#blogg24 #14 Stressig situation eller inte?

Vi var på föräldramöte häromdagen och något de berättade där har legat och gnagt i mitt huvud.

De berättade att alla barnen har varit på hälsosamtal på skolan och att skolsköterskan sammanfattat läget så här:

• Tjejerna tycker det är jättemycket läxor och känner sig jättestressade.
• Killarna tycker inte det är några läxor alls och är inte det minsta stressade.

Men undantag fanns givetvis. Utan att ha tillgång till det statistiska underlaget och veta hur man frågade barnen så kan jag ju inte veta hur korrekt den sammanfattningen är. Men låt oss anta att det är så det är. Varför är det så i så fall?

Varför upplever tjejerna det som att de är jättestressade i skolan och har tokmycket läxor medan killarna i samma årskurs säger tvärt om. Är grabbarna korkade och inte fattar att de hade läxa, har de inte vett att bli lite pressande och stressade av att de snart skall ha prov?

Ofta jobbar de med saker som skall bli klara till ett visst datum, kan det vara så att killarna tänker, det är lugnt jag hinner det i skolan på lektionerna medan tjejerna panikar, jag kommer aldrig hinna och tar med sig jobbet hem? De kanske skulle hunnit bli klara i skolan som det är tänkt? Lärarna sa att läxorna står på tavlan, alla barnen borde därför veta vad de har i läxa och uppfatta samma sal.

Det jag saknade där på mötet var, vad tänker man göra åt saken? Hur går man vidare? Vilken bild är den sanna? Håller de på att stressa ihjäl en stor del av flickorna genom att vara otydliga eller är de så otydliga att en stor del av killarna bara lallar på och inte gör det som förväntas av dem?

Som förälder frågar jag ofta om sonen har läxor men nä det är oftast bara tyskaläxan och ibland någon matteläxa. Jag har en son som tar skolan på allvar och han kämpar på bra så han brukar sällan ljuga om läxbördan. Så det känns ju som att det är relativt lugnt på den fronten (även om jag tycker han är lite väl good enough-tänkande ibland). Jag skulle då kunna luta mig tillbaka och inte bry mig. Min son fixar det han skall. Men jag blir orolig för de där tjejerna, de går i 7:an om de redan nu upplever att de måste vara högpresterande, duktig-flicka-syndromet, kommer de då vara utbrända innan de ens kommer till gymnasiet? Är det så att de får en jäkla massa beröm för att de presterat "mer" och känner att de måste ligga på den nivån för att vara ok? Och grabbarna får de ett lika mycket "bra" och känner att det de gör räcker fastän de hade kunnat göra mer, bättre?

De där få meningarna på föräldramötet har fått mig att grubbla i flera dagar på hur vi bemöter barn, baserat på kön och hur barn tydligen uppfattar situationer olika (kanske inte just beroende på kön men personlighetsdrag som är mer vanliga kanske hos ena eller andra könet, förväntningar på hur man skall vara/inlärt beteende).