var vi var någonstans så att promenera tillbaka skulle inte fungera). Men så slutade bordsgrannarna att bolma och lungorna kändes inte helt hopplösa. Vi beställde in mat 2 st 1 meters grillspett ett med kyckling och ett med får (mutton) samt en underbar Sirlonstek med lime och lite ris. Jag drack juice på kinesiska päron. Maten var jättegod (dock inte fåret, gillar inte får alls). På scenen dansade en manlig magdansare när vi kom in (nu förstår ni hur jag stod ut med röken ;-)
På scenen fick vi ett ursnitt ur lite av varje; ormtjuserska, magdans, shaolin möter street dance (de var riktigt duktiga), medryckande musik mm. Särskilt duktiga var en grupp dansare som hade flera porslinsskålar på huvudet och tallrikar i händerna. De for runt på scenen utan att skålarna for av och i slutet vickade de på huvudet och fångade upp skålarna och hällde vattnet från översta skålen till en av de under. De drog då och då upp lite folk på scenen som fick vara med och showa och efter en stund så bjöds alla upp att dansa på scenen. Lelle släpade mig upp. Men det vi inte visste var att det var tävlingsdax igen (eller Lelle kanske visste men inte sa något). Vi delades upp i ett tjej- och killag.
Vi fick veta att vi skulle göra något men jag hörde inte vad. Plötsligt började en av dem dansa något indiskinspirerat men jag fick något i ögat och tog av mig brillorna (då ser jag typ nada), när hon var klar hade jag petat ut ögonfransen ur ögat och så säger de "Så nu skall du göra likadant" och så pekar de på mig, SHIT jag hade ju inte sett nästan något av vad hon hade gjort. Gjorde i alla fall ett tappert pinsamt försök. Sen fick en av killarna dansa kosackdans på rumpan han var ungefär lika dålig som mig. Slutligen visade de 2 magdansarna en parmagdans och en av killarna och en av tjejerna fick härma, de var tvungna att visa magarna och den feta amerikanen blev lurad till att ta av t-shirten. De var inte heller de bästa jag sett men vi skrattade gott tillsammans.
Sen bildade vi ett led som ringlade oss av scenen och upp på borden där det dansades loss. Jag och Lelle var med en stund men sen så åkte vi och de andra som var med iväg till en bar som hette The Pavillion.
På vägen dit diskuterade Lelle högljutt med chauffören, de lät riktigt upprörda och vi var tvungna att fråga vad de bråkade om. Det visade sig att de argumenterade om vägen till The Pavillion, Lelle visste var det låg ungefär och chauffören var säker på att han visste var det låg men de angav var sitt väderstreck. Det visade sig sen att båda hade rätt och fel. Vi hittade dit, det låg där Lelle sa att det låg men det var i det väderstreck som chaffören sa att det var. Enligt Lelle vet sällan taxichaffisar exakt vad en gata något ligger på heter men de vet hur man kör dit, i vilken riktning och i vilket förhållande till andra landmärken. Kanske det förklarar avsaknaden av vägnamn och den kassa kartan?
På The Pavillion satt vi utomhus, jag sippade på en ginger ale och de andra drack öl. Vi diskuterade Kinas historia, öltillverkning och buggning av ambassader :-)
Väl på hotellet igen kikade vi ner i montern och upptäckte att skärmarna äntligen var på plats *puh* då är det lugnt inför morgondagen.
Lärdomar från dag 3: Åter igen att inte lita på mässmontörer att de skall leverera saker i tid och alla restauranger har inte rökfria avdelningar i Beijing.
Dag 4 (onsdag) - VilseTisdagen var första mässdagen. Mässan skulle börja kl 12 och vi skulle bli insläppta kring 9 för att göra i ordning det sista i montern. Men innan vi gick till montern var det prisutdelning för
InfoVision award 2007 där vi tog hem ett av priserna
Category 1: Access Network Technologies and Services.
Demot hade inte testats något innan så det blev lite bråttom med det. När jag står där och väntar på att demot skall starta igång så väller det in folk i båset fastän klockan bara är strax efter 10 och endast de som jobbar i montrarna skall släppas in skulle vara där. Plötsligt behöver jag göra en demo utan att ens ha hunnit testa det ännu. Det brukar alltid behöva minst en genomkörare innan man vet att det fungerar. Så lite spännande blev det ju. Men sen var det dött nästan resten av dagen. Alla verkade gå hos de stora montrarna. Det blev en lång seg dag och inte åt jag någon lunch så när dagen var slut var jag rätt hungrig.
