En paus från verkligheten och en resa till lugnet – Dag 5, 17 mars 2010

Åter igen klev jag upp löjligt tidigt. Idag var det med en aningen fjärilar i magen. Liliane ville åka Glidaren men efter att dagen innan ha förhört mig om den så var jag mer än lovligt nervös. “Isigt”, “brant”, “snabb” var några utlåtanden. Men en kille sa “Om ni åkt milspåret har ni åkt det värsta av Glidaren redan” och jag överlevde ju det även om jag var rädd emellanåt och nyttjade rumpbromsen mest hela tiden. Jag såg framför mig branta sluttningar på Njulla, hur jag skulle göra ett felskär och ramla ut över en kant. Jag är världens fegis.

Efter frukosten skyndade jag mig bort till Fjällsport för att prata lite med dem. Tänkte om någon hade status på själva leden om det var isigt för det hade vi hört att det hade varit några dagar innan. Men nej de trodde att snön som kommit några dagar innan nog låg kvar. Med tanke på mysigt det hade varit på turen till Björkliden i nysnön så var jag ju lite sugen men som sagt jag är livrädd för branta backar. Jag hade några alternativrutter, en var att skida ut på sjön kanske tvärs över till Snurrijåkkåtan på andra sidan Torneträsk. Men samtidigt ville jag ju inte lämna Liliane i sticket och hur kul är det att skida tvärs över träsket och sen tillbaka igen helt ensam, egentligen?

Jag kunde inte ge något direkt besked med var beredd att åka upp med liften för att fika och i värsta fall ta liften ner igen. Känna på leden lite fanns också som alternativ det går ju alltid att ta av sig skidorna att gå ner (jo jo i tanken i alla fall hur bra hade det gått om det varit isigt?).

Men vi ville i så fall åka Glidaren i fullt solsken  (det var praktiskt att skylla på i alla fall, jag behövde helt enkelt mer tid) och ännu var det lite mörkt uppe på Njulla med en del monln, solen hade inte nått dit ännu men nere på träsket sken den för fullt. Så vi bestämde oss för en morgontur. Växjöparet hade någon dag innan skidat på sjön och sagt att det var härligt. Vi skidade ner på sjön borta vid bastun och gled sedan ut i några redan gjorda spår. Det var hur skönt som helst dock lite jobbigt när stavarna inte kunde få något fäste alls på isen utan bara gled undan. Liliane låg bakom mig och skidade utan stavar en bra bit, det var enklare.

Vi bestämde oss för att runda Ábeskosuolu och sen skida tillbaka. Ute på isen låg några arkar och vi kunde se fiskeredskap på avstånd. Några skotar åkte förbi oss men i övrigt var det helt tyst där ute. Vi växlade spår att följa lite då och då och det var härligt att se hur Njulla allt mer badade i solsken. Men samtidigt fick jag åter igen fjärilar i magen och lite lätt ångest. Inte bara över att jag måste åka nedför utan jag är ju tillräckligt höjdrädd för att tycka liften upp är läskig. Men men det skulle komma senare. Jag hade gladeligen skidat lite till ute på isen men Liliane hade kommit på att vi glömt att äta vår glass efter den goda middagen dagen innan och ville snabbt tillbaka.

   När vi skidade tillbaka kläckte jag den smarta idén att vi skulle skida upp via jokkens utlopp. Jag var nyfiken på hur det såg ut där nere på vintern. Och Liliane hakade på. Vi visste att det var ett visst utflöde och att man inte skulle åka mitt för utloppet så vi skidade nära kanten. Men när vi kommit upp en bit i jokken så blev det plötsligt väldigt väldigt blött. Liliane som låg först tog sedan ett skidsteg till och vips hade skidorna sugit upp ca 5 cm blötsnö undertill. Jag han bara se att det var blött innan jag lyckades kliva i det blöta jag också och sen ut i snön. Smart Bea smart!

Nu fick vi gå som om vi sysslade med “silly walk”, höga knäuppdragningar. Liliane ville upp från jokken så vi brakade in i skogen dör snön var jättedjup. Inte en helt lätt manöver. Tillslut stod vi längst upp på någorlunda platt mark och kunde kliva av skidorna för att använda stålkanten på ena skidan för att bli av med snön under den andra. Vi stod där jag vet att det är en stig på sommaren men med väldigt tjock snö var man ju halvägs upp på de låga träden och stigen gick inte att se. Det blev till att kryssa fram och tillbaka mellan träden.

Jag var lite sugen på att ta mig ner till jokken igen för att skida under järnbron men när vi började gå neråt igen fanns inget bra ställe att ta sig ner på. Vi lyckades dessutom båda två att kroka fast i träd så det var lika bra att fortsätta där uppe där det var lite lättare före.

