Dag 74 (#014/#blogg100) - När musiken skall tystna

Igår släppte Kent infon om att nu gör de sitt sista album och en avskedsturné. Eller som de skriver på sin webb: 

Vi ville denna gång undersöka vad som händer om vi skulle göra detta för sista gången.
Vad är det för känslor som då kommer fram?
För allt handlar om känslan.
Vi är väldigt väldigt nöjda med känslan den här gången.

Även avskedsbrevet känns som en Kentlåt, de är i alla fall sig själva ända till slutet. Sen en stor heder till att de verkligen gör sin turné över hela landet, Kiruna till Malmö. Det är fint! Själv satsar jag på biljetter till Luleå med Kiruna som alternativ 2. Sen kan det hända att jag försöker få tag på gamla Kentspelningsgänget från förr och ser om de vill ha en reunion i Stockholm 17 december (lade ut en krok till en av deltagarna). Biljetterna släpps på lördag och spelningen i Luleå är först den 8 oktober. Jag kommer köpa två biljetter, en till mig och en till Joakim som tvingande mig att börja lyssna på Kent någon gång där kring 2005 eller så. Det är jag skyldig honom. Han brukar vara urusel på att planera saker i framtiden men nu har jag tvingat honom att boka upp 8 oktober.

Hatade Kent med hela mitt hjärta förut för att de på en spelning på universitetet var sådana svin, de spottade på publiken, skrek och gormade åt oss som slet ideellt på festivalen osv. Så jag tokvägrade att lyssna på dem. Detta var 1996. Det dröjde som sagt ända till 2005 innan jag hörde en låt på radion utan att veta att det var Kent, trallade glatt med, gillade texten och fick sedan veta vilka det var. Identitetskris. Det enträgna tjatet om att jag borde gilla dem gav resultat och så fastnade jag.

Jag hoppas få stå på Coop Norrbotten Arena i Luleå och försonas några kilometer från platsen där jag började hata dem tillsammans med vännen som fick mig att älska dem. Cirkeln slutet.

På jobbet idag har jag lyssnat på Egoist sjukt många gånger och här hemma har den oxå gått på repeat. Älskar hur politiska de vågar vara.

Det är snällt av dem att meddela i förväg, de fansen en möjlighet att redan nu sörja och hinna in i accepterafasen när det är dags för själva turnén. Lite som när någon är döende i en svår sjukdom, det går så långsamt att man faktiskt hinner acceptera att det skall hända och chocken blir inte så stor när det händer. Fast till exempel Fredrik Strage tycker det var för kort tid 3-4 år och fler spelningar hade varit snällare mot fansen. Visst är han lite blank i ögonen?

Längtar efter skivan som kommer 20 maj och kommer införskaffa Greatest Hitsskivan såklart. Känns lite konstigt att ett av de band man verkligen gillar "ger upp". Men exempelvis Depeche Mode och Nitzer Ebb släpper ju inte heller direkt så mycket nytt när jag tänker efter men de har inte sagt upp bekantskapen med fansen ännu. Men Kents musik kommer finnas kvar, jag kommer kunna lyssna, minnas, njuta och jag tror säkert Jocke Berg kommer producera annan fantastisk musik utanför Kent, det gör han ju redan idag. Den här gången missar jag i alla fall inte avskedsturnén, när Peter LeMarc meddelade att det inte blir några fler livespelningar kunde jag inte gå, jag var och vandrade i Spanien. Det var mycket störande eftersom jag faktiskt inte lyckats ta mig iväg på en enda konsert innan men alltid sagt nästa gång skall jag... Så kan det gå. Kent gör otroligt få spelningar, de hade säkerligen lätt kunnat fylla Tele2 Arena 3-4 gånger men nej än så länge är bara en konsert annonserad. Men mellan 3 (näst sista spelningen i Växjö) och 17 december finns många dagar att lägga in extraspelningar på.

Idag är det π-day för de som inte vet i vilken ordning man skriver månad och dag. Men eftersom jag varit sugen på Quiche Lorraine i flera dagar så passade jag på att laga det idag.

Dagens bild fick bli en soft bild på ställverket på andra sidan gatan, taket med intelligent auto, superhög iso, zoomobjektiv, handhållet ståendes på uppfarten hemma och sen ännu mer softad i Lightroom. Blev ändå rätt skön stämning i den.