Fikapaus

Picnic på skolgården. Det snöar men vi har det mysigt under filten.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Träningskompis på Ormberget

Först såg vi henne i skogen, nyfiket tittande på oss. En man berättade att hon flugit en bit och sen kommit tillbaka.




Men hon vände då och då ryggen åt för att visa att hon inte alls var så brydd om att vi var där.



Men sen så bestämde hon sig för att skidspåren var rätt intressanta att vara på där vi stod ett 10-tal personer.



Hon burrade upp sig och såg ibland ut som en pilsk katthona med baken upplyft.



Visst är hon fin.



Vår tränare Karin tog sig en närmare titt.



Jag knäppte ett sista kort när hon började se lite argare ut, vi gav oss iväg på träning och lämnade orrtjäderhonan i fred. När jag kom tillbaka en timme senare syntes hon inte till. Kanske hade hon hittat någon av sin egen ras att leka med.

Cykling

Cykling har sina fördelar, man kan snabbt komma till nya ställen och det går fort att beta av sin dagliga mil oftast blir det till och med en bit extra bara för att tid finns och det är så skönt att svischa fram.

Cykling har sina nackdelar, det går fort att ta sig långt bort och sen inse att det är rätt långt hem igen tänk om det blir punka på cykeln. Det går så fort att avverka en mil eller två att man bara kommer några få ynka kapitel i ljudboken.

Har ersatt promenerandet om kvällarna med cykling ett tag framöver, det är snösmältning på gång på mina favoritstråk så det är väldigt blött. Men några promenader kommer det bli för jag älskar ju att gå.

Skruva fast den i väggen

När IKEA säger att man skall förankra en möbel i väggen så skall man göra det. Vincent fick sin 6-lådors Malm ihopbyggd igår och stoppade lite kläder i 2 av lådorna. Sen drog han ut översta och understa lådan och lyckades som tur var stoppa byrån från att falla över honom. Han lyckades hålla emot och ropa på hjälp. Snacka om att jag blev skraj, den var förbaskat tung. I kväll blir det att leta fram beslagen och förhoppningsvis ha rätt sorts skruv hemma.

Av någon anledning läste vi inte det kravet som ett måste utan mer som "om era ungar klättrar i lådorna förankra byrån i väggen". På IKEA i Haparanda stod Malmbyråerna fristående mitt på ett golv så därför tänkte jag nog aldrig på att de behövde förankras. Inte så smart tänkt.

Läs även andra bloggares åsikter om Malm, Ikea, väggförankring

Panik, min bok är borta

Håller på att läsa Toffs bok : med kommentarer av Muham Bentson som kom med posten från Pocketförlaget häromdagen men nu är den puts väck, den ligger någonstans i huset men jag vet inte var. Mycket frustrerande. Den andra boken jag läser är Kärlek, vänskap och choklad men den är inte så där tokbra så jag vill hellre hitta den andra som känns mer intressant och som jag bara hunnit börja på. Så var sjuttsingen är min bok?

Eller betyder detta att jag skall ta en paus från dystopin och läsa något som verkligen lockar som Ajvide Lindqvist senaste, Lilla stjärna som jag drista mig till att få av Ordfront i inbunden för att jag inte kunde vänta (= recension kommer här först istället för i Pocketblogg.se) fast jag är ändå oerhört sugen på att köpa den som ljudbok när den kommer om det är han själv som läser för han är bästa ljudboksinläsaren jag vet.

Men nu har jag letat bok och skrivit recensioner så klockan blev läggdags så bokbryderierna får jag ta upp i morgon istället.

Halvvägs genom min Knytteledarutbildning

Nu i helgen har jag gått del 1 i Knytteledarutbildningen. Vi höll till i Gruvbergsstugan här i Boden. Del två kommer gå i Luleå om en månad. Eftersom jag jag inte hinner gå utbildningen klar innan vårterminen börjar så blir det inga grupper för mig förren tidigast i höst.

Vad är då Knytte?

Mulle har de flesta hört talas om men Knytte verkar färre känna till. Det är en barngrupp som är innan Mulle. (2)-3-4 år är barnen och de har föräldrarna med under den 1-1,5 timmar man är i skogen. Mycket handlar om att låta barnen upptäcka, att få använda alla sina sinnen ute i naturen, se, smaka, känna, lukta, höra. Vi vuxna både som ledare och förälder har ett ansvar att vara engagerade medupptäckare som kan hjälpa barnen att nå friluftskolornas mål:

• Trivas i naturen
• Vara aktsam om naturen
• Lära känna naturen
• Vara ute året om

På Knytteträffar handlar det mycket om lekar, sånger och små återkommande rutiner. Välkomstramsa/sång, hitta till Knytteplatsen/boet, fikaramsa, fika, hejdåvisa och där emellan massor med lek och bus.

Jag gick själv aldrig i Knytte när jag var liten och inte heller mina barn eftersom det inte fanns någon grupp här i Boden när de hade åldern inne. Däremot har jag minnen från min egen Mulletid när jag var 5-6 år gammal. Det är nog glädjen över att vara i naturen som jag lärde mig då som jag vill återgälda genom att hjälpa andra små barn att få komma ut.

Det som kommer bli jobbigast för mig som knytteledare är det där med sånger, jag är verkligen urkass på att sjunga, komma ihåg melodier och hålla ton skall vi inte prata om. Det kan bli riktigt jobbigt för mig. Men jag får se det som en utmaning. Eller hoppas på en sångbegåvad förälder som kan tänka sig att var hjälpledare och ta just de bitarna.

Men först måste jag ju få ihop en grupp på 8-12 barn att leda till hösten, känner inte så många som har barn i rätt ålder så jag behöver hjälp med att sprida information om att Knytte kommer finnas. Kan väl även passa på att nämna att det kommer finnas flera grupper i Luleå redan nu i vår med härliga engagerade ledare och hjälpledare.

Vill du veta mer om Knytte eller andra barnaktiviteter hus Friluftsfämjandet så fråga eller kika in på webben.

Kanske vi ses i skogen?

Läs även andra bloggares åsikter om Knytte, Mulle, Friluftsfrämjandet, ledarutbildning

Ibland bara älskar jag att vara filmbloggare

Detta låg i min brevlåda:

Ibland älskar jag att vara bokbloggare lite extra mycket

Kom hem och öppnade posten:

En inbjudan till the final pocktail:

och böcker:

Nu måste jag skynda mig att läsa ut den bok som låg i brevlådan för några dagar sedan, Den glömda trädgården av Kate Morton (Månpocket).

Bäst jag slutar blogga och kryper ner med min bok. Drottningen vänder blad av Alan Bennett (Ordfront) skriker redan “läs mig läs mig, kolla jag är så liten du hinner innan du läser ut den andra, och jag handlar dessutom om böcker och läsande du vet det där som du gillar”. Jag försöker ignorera den, Carin Gerhardsens Vyssan lull (Ordfront) är lite tystare, “se på mig jag är inbunden du behöver inte läsa mig riktigt ännu men jag vet att du vill veta hur det går för poliserna i Hammarbyserien men ta din tid du…” och från min tv blickar Först när givaren är död av Anna Jansson (Månpocket) ner på mig och undrar där det blir den tur tillsammans med en drös andra böcker. Gahhh lässtress… dessutom håller jag på med Flickan under gatan av Roslund & Hellström men den varvar jag som pocket och ljudbok. Nä mindre bloggande mer läsande så vinkevink.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker , läsande , lässtress , brev , Den glömda trädgården , Drottningen vänder blad , Vyssan lull , Först när givaren är död , Flickan under gatan

Längtan

Tittade in på Vincents rum och möttes av en längtansfull giraff.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Inte läge att cykla några mil idag

Kom hem från IKEA 4114 kr fattigare men utan en vit Billy till Vincent och möttes av denna syn. Jag som hade tänkt cykla.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag höll mig från att handla...

...mitt godis dvs böcker på Candy World.






- Posted using BlogPress from my iPhone

Nej, fel, vill inte

Klockan 07:00 i morse bytte jag till sommardäck på Däckia. Höll på att få mina nya däck gratis men var ärlig nog att upplysa dem om att de glömt att ta betalt för däcken. 7:23 rullade jag ut från Däckia vad börjar då, jo snö börjar falla ner från himlen. Fattar ni SNÖ, jag vill faktiskt INTE ha mer av den varan nu.

Funnet i trädgården

En scilla har letat sig upp.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Recenserat i andra bloggar (och lite annat dravel)

Nu var det ett tag sedan jag skickade er kära läsare vidare till de andra bloggarna jag bloggar på. På sista tiden har det varit lite bloggtorka här, men jag har kommit igång med ett intensivt läsande och börjat se på film igen så tiden går åt till det. Det har liksom inte hänt så mycket annat i livet. Har några blogginlägg i skallen dock som kommer att komma så fort det blir lite lugnt på jobbfronten igen (gnällde lite i torsdags på jobbet om att det var för lite att göra, det skulle jag inte gjort nu har jag lite för mycket att göra de närmsta dagarna men det är betydligt trevligare). Sen så tar ju styrelsetiden i Friluftsfrämjandet i Bodens LA lite tid också. Massa kontakter som skall tas, annons skall tillverkas, sponsorer skall jagas och allt sånt där plus lite möten. Så livet tuffar på. Var dyngförkyld i helgen när jag var på Littfest i Umeå och igår på min födelsedag så satt jag uppkrupen i en fåtölj och huttrade och tittade ut på det fina vädret hela dagen, roligare födelsedagar har jag haft. Åt inte ens något gott, åt nästan inget alls eftersom jag mådde så pissigt. Ha gäster var det definitivt inte tal om. Men nu mår jag bättre bara toktrött och lite rinnig näsa. Oj kom just på att jag glömt att gå på min efterkontroll efter järnsprutan, måste nog göra det i veckan.

Men recensioner var det ju.

På Pricerunners filmblogg:

Coraline och spegelns hemlighet

Skeleton Key

Kommer tre till de närmsta dagarna.

På pocketblogg.se sen jag rapporterade senast 27 december:
R.J. Ellory: Hotell Cicero
Inger Alfvén: Berget dit fjärilarna flyger för att dö
Maryse Condé: Desirada
Katerina Janouch: Våta spår
Jospeh Wambaugh: Hollywood station
Helene Hanff: Brev till en bokhandel och Hertiginnan av Bloomsbury Street
Linwood Barclay: Utan ett ord
Carin Gerhardsen: Mamma, pappa, barn
Kristina Ohlsson: Askungar
Stig Sæterbakken: Osynliga händer

Carin Gerhardsen: Pepparkakshuset
Camilla Grebe & Åsa Träff: Någon sorts frid
Joyce Carol Oates: Djur
Peter Robinson: Kall som graven
Gretelise Holm: Ö-morden
Rob Sheffield: Kärlek är ett blandband: livet låt för låt
Denise Mina: Blodsarv
Ann-Helén Laestadius: SMS från Soppero
Jed Rubenfeld: Analys av ett mord
Jaqueline Winspear: Lögnen
Dan Buthler & Dag Öhrlund: Mord.net

21 recensioner hittills i år och det finns några till lästa vars recensioner inte blivit publicerad ännu.

Som vanligt får ni hemskt gärna kommentera böckerna/filmerna och/eller recensionerna direkt på pocketblogg/filmbloggen.

Under Littfest skrev jag blogginlägg som publicerades några minuter efter att seminarierna var slut de hittar ni på Pocketblogg och på Littfestbloggen. Jag deltog även i en paneldiskussion om kritikens framtid, det kan ni se inspelat här.

Missa heller inte tävlingen som vi har på Pocketblogg just nu.

Födelsedag

37, det känns gättegammalt helt plötsligt fast jag bara är 1 dag äldre än vid samma tid igår. 37 det är snart 40. När skall jag börja känna mig vuxen? Såg på några äldre damer på busstationen i Umeå igår och tänkte undra om de känner likadant. Men vad innebär det egentligen att känna sig vuxen? Jag vet inte, jag är som jag är och lär väl vara det när jag är 70 också så är det nog.

Men gammal kände jag mig i morse, vaknade förutom med en dunderförkylning med världens värk i mina händer. Jag har någon form av reumatiska besvär som sätter sig i händerna och ibland kan jag inte räta ut fingrarna på morgonen och i morse var det värre än någonsin på högerhanden. Tummen är fortfarande inte helt med.

Avkoppling, urkopplad, väntan

Sitter på ett fik i Ume som stänger om en timme sen blir det busstationen 2 timmar. Jag har lyckats slarva bort min sladd till telefonen vilket gör att jag inte kan använda den för att få nät till datorn. Så här sitter jag semiurkopplad. Hade tänkt att publicera en sammanfattning av Littfest på pocketblogg.se men det går inte. Får ta och läsa istället. Dock gör min förkylning det svårt att koncentrera mig på text när jag måste snyta mig var 5:e minut.


- Posted using BlogPress from my iPhone

På väg på Littfest

En mycket trött Bea är på väg till Littfest i Umeå. Vaknar förvisso till lite av det skållheta teet, men med blåsa på tungan som resultat.




Skall direktblogga från Littfest både på deras blogg och på Pocketblogg.

Vilka idioter det finns

Var upp till Gruvbergstugan och hade styrelsemöte. Någon hade tagit en soffa på släp och bara dumpat på parkeringen utanför stugan. Inte ens bemödat sig att lägga den i brasan. Nu måste Friluftsfrämjandet ombesörja borttransport av denna soffa antingen ta ledigt från jobb odl och ta upp ett släp och sen åka till tippen eller betala kommunen för att de hämtar den till tippen. Visst vi kan slänga in den i brasan och låtsas som ingenting oxå men det finns nog mer än ett otrevligt medel i en soffa som man inte vill att barnen som tittar på valborsbrasan skall andas in. Det rimmar väldigt illa med att Mulle går runt och pratar om att man skall vara snäll med naturen.

Vilka jävla nötter! Undra om de ens vet om att de belastar en ideell förening med en utgift som käkar ett hål i budgeten? Hur svårt kan det vara att själv åka till tippen med soffan?

Livsfarligt att glutta utanför det egna ekorrhjulet

Läste denna artikel i Utemagasinet (som Utsidan.se skrev om) om att försörja sig på sitt intresse för uteliv. Det är vid sidan av forskning inom MDI en dröm. Ibland är jag så spyless på IT-branschen (eller skall jag säga kontorsjobb) att jag skulle kunna tänka mig att göra något annat men så kommer alla krav om stabil ekonomi, inte flytta osv... och så sitter jag fast där i ekorrhjulet och undrar när fan det skall stanna så jag får kliva av och hoppa på ett annat hjul. Tänk att få livnära sig på uteliv, att få träffa andra människor som delar det intresset, få se folk uppleva exempelvis fjällen för första gången, bli så där förälskad i en plats som man själv blivit. Att få tipsa om små smultronställen.

Ja ja vad är väl en dag på fjället... När jag blir pensionär får jag väl ägna mig åt sånt, synd bara att det är så jäkla många år kvar tills jag fyller 65.

Nils Ferlins bokomslag från 1957 kändes som en bra illustration så jag lånade bilden. Tänk att man redan då pratade om att sitta fast i ett ekorrhjul.

Världsrekordförsök i långsam skidåkning - försök 2, samt lek med ny app till telefonen

Tog med mig Herman till skidspåren och vi gav oss ut på en 1,4 mil lång tur. Vädret var helt underbart och spåren perfekta (förutom när det plötsligt blev slask och tvärstopp i branta backar). Förra gången jag gjorde detta var med Vincent då hade vi inte alls lika bra före.