Efter en kort stund var vi framme där järnbron är och vi skidade fram till kanten för att titta ner i kanjonen. Ihh vad högt upp man var, “inte få glid på skidorna, inte få glid på skidorna över kanten” var det enda som for genom huvudet på mig. Men jag överlevde och vi tog oss fram till den skitjobbiga backen på baksidan av Turisten. Liliane som inte hade en stukad hand och inte avslutat en 2,5 milsfärd 2 dagar innan med den där jäkla backen saxade snabbt uppför medan jag valde att åka rakt fram förbi sopstationen och se upp via vägen istället.

Vi sammanstrålade på bänken utanför restaurangen, Liliane var och hämtade glassarna och jag köpte te. Oj vad gott det var att sitta där i solen och äta glass. Vi kollade in dagens meny och oj vad gott det lät. Mycket godare än korv med spagetti som annars stod på menyn i självhushållet. Vi skyndade oss att boka in oss på 18-sittningen.

Jag bestämde mig för att våga satsa på Glidaren, eller ja åka upp i alla fall. Vi hade bestämt oss för att äta något uppe på Aurora Skystation (Panorama café) så vi skidade iväg till dalstationen.

  När vi skulle betala fick vi veta att det kunde dröja upp till 30 minuter innan vi skulle få åka upp. Det var nämligen grejer som skulle upp med liften. De höll på att lyfta på en transportvagn på linan och då stod banan still.

Sen så vill de väl antagligen inte ha passagerare i någon stol bakom en stor tung transportkorg om något skulle hända.

Det som skulle upp var stegar, långa stegar. De stoppa on dem i transportkorgen och lade andra änden på en vanlig liftstol. Det såg lite kul ut. Jag tyckte personalen var helt galna som sedan hoppade upp i transportkorgen och åkte med. Hu det hade jag aldrig vågat. Medan vi väntade så passade jag på att dricka lite värmande te, fota lite och prata med killen som skötte liften. Även han fick lite frågor om han hade hört hur Glidaren såg ut just nu men inte heller han hade åkt där eller hört nåt.

Efter ca 15 minuter öppnade de för trafik igen. Vi betalade var sin enkelbiljett, han var snäll och bromsade så vi kunde kliva på i lugn och ro. Vi satt där med skidorna på en pinne under oss. Säkerligen hade vi båda sådana där roliga tvångstankar om att plötsligt tappa en skida. Båda två kunde dock inte låta bli att släppa pinnen lite och dingla med en skida trots allt.

Sakta gled vi upp för berget och jag passade på att fota lite, med sådana där tvångstankar om att tappa kameran. Konstigt nog var det inte lika läskigt på vintern som det är på sommaren. Allt såg så mjukt och fluffigt ut nedanför oss. Det blåste lite kallt och jag önskade att jag hade kommit ihåg slita åt mig en filt. Frös om ryggen. Var glad att det inte gjordes några direkta stopp så vi kom upp ganska snabbt. Men avstigningen blev en historia i sig. Min ena vante frös fast i stången jag höll i och jag fastnade med armen när jag skulle av. Men jag bröt inget i alla fall.

Uppe vid toppstationen blåste det som attan och det var skönt att få stänga dörren bakom sig. Vi tog av pjäxorna och stoppade fötterna i ett par filttofflor. I caféet hade en massa människor som jag tror kom från en gymnasieklass lavinutbildning. De gick igenom vad man skulle tänka på, hur man genomför sök mm. De hade ockuperat varenda fönsterbord med sina jackor och väskor så vi beställde varmkorv och slog oss ner på några sittdynor framför kaminen. Oj så skönt det var att värma sig. Lagom till att varmkorven var klar skulle alla ungdomarna ut så vi fick oss ett bord med vidunderlig utsikt. Tog en första bild med iPhonen tryckt mot rutan, jag gillar den skarpt.

Vi åt våra varmkorvar, drack kaffe och te och jag köpte mig en klasskaka för att fylla på energin lite extra. Tyckte när jag köpte mitt te där uppe att de borde ha en skylt som säger “använd gärna din egen kåsa” eftersom det annars är pappmuggar som gäller och det känns ju inte så miljövänligt. Killen bakom disken skulle fundera på det. Så kanske finns det en skylt nästa gång man är uppe. Snackade med en av fjällförarna och han sa att förhållandena på sidan där Glidaren går borde vara riktigt fina men att han hade hört ryktesvägen att det fanns lite stenar i dager där det var som brantast så vi skulle ta det lite försiktigt. "Brantast, tänkte jag, det skulle det ju inte vara förren där nere, där vi redan hade åkt