Dag 326 - Äntligen en lite längre promenad igen

Sovmorgon och en Henrik som gjorde i ordning frukost för att jag fortfarande var alldeles hostig. En långfrukost senare kände jag mig lite bättre och bestämde mig för att ta mig ut och gå. 2 mil skulle jag väl i alla fall orka om jag inte stressade utan tog det lugnt. Gillar inte veckor där det bli allt för mycket minus, det äter upp det överskott jag har på mina mil i benen. Visste att denna vecka aldrig skulle gå ihop till 7 mil pga sjukdom och resa till Stockholm men man kan ju minimera skadan och det var dessutom fint väder.

Min plan var att gå till Sävast och tillbaka men så kom jag mig ut och så tänkte jag att jag börjar gå åt andra hållet först och rundar Svartbyträsket så slipper jag den långa raksträckan längst med Gamla Lulevägen eller Lulevägen. Så jag började gå runt sjön istället. Stannade till strax innan bron över kanalen och fotade lite fåglar som låg och guppade i iskanten. Tyvärr skrämde jag bort sisådär 100 fåglar bara av att stanna. Den får bli dagens bild.

I Fagernäs försundrades jag över juldekorationerna på ett hus. de hade klätt 4 stora granar men stjärnor i toppen dessutom. Hur sjuttsingen har de fått dit dem?

När jag kom till Svartbyn kollade jag kartan och tänkte hmmm  undra om jag skulle kunna hitta vägen över Petberget från detta hållet och komma ut i G:a Sävast. Svängde in på den väg som jag vet att jag kom ut på när jag gått från G:a Sävast hitåt över bland annat ett myrområde med tranbär. Gick längst med Gruvberget och stannade och tog en bild på de snöpudrade granarna.

Jag kände igen mig på vissa ställen på andra såg det helt annorlunda ut än när jag gått här på sommaren.

Såg 2 stugor. Den ena passade väl in på mitt drömkrypinn, blev lite avundsjuk. Gick förbi skylten som berättade att här var Fäbodarna (även om man inte kan se en fäbod så långt ögat når) och sen kom Halsänget (som jag kollat upp tidigare, här är tydligen ornitologer ibland och tittar på fåglar). Fotade lite in i skogen där ett stort dike var täckt av is.

Insåg att jag nog inte skulle hitta stigen mot G:a Sävast så jag siktade på vändplatsen längst bort på vägen. Den skulle komma efter ca 1 mils promenad. När jag nästan var framme kom det en bil bakom mig. Den körde förbi och kom snart tillbaka. Mysko vad skall folk hit ut att göra mitt i vintern finns ju inget. Bilen stannade och mannen vevade ner rutan och sa "Det blir en rejäl promenad". Jo svarade jag, ca 2 mil. Mannen hummade och körde vidare tillbaka mot Svartbyn. När jag kom till vändplatsen fanns även där en skylt med texten Snarkölen. Jag blir ju lite nyfiken på vem som gjort de fina skyltarna och varför. Det är en återvändsväg dit inte så många irrar sig om man inte kommer över myren där jag gått på sommaren.

Jag hade aldrig hört talas om Snarkölen innan och googlade platsen och hittade detta i Östgötaposten från 1899 som fanns inskannad på Kungliga biblioteket.

Jernmalmsfält i Boden. In- mutningar hafva tagits af jägmästa- ren A. A. Lindvall och komminister O. G. Wiklund dels å jernmalmsfyn- digheter i Grufberget, 2 kilometer från Boden, dels å kopparmalmsfyn- digheter i det alldeles invid Grufber- get belägna berget Snarkölen, berät- tar Lule P:n. Begge dessa malmfält hafva förr varit kända. I Grufberget går jern- lagret i öppen dag, ooh här lär ha brutits malm både till Rosfors och Selets bruk. En smedja har stått in- vid sjelfva grufvan och tyckes der för hundra år sedan både ha smälts ooh smidts jern från grufvan. Afven Snarkölens grufva skall fordom ha varit inmutad. Det berättas, att en lapp varit den förste egaren till den- samma.

Där ser man en kopparmalmsfynd här alltså. Spännande. Att det brutits järnmalm på Gruvberget visste jag sen innan.

När jag vände och började gå tillbaka hade jag vinden i ansiktet, inte alls lika skönt som innan. Jag fick syn på en väg som det ledde in bilspår på, hmm kanske en genväg tillbaka. Jag svängde in men snart så slutade bilspåren, man kunde se var en bil varit parkerad och fotspår ledde in i mot en äng och kom tillbaka från den samma. Blev nyfiken, kunde ju vara en stig. Gick in men kom bara fram till ängen dör en eld brann framför en hölada som var full i ved. I träden runt omkring hängde fågelmatare i massor. De där ornitologerna som jag läst rapporter från Halsänget kanske håller till här, det är ju alldeles i närheten. I ett av träden hängde en fisk och ett nät med bröd och potatis. Ett litet fågelparadis helt enkelt.

 Jag tog mig ut genom snön till vägen igen, blev rätt kall och blöt om fötterna, solen började gå ner och det mörknade snabbt.

Vägen var väl inte riktigt lika rolig åt detta håll nu men jag traskade på och kom ut i Norra Svarbyyn igen och tog mig hem via ett besök på ICA där jag köpte middagsmat och lite fika. När jag kom hem hade jag gått 22,73 km och mitt minus i veckan slutade på 13,99 km det är nästan så jag nu kl 20:15 får för mig att det kan jag gå ut och ta i ett nafs. Men jag skall skita i det, jag är faktiskt fortfarande sjuk. Att få ihop 56,01 km en veckla man är sjuk och reser är faktiskt helt ok.

Fixat bilderna nu och han ladda upp dem innan Vincent skulle spela så nu kan jag krypa upp i soffan och slappa med lussebullar och pepparkkakor och en kopp alkoholfri glögg kanske.