Jag sprang....

Att jag skulle springa annat än till en annars missad buss fanns inte ens i min sinnesvärld för några månader sedan.

Men idag var min bil på verkstad och att gå till gymmet kändes inte så lockande (tar förvisso bara 11-14 minuter beroende på fart) men det blåste ute och kom små små snöflingor. Motivationen var låg och soffan och pepparkaksburken var lockande. Pratade med min kompis som fungerar som motivator (även om han gör tappra försök att säga upp sig, men så länge han inte kan hitta en likvärdig sadist så vägrar jag låta honom göra det och eftersom han är så urkass på att säga nej så hoppas jag få behålla honom ett tag till) och gnällde lite över att jag inte alls hade lust att promenera. "Spring till gymmet då" var hans lösning, då slapp jag ju gå. Pucko, jag springa, det går ju aldrig.

Packade träningsväskan och tog på mig jackan och gick ut, och tänkte på vad han hade sagt och sprang faktiskt i 5 minuter (1 km). Nu skall ni veta att jag är inte den som sprungit förut, jo 4 veckor i höstas intervallsprang jag lite men efter ca 3 minuters springande brukade jag vara död och behövde minst 1 minuts vila. Idag stannade jag efter 5 min för att det var bängligt att springa i min långa jacka och med ryggsäcken på mig. Jag var knappt anfådd en gång. Det verkar som höjt blodvärde plus konditionsträningen på gymmet gett resultat. Så nu sa jag till motivatorn att han får se till att jaga ut mig på fler löppass :-) Vi få väl se hur det går med den saken.