Jag roade mig med att fota med nya favoritappen Hipstamatic. Så här kommer lite bilder från turen.

Herman har precis kämpat sig upp för en lång backe, samma som Vincent kämpar sig upp för på bild 2 i inlägget om den turen.

Herman var på ett strålande humör och när vi kom längst upp på berget hela 100 möh så var det dags att fika. Vi hade då åkt 5,5 km. Fikat intogs sittandes i snön på ett liggunderlag lutade mot ett stort cementrör. Helt perfekt läge i solen bara någon meter från spåret. Alla som kom åkandes förbi såg lite avundsjuka ut där vi satt och njöt av varm choklad och Ballerina kladdkaka samt Singoalla.

Herman flirtar lite med kameran eller är det bara solen som är bråkig?

Mamma det är något där borta.

Vad då får jag se?

Herman demonstrerar hur man äter Singoalla.  Först måste man dela på kakan.

Då kommer det bli långa sega sylttrådar som man måste äta upp.

 

Sen måste man ta överdelen och peta upp det goda som sitter fast i hålet.

Slutligen är det bara att stoppa i resten av kexet i munnen och njuta.

Man kan titta på utsiken samtidigt.

Sen bar det av utför och ännu mer utför. Det gick fort som attan i de fina spåren både jag och Herman skrattade så vi grät. Jag lyckades ramla i första backen eftersom det var lite töad snö som satte tvärstopp för båda skidorna. Mitt fall skapade en liten snöhög i spåren. Herman som missat att jag ramlat kom ner överlycklig och sa “Mamma jag klarade hela backen till och med det lilla guppet på mitten, i nästa backe vill jag oxå ha ett sånt gupp”. Jag kunde dock inte lova honom att jag skulle ramla igen och fixa ett nytt gupp.

När vi hade passerat Ballongbacken och en backe till så tröt Hermans ork, vi hade åkt kring en mil och hade 4 km kvar då började gnället och det fortsatte och fortsatte. Han ville stanna hela tiden för att vila, äta godis. En gång blev han så arg att han smällde ena staven i mitt ben, det gjorde skitont. När jag frågade vad han höll på med slängde han stavarna bredvid spåret och drog ut i skogen. Jag sa till honom att han fick komma annars skulle jag fortsätta utan honom. Han svarade “Men gör det då jag tänker inte åka mer”. Jag fortsatte ett 50-tal meter bort, stannade och ropade till honom men nej han tänkte inte åka en meter till. Jag åkte 50 meter till en liten avtagsväg där jag ställde mig och väntade och jo efter några minuter såg jag en arg Herman komma skejtande i en väldigt fart. Sen var han på uruselt humör någon kilometer till för att sedan lugna ner sig men skida i värsta snigelfarten så sista kilometrarna tog nog en timme.

Det var nog inte så smart av oss att inte äta lunch innan vi åkte ut. Hermans energi och ork hölls inte uppe av varm choklad, kakor och lite påskgodis. Vi hade behövt ha med oss mackor ut tror jag. Men han höll ut betydligt längre än Vincent förra turen.

När vi kom hem gick jag ut med Emilian en stund och även han fick sig en dos av min nya app men sen med lite ökad skugga.

Det är så roligt att fota utan att riktigt veta hur bilden skall bli, som på den gamla goda tiden då man hade film i kameran men ändå med möjlighet att leka med bilden i ett redigeringsprogram utan att behöva scanna och ha sig.

Mvh.

Läs även andra bloggares åsikter om skidåkning , barn , skidtur , Hipstamatic , foto , bilder , fotografera

Äggjakten över för denna gång, bytet blev alldeles för mycket godis

I år hade Påskharen lämnat bildledtrådar till barnen, de sprang kors och tvärs över huset för att försöka identifiera platserna där ägg med nästa ledtråd var gömd.

Påskharen hade skrivit att han varit lite lat i år och inte skrivit ledtrådar. Vincent kommenterade bilden på några träfigurer i närbild med “Han var så lat att han inte köpte en kamera som var stor nog att fotografera hela”.

 

 

Själv fick jag ett ägg fyllt med nötter. Sambon fick en ledtråd, en bild på ett gult tyg som visade sig vara en reflexväst som låg bredvid där hans ägg var gömt. Ägget var fyllt med Toblerone.

Herman hade gjort var sitt påskkort till mig och sambon samt gjort ett påskägg i vilket var sitt halsband var gömt.

Glad påsk på er!

Läs även andra bloggares åsikter om påsk , äggjakt , påskägg , påskgodis

Samlingsinlägg för Abisko/Narvik vintern 2010 med fotogalleri

Jag har skrivit 7 långa inlägg om min resa till Abisko vintern 2010. Jag var där 13-19 mars tillsammans med Liliane från Göteborg. Vi åkte turskidor och promenerade tillsammans och var för sig. Detta inlägg är för att samla ihop de övriga då de inte ryms på en sida och just berättelser av detta slaget gör ju sig lite dåligt i bloggform då de inte kommer efter varandra i bloggen (har bla skrivit lite annat emellan). Längst ner i varje inlägg finns det länkar till de övriga dagarna de ser ut så här [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] samt [Bildgalleri] som innehåller länk till ett bildspel med ett urval av bilder från alla dagarna.

Dag 1, Ankomst och kort promenad

Dag 2, 1-milsspåret

Dag 3, Björkliden

Dag 4, Kungsleden och på jokken och lite friåkning samt promenad i Abisko

Dag 5, En tur på Torneträsk och Glidaren

Dag 6, Narvik

Dag 7, En tur på skoterleden mot Abiskojaurestugan och hemresa

Alla dagar som PDF

Bildgalleri (ses även litet här nedan laddar lite långsamt).

En paus från verkligheten och en resa till lugnet – Dag 7, 19 mars 2010

Då hade den kommit, sista dagen, dagen då hemresa skulle ske. Jag hade varit smart och bokat hem mig med sista tåget så jag hade nästan en hel dag på mig att gå omkring lite lagom planlöst. Liliane skulle däremot åka strax innan 11 med bussen. Vi skulle vara ute ur rummet kl 10 och då skulle det dessutom vara städat så vi fick kliva upp hyfsat tidigt.

Vi packade våra grejer, åt frukost och städade ur rummet tillsammans. Jag lämnade mitt bagage i bagagerummet och vi tog farväl. Jag skulle ut och promenera och Liliane ta bussen till Kiruna för vidare färd till ishotellet i Jukkasjärvi. Jag såg till att ta med mig varmvatten, mackor och en påse soppa samt en nötbar och tepåsar.

Jag kikade på kartan (den på väggen på Turisten eftersom jag tappat min karta) och funderade på om jag skulle hinna fram och tillbaka till Abiskojaure men jag var inte säker så jag insåg att det nog inte var så smart att bestämma att jag skulle gå dit. När jag startade hade det varit ca 7 timmar tills tåget skulle gå. Jag räknade bort en timme för att hämta grejerna, duscha och ta mig till tåget. Så jag bestämde mig för att gå lite planlöst och börja med att gå mot Abisko Östra och sen ut på skoterleden där. Himlen var klarblå och det var ca –4 grader ute. Helt underbart. Jag valde på leden att gå mot Abiskojaure mest för att veta var jag var någonstans.

Vyerna var helt fantastiska men tyvärr är de väldigt svåra att fånga på kort ibland men jag fotade lite då och då som stöd för minnet för det här är en resa jag vill kunna minnas länge. Himlen växlade från att vara molnbeslöjad till klarblå men det blev aldrig kallt snarare varmare ju längre jag gick. Efter ett tag var jag tvungen att ta av mig jackan och knöla ner i ryggsäcken.

En nackdel med att gå på en skoterled är att det kommer skotrar titt som tätt. Precis när jag gick ut på leden kom en hel grupp med 5-6 skotrar och åkte om mig. Den fina fjälluften luktade inte så gott under några minuter men tillslut dog både ljudet och stanken bort och allt var fridfullt. Jag njöt av den varma luften och fågelkvittret som hördes från buskarna.

När jag kom fram till en liten korsning så satt det en skylt med Paddus 3 km så jag tänkte den tar jag. 3 km låter lagom för att gå någonstans där jag inte hunnit vara ännu. Jag gav mig in i skogen följde en mindre skoterstig. Plötsligt dök det upp ett hus verkade vara något som militären använder. Det satt solpaneler på väggen utanför. men ingen verkar ha varit där på länge för snön låg djup utanför. Jag orkade inte pulsa ut i snön för att titta närmre utan koncentrerade mig på att ta mig upp för den lilla backe som låg framför mig. Sen bar vägen av platt i skogen igen och jag började känna igen mig. Fick syn på en Paddus blomsterledskylt, jomen här har jag gått sommartid.

Här och var delade sig skoterspåren så jag fick gå lite på känn, oftgast stack de ut på en sjö eller kom tillbaka till det spår jag gick på efter en liten sväng ute i mjuksnön. Ibland såg jag andra spår än de efter människomaskiner.

Men efter att ha gått upp för en liten kulle tog spåren plötsligt slut. Jag var uppe på Stor- Nabben. Här satt en liten låda på ett träd och i den låg en anteckningsbok där vad jag antar är boendes träningsjournal ex. via Korpen eller nåt. Likadan låda fanns vid träningsspåret jag och Liliane var vid några dagar tidigare. Efter att ha tagit en 360-bild så var det bara att vända om igen.

Testa att panorera i bilden ovan.

Jag visste att där jag hade svängt upp mot Paddus fast en skylt mot Nissonjokk kanjon också så då tänkte jag varför inte gå där då om det är spårat. Så jag gick tillbaka en kilometer och ut en ny nu bara upptrampad stig som pekade mot Nissonjokk så ut igen i det okända men den här gången tog det stopp mycket tidigare för plötsligt delade sig stigen i tre olika och inga skyltar som pekade åt vilket håll jag skulle. Det var bara att vända om igen och gå ner till stora skoterleden. Jag får försöka ta mig de de sär ställena någon annan gång när karta och kompass är med. När jag kom ut på leden hade solen gått i moln för en stund, himlen var inte riktigt lika klarblå längre men det var varmt och skönt fortfarande.

Väl ute på leden igen kikade jag på klockan och konstaterade att om jag går i min vanliga promenadtakt så skulle jag kanske hinna fram till stugan precis men bara för att vända om igen så det kändes inte så lockande. Jag slog istället av på takten och stannade till lite här och där för att fotografera och spana ut över vidderna. Bland annat passerade jag ytterligare ett utmärkt ställe med en låda för anteckningsbok (var dock tom), Apelsintallen heter trädet av någon anledning. Ser det ut som ett apelsinträd, är det ett lagom ställe att stanna på för att äta en apelsin?

När jag kom fram dit Nissunjohka korsar leden så hade vattnet svämmat över och bildat en stor isbula. Ett skotergäng som hade passerat mig en stund tidigare hade problem på isen, skotrarna greppade inte. Själv fick jag problem när jag skulle gå över men det gick att gå vid sidan om och försiktigt greppa i grenarna på buskarna bredvid.

Jag mötte lite skidåkare med pulka som var på väg till Abisko, de hälsade glatt och några stannade till och pratade en stund. Några skidåkare kom ikapp mig bakifrån och hojtade att jag glömt skidorna, det går fortare med skidor. Jag skrattade bara och sa att idag var det långsam promenad som gällde för mig. Jag han en bra bit på vägen innan skotrarna kom ikapp mig och tvingade mig ut i djupsnön för leden var rätt smal. De svischade förbi och jag kunde traska vidare i solen som nu tittat fram igen. Precis när skotrarna passerade kom jag ikapp en skidåkare som jag gick förbi och lämnade långt bakom mig. Om jag åker skidor sakta var det inget mot denna personen.

