Fastän det nu är ljust ute både på väg till och från jobbet så vill inte riktigt vintermörkret släppa i skallen.
Idag ondgjorde jag mig över att min telefons skärm var alldeles kladdig efter att ett av barnen använt den. Direkt kommer repliken "ser du problem eller möjligheter nu?" och jag förväntas glatt att svara att jo men visst jättebra nu får jag möjligheten att avbryta det jag skulle göra och gå och tvätta av mobilen, tjo ho vad roligt. Men se så känner jag inte alls och det är inte jag. Varför måste vi som är sura och griniga anpassa oss efter alla dessa som låtsas om som livet är rosenrött hela tiden? Varför kan jag inte bara få ha en depperiod i fred, få kravla mig upp i ljuset i min egen takt utan hurtiga hejarop om att se allt positivt och att livet är så underbart. Varför är deras världsbild alltid den rätta - sanna. Varför är inte mina känslor av mörker, hopplöshet och total längtan bort till något annat ok? Helst skall jag väl under vinterhalvåret trycka i mig lyckopiller, klistra på ett leende och låtsas som att livet är så där guldskimrande.
Men nu är i alla fall solen nästan tillbaka så den här soldrivna varelsen kanske vaknar till liv igen. Rosenrött och guldskimrande kommer jag sällan se livet men kanske blir det några lättare grå toner som slår över i färgskiftningar.
Kanske skall börja se möjlighetens som testare oxå. Kolla ny kraschade programmet då får man fika, kolla nu fick jag helkonstiga värden i databasen, så blir säkert användaren glad för att hen får något att grubbla på i sin trista vardag. Oj allt är felstavat, hoppas slutanvändaren är språkpolis så hen ser möjligheten i att få rapportera felen. Ja ha appen startar inte, men så bra då får ju konkurrenterna större försäljning. Se så bra allt skulle bli :-)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar