Och barnen fortsätter sina lekar...

Såg Barnhemmet (El Orfanato) med Nogge och det är nog den bästa film jag sett i år. En välskriven spökhistoria, ett känslosamt drama samtidigt som man hoppar till rädsla. De har lite Sjätte sinnet över sig, samma flytande gräns mellan levande och döda, och samma oförstående föräldrar samt en berättelse om relationer. Även tempot i filmerna är ganska lika.

Innan du fortsätter att läsa vill jag bara säga, det är en film som vinner på att man inte vet så mycket, jag vacklade länge fram och tillbaka om jag skulle skriva något alls om handlingen. Jag tror jag har lyckats skriva så neutralt det går men har du den osedd, se den, läs sen. Du kommer inte ångra att du spenderade 105 minuter av din tid på denna underbara film.

Filmen börjar med barn som leker på gräsmattan utanför ett stort hus, "1,2,3 vänd dig om och se" säger Laura, ett av barnen medan de andra smyger upp på henne. Tvätt vajar i vinden och allt ser idylliskt ut, till och med fågelskrämman. Laura och de andra barnen vet inte om att hon denna dag skall bli bortadopterad och lämna Barnhemmet. de andra barnen kommer bli kvar.

Vi flyttas sedan 30 år framåt i tiden, Laura är nu vuxen, är gift och har en son Simón på 7 år. De har precis flyttat in i det stora gamla huset, barnhemmet Laura bodde på som liten. De skall restaurera upp huset och öppna en skola för barn med speciella behov. Simón pratar om sina låtsaskompisar och som alla föräldrar med barn med låtsaskompisar är de lite oroliga och undrar hur de skall få honom att släppa dem. Han är dock enveten, säger att han ser dem och leker med dem. De låter honom hållas och tror att de skall försvinna när väl de andra barnen kommer.

Så småningom kommer det andra barnen till huset, de har en stor invigningsfest för bybor och tilltänkta familjer. Laura bråkar med Simón om låtsaskompisarna och de skiljs åt som ovänner. Under festens gång försvinner Simón spårlöst. Han är borta i timmar, dagar, veckor och slutligen månader. Vem var den där gamla lite läskiga tanten Beninga som kom på besök och sa att hon var från Socialtjänsten, kan hon ha tagit honom? Polisen blir inkopplad men finner inga som helst spår, och det finns ingen Beninga på Socialtjänsten. Maken Carlos ger ganska tidigt upp hoppet om att få återse sin son och försöker övertala Laura att ge upp och gå vidare. Men Laura kan inte släppa, kärleken till sonen driver henne. Hon tvingas att tro på saker hon inte vill tro på och referenserna till Peter Pan som finns i början av filmen kan sägas vägleda henne. Hon måste våga vara barn på nytt, se huset med de ögon hon hade som liten för att lista ut hur leken går.

Det är en stämningsfull film där musiken hjälper till att bygga upp atmosfären och funkar väldigt bra ihop med det vackra fotot och pang! plötsligt hoppar man till i soffan. Ibland är det typisk stämningsuppbyggt med musiken och ibland blir man totalt överraskad. Jag gillar ju klassiska klichéer som knarrande dörrar steg på golvet och barnskratt bara det inte blir för mycket och det blir det inte här. Vi bjuds på en skräckfilm nästan helt utan blod, inga farliga fällor och definitivt inga psykotiska mördare med underliga vapen. De sista 20 minuterna satt jag på helspänn.

En enda sak störde jag mig på under filmen och det var att mellan scenerna var det ofta svart, lite för länge.

Slutligen måste jag säga att både Belén Rueda (som Laura) och Roger Príncep (som Simón) är helt strålande i sina roller. I mycket av filmen är det Belén Rueda som ensam agerar och det gör hon mycket trovärdigt.

Jag ger filmen 5 kluriga ledtrådar i betyg. Nogge gav den en stark fyra (han är lite snål med sina 5:or).

På tal om ledtrådar tror jag den här precis som Sjätte sinnet går att se med stor behållning en gång till. Då och då dyker det upp saker som jag nu i efterhand förstår pekar oss i rätt riktning, försöker få oss att förstå. Men de är aldrig övertydliga, de finns där för att reta sinnet.

Jag kommer definitivt se den igen, glad att jag köpte den.

Läs även andra bloggares åsikter om Barnhemmet, El Orfanato, film, recension

(Bilden kommer från movieposterdb och titeln på mitt blogginlägg är tag-line från den svenska filmaffischen)