Vi samlades allihop och gick på en enkel restaurang som låg nära hotellet och beställde in en mängd olika rätter. Tyvärr var det inte så många som passade min mage, ganska fett och så var det svamp i. Men bläckfisken var god och biffen.
Efter middagen gick herrarna till hotellet för att sitta i baren men jag och AC valde att ta oss en liten promenad innan läggdags. Men vår lilla promenad visade sig inte bli så liten. Vi gick längst med Ring Road 3 öster ut. En bra bit sen så tänkte vi gå tillbaka via en parallellgata så vi gick över vattnet på en liten bro parallellt med den vi nyss passerade och hamnade på en bakgata. "Look foreigners" av en mycket förvånad ung man. :-) Men det var bara det att det inte fanns någon bra parallellgata så efter en bra stund irrande mellan husen bestämde vi oss för att ta oss tillbaka till Ring Road 3 igen och det lyckades vi med men det vi inte visste var att vi hade hamnat i svängen där den svänger norrut. Så i flera km gick vi norrut istället för västerut. Klockan var nu rätt sent och jag började ana att vi gick helt fel. Efter konsultation av vår urkassa karta var vi än mer vilse. Tillslut mötte vi en kille på cykel som pekade ut rätt håll åt oss. Vi gick åt det hållet men kartan var inte till någon större hjälp så vi var efter ca 30 minuter till fortfarande vilse. Då mötte vi en man som försökte hjälpa oss men det slutade med att han vinkade in en taxi åt oss som körde oss kanske 1 km :-) Vi var ute och promenerade i 2,5 timmar ungefär 1,8 mil enligt min stegräknare.
Vissa av de ställen vi irrade in oss på var kolsvarta och man såg inte en människa, så kände man sig rätt liten.
Lärdomar från dag 4: Se självsäker ut när du irrat bort dig på en bakgata i Beijing och lita aldrig aldrig på en hotellkarta.
Dag 5 (torsdag) - Inte insläppta och hemtvingade
Dag två på mässan, jag och AC kom till mässhallen och blev inte insläppta. Vi hade inte exhibitor pass (vi hade conference pass pga att vi hade fått ett IEC-pris och en del av vinsten var att få konferenspass till alla på mässan). Vi fick tag på organisatören och de bytte ut våra pass så det stod att vi var utställare. Då försvann vår lilla flagga som visar att vi är IEC-medlemmar. Så ena dagen släppte de in vem som helst före klockan 12 och idag kom inte vi som jobbade på stället in. Antar att vakterna hade fått en rejäl tillsägelse efter igår. Lite senare på eftermiddagen när jag behövde få sitta ner en stund så gick jag till IEC-loungen för att ta en fika då fick jag inte komma in där för att min IEC-flagga saknades. SUCK! Men det löste sig tillslut så jag fick mitt te och en kaka.
Den här dagen var mycket intensivare, vi hade gott om besökare i montern och jag fick köra demot en hel del. Roligast var mannen från en pakistansk operatör som stod vid stället med broschyrer och kikade så jag gick fram och frågade om han ville ha hjälp då sa han (läs med pakistansk brytning):
I have a bandwidth problem, I need to manage my bandwidth. You do bandwidth managers and that can manage my bandwidth.
Jag bjöd in honom på en demo och vi diskuterade länge innan jag lämnade över till min chef.
En tråkig sak inträffade under denna dagen antingen var det bara ett missförstånd eller så var det en markering från engelsmännen att man inte skall ha någon som helst ledighet. Jag orkar inte rota i det mer men det slutade i alla fall med att jag och AC fick boka om vår hemresa och åka en dag tidigare så allt kul vi hade tänkt hitta på under fredagen fick ställas in. Det strul som uppstod plus mensvärk och en jäkla huvudvärk och en fruktansvärd värk i lungorna efter röken på tisdagen och smogen under onsdagen gjorde att jag helt tappade lusten att gå ut och äta med de andra på kvällen. Jag tog istället en egen promenad bort till Wangfujing och sen till utsidan av Förbjudna staden. På Wangfujing fanns så många barntiggare, så många mammor och pappor som satt där mitt i natten med sina småbarn på 1-4 år som sträckte fram sina smutsiga händer mot oss. Funderade på om jag skulle ge dem alla en slant var på vägen tillbaka men samtidigt blir jag så arg när man nyttjar barnen för att tigga. Längre fram i ett gathörn stod en man och rotade i en soptunna i jakt på mat. Jag hade några 10 och 20 sedlar i fickan som jag hade tänkt köpa något krafs till barnen för men det gjorde så ont att se honom stå där i sina slitna kläder och febrilt leta efter mat. Jag knackade honom på axeln och han tittade skrämt på mig. Jag sträckte fram de pengar jag hade haft i fickan och försökte med teckenspråk förklara att han skulle köpa mat. Jag slängde ett öga över axeln när jag vandrade vidare och såg honom gå in i en en liten mataffär. Jag hoppas innerligt att det var mat han köpte. Rätt eller fel vet jag inte men jag hoppas att han fick sig lite mat och slapp rota i soptunnor i all fall den dagen och det lättade min ångest över att inte kunna göra något för Pepsipojken.
Jag hade gått i ca 1,5 timmar när jag fick en stor blåsa på foten så 11:45 tog jag en taxi hem istället för att gå tillbaka. Kom på att jag inte hade ätit något mer än 2 äpplen så jag köpte en trekantsmacka på Starbucks 2 minuter innan de stängde. Väl i taxin kom jag på att jag hade tagit en annan väg tillbaka så tiggarna fick aldrig mina småslantar, de ligger nu här hemma och påminner mig istället.
Sen blev det till att försöka hålla sig vaken så länge som möjligt så att jag skulle kunna sova på planet. För vår ombokning gjorde att vi skulle flyga via Heathrow istället för via Köpenhamn.
Lärdomar från dag 5: Engelsmän är konstiga och Pakistanier vill få saker gjorda snabbt.
Dag 6 (fredag) - 25 timmar tills jag stod i dörren hemmaSomnade kring 3 på natten och klev upp kl (00:00 svensk tid). Åt frukost 6:30 och sen var det dags att checka ut och åka taxi till flygplatsen. Ombord på planet (som lyfte 10:15) såg jag lite på
Wild Hogs och sen efter maten lyckades jag faktiskt somna av och till i 4 timmar. Sen var det en lång väntan tills det blev mat och slutligen landade vi efter 10 timmar på Heathrow. Vi hade 2,5 timmars bytestid där och AC kastade ett snabbt öga på resplanen för att se vilken terminal vi skulle till. Vi stod i kö till säkerhetskontrollen i 1 timme. Väl igenom så kom vi in i terminalen och jag kände inte igen mig alls och jag har ju åkt BA mellan Heathrow och Arlanda många gånger i mitt liv. Drog upp min biljett och ser att det står Terminal 1 på den. Whooops panik. Vi skyndande oss ut, in på en buss till Terminal 1 och som tur var så var det väldigt lite folk i säkerhetskontrollen där så vi kom igenom på ca 10 minuter. Sen höll jag på att lura AC ner i fel rulltrappa tillbaka mot terminal 4 men som tur var upptäckte hon det när vi var 1/3-del ner i trappan så vi fick springa uppåt i rulltrappan :-)
Vi kom i alla fall fram till gaten i god tid och på planet. Flygresan var skittrist och jag kunde inte sova något. När jag kom till Arlanda var det 20 timmar efter att jag hade klivit upp och så var planet försenat till Luleå. När jag kom hem var klockan 01:15 dvs 25,25 timmar efter att jag hade klivit upp. Gissa om jag var trött.
Lärdomar från dag 6: Se till att få humana restider.
Summa summarum var Beijing ett intressant ställe att vara på, så kontrastrikt. Man ser att de kämpar med att få en fin yta inför OS 2008 men är det värt det och kommer det ge medborgarna ett bättre liv? Det sägs att det inte skall finnas tiggare i ett kommunistiskt land, hela idén är ju att man hjälps åt och tar hand om varandra men det verkar vara i Kina som i USA, för att få ta del av förmånerna måste man jobba och göra rätt för sig först. Jag fick se vad som såg ut att vara poliser som bötfällde tiggare, vad skall de betala sina böter med?
Så kontrasterna av att bo på ett 5-stjärningt hotell och se hur folk bor samt möta tiggare på gatan är inpräntade i huvudet på mig.
Andra bloggar om:
Kina,
Beijing,
OS 2008,
resa,
mässa
Inlägg
