Bara gråter

Vill inte vara här längre. Jag vill hem till Emilian, krama om honom och tala om att allt blir bra. Att han kommer kunna leva ett lyckligt liv utan brorsan. han har säkert försökt att väcka sin bror där på golvet, kanske legat brevid honom och myst. Men nu är han alldeles ensam.

Jag vill plocka upp Eduard ur lådan, hållas hans lilla kropp tätt emot min och känna han lurviga pärls kittla mig i näsan när jag viskar till honom att jag älskar honom och kommer sakna honom för alltid. Dra lite retsamt i pälsen under fötterna. Men nu kommer han inte spreta med tårna som svar utan vara alldeles stilla.

Det gör så ont i hela mig att inte vara hemma nu, att sitta nere i Skåne när min älskade katt ligger i en kartong, död och min andra katt säkerligen längtar efter mig.

Jag är livrädd för att Emilian skall bli som Black Franschezca när vi fick ta bort Mea och Zigne, hon flippade ur totalt av att bli ensam, åt inget, tvättade sig itne och började både kissa och bajsa lite här och var. Det gick över när hon fick sina kattungar.

Emilian är en social katt, älskar att leka och busa, älskar att mysa med alla som kommer på besök. han livade alltid upp Eduard som var mysproppen som helst låg på en varm plats och tittade på. Men när Emilian kom och busade med honom ställde han alltid upp, lekte med brorsan en stund. De somnade ofta tätt ihopkrupna som en stor hårboll där man inte kunde se vem som var vem. Hur skall Emilian klara av att vara ensam?
Jag skulle kunna tänka mig att skaffa en ny katt som sällskap till Emilian men blicken jag fick av sambon när jag föreslog det sa allt. Det kändes nästan som om han hoppades på att Emilian skall bli knäpp så vi måste ta bort honom. Han är ju pälsdjursallergiker och har känt av katterna men inte alls lika mycket som våra gamla katter. Han har till och från varit nästäppt.

Jag har svårt att tänka mig ett liv utan katt, det hör liksom till att ha en katt hemma. Jag pratade med sambon innan jag skaffade E&E och han sa aldrig nej, han sa du gör som du vill. Och efter det har jag så många gånger fått höra att jag skaffade katterna mot hans vilja, trots att han är allergiker mm. Han han tydligt sagt nej hade jag inte köpt dem. Men jag hade varit aningen mer miserabel än med katt.

Jag vill hem nu!


Det är extra jobbigt för jag ville inte lämna katterna när vi skulle fara, jag har sagt varje dag att jag sknar dem jättemycket. Eduard låg ihopkrupen under en bokhylla när vi skulle stressa iväg för att åka. Ville inte bråka med honom och dra fram honom så jag klappade honom bara lite på ryggen och sa vi ses om en vecka min lilla älskling och sen for jag. Tänk om jag inte hade åkt, hade han funnits hos mig då? En sådan där grej som far genom mitt huvud varenda gång jag far bort är just tänk om något händer barnen, sambon eller katterna något och jag inte är där. Och nu hände det och ingen var där just då. Ingen som höll hans tass och strök honom över ryggen när han skuttade över regnbågsbron. Jag vet att skaffa katt är att välja tårar, men varför var det tvunget att komma så fort?

Läs även andra bloggares åsikter om katt, sorg, längtan