Det blev lite backigt, långa lätt sluttande bakar uppåt och neråt och det var perfekt underlag för skidåkning så just då önskade jag att jag haft skidor på fötterna.

En liten höjd låg bredvid skoterspåret, det såg ut att inte vara så mycket snö där och rätt platt. Perfekt fikaställe för en Bea som började bli lite hungrig. Så jag hoppade av leden och gick upp för den lilla knabben, bredde ut mitt liggunderlag och slog mig ner. Såg den långsamma skidåkaren komma stånkandes upp för backen medan jag hällde upp te och tog fram mina nu mjuka knäckemackor (vi hade inget mjukt bröd kvar efter frukosten).

Solen gassade och jag satt där och bara njöt. Kom på att jag hade med mina lurar så jag slog på min ljudbok, Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud. Den passade väldigt bra. När jag hade ätit klart hällde över lite hett vatten i en flaska som jag lindande in i min jacka i väskan och sen hällde jag soppulvret i termosen. Soppan behövde en stund på sig att gotta till sig. Jag stuvade om mina saker och lade mig ner i solskenet, slöt ögonen och lyssnade på min bok.

Efter en stunds vila samlade jag ihop mina saker och började gå tillbaka mot Abisko igen. Åter igen mötte jag några trevliga skidåkare som var på väg till stugan, de var förundrade över att jag valde att promenera. Nu gick solen i moln så jag började huttra lite för att kompensera gick jag lite snabbare för att få upp värmen igen och det funkade. Snart var det riktigt behagligt igen och efter en stund tittade solen fram. Jag lyssnade fortfarande på min bok (i ena örat för hägerluren är trasig) och hörde skotrar bakom mig. Ett gäng med 4-5 skotrar gled förbi i maklig takt dock envisades de med att köra nära.

Jag klarade mig över det isiga partiet utan att slå ihjäl mig denna gång och efter en stund var jag tillbaka vid Apelsintallen. Solen låg väldigt bra på tallen så jag tog fram underlägget och slog mig ner. Min soppa intogs sittande där i solen tillsammans med min pappersbok för ljudboken hade tagit slut en stund tidigare. Medan jag satt där kom en man skidande med hund och båda drog var sin pulka. han skulle åka till Kårsavagge och hade en vag aning om var vägarna gick, han hade flugit militärhelikopter övre området men nere på marken såg det inte likadant ut. Då hade han egentligen åkt för långt men jag hade sett några spår lite längre bort som möjligtvis ledde till Kårsavagge. Han var ute och tränade hunden på att dra pulka, de skulle vara med i ett långlopp om ett tag. Jag hoppas de hittade ett bra ställe att ta sig över så de slapp vända.

En stund senare blev jag omkörd av två skotrar med släp, det var polisen som var ute och körde, undra varför de hade en massa ved med sig på släp. De tog ut avståndet rejält när de for förbi mig och saktade ner farten när de passerade. Skönt att slippa hoppa ut i sjupsnön varje gång det kom en skoter.

Sen tog jag lite annan väg tillbaka än vad jag hade gjort på vägen in till Apelsintallen. Jag valde att följa några ledkryss som dök upp och som verkade gå åt rätt håll. Jag gick över ganska öppen mark med några fåtal träd här och där. Men snart så kom jag ut i civilisationen i Abisko Östra igen och kunde gå tillbaka till Turisten där jag lånade en dusch och bytte om och slog mig ner i brasrummet med en kopp te innan det var dags att gå till tåget.

Tågresan hem ägnades åt min bok och att dricka te samt äta knäckemackor med kaviar. Fotade även lite ut genom fönstret innan det blev för mörkt.

Totalt blev promenaden 20,06 km och såg ut så här:

Väl hemma blev det vila en timme innan jag åkte iväg för ett spinningpass mellan kl 23-01 på Spinn för livet.

Länkar till alla dagar och galleriet: [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [Galleri]