Dag 136 (#076/#blogg100) - Dåligt fan

Jag var så taggad för 3 maj då nästa singel från Kents sista skiva skulle släppas men pga mycket annat att tänka på föll det helt bort ur mitt minne. Och idag började jag fundera på när skivan egentligen kommer och gick in på kent.nu. Där ramlade jag över texten till Vi är inte längre där och som vanligt med deras texter finns det strofer som träffar rakt i hjärtat, som sätter igång tankar och en vulkan av känslor. Ibland positiva eller som idag, en sorg som sätter sig över bröstet, får nästan svårt att andas men kan inte sluta lyssna. Jag har tyvärr inte glömt bort hur man längtar...

Den 20 maj släpps hela skivan, det skall jag inte glömma bort!

Något annat jag hade glömt bort var att 10 Cloverfield Lane haft premiär, idag blev jag påmind på twitter när Helena Dahlgren hyllade filmen. Osäkert om den går i Luleå nästa vecka också men om den gör det skall jag släapa med mig Joakim på den. Låter som en film för oss även om jag blir lite orolig när den beskrivs med orden sci-fi före thriller men det behöver inte betyda dålig film. Hoppas bara man slipper bli lika sjösjuk som man blev av Cloverfield. Läste mitt eget blogginlägg från när jag såg den 2008 och ser att Sweeney Todd hade premiär ungefär då, jag köpte den på DVD när den släpptes för att jag och Joakim skulle se den, den ligger fortfarande osedd. Måste nog se den själv.

Idag skrev Elisabeth Landström på twitter om det här med alla de som visar en perfekt fasad utåt på sociala medier och jag kan inte annat än att hålla med. Den här jakten på yta så som det är nu är den verkligen bra. Är det inte så konstigt att folk mår dåligt när de jämför sina egna mediokra liv med besvikelser, ilska och bråk, köpsköttbullar och pulvermos med alla dessa perfekta liv? Hur påverkar det våra barn när vuxna bara visar en felfri yta utåt. Detta i kombination med fotoretuscherade bilder i våra tidningar där alla är perfekta modeller. Hur hanterar man då sin egen kropp sin egen osäkerhet, att mamma och pappa inte är så där perfekta som alla andra verkar vara? Nä i mina ögon är det inte sunt. Livet består av upp och ner, av en rad olika känslor och tillstånd. Men man blir avsrådd från att visa de sidorna, tänk på hur du framstår och du söker ett jobb eller letar en ny partner. Visa upp en yta låter rådet. Kanske inte så konstigt om fler går till hjärnskrynklare där de kan få häva ur sig ångesten över att inte vara perfekta.

Finns det bara plats för perfekta, felfria, glada och konstant jasägande människor i världen idag?

Ibland önskar jag att det fanns fler konton som Villfarelser och som inte var anonyma "ironikonton" utan en verklighet där någon berättade hur det är. Jag skrattar/får klump i magen av igenkännande åt många av de där bilderna. Men det vågar man väl knappt skriva? Nä det är carpe diembilderna man skall känna sig hemma i och hylla. Alla perfekta middagar, rosévin i solnedgången med finaste familjen och vänner eller härligt fredagasmys med mannen eller gos med de älskvärda barnen som alltid är välartade.

Idag gjorde jag ett stort misslyckande, kakan jag bakade till fotbollsfikat blev sjukt torr. Skämdes lite över att sälja den. Men det fanns ingen tid att baka en ny. Förresten var kiosken igång så jag slapp koka kaffe här hemma. Skönt, mina termosar får förbi kaffeoskulder.

När jag kom hem från fotbollen och matinköp stannade jag till i trädgården och försökte fånga mina vajande tulpaner som är på väg att slå ut. Tog en bild uppifrån. Den får vara dagens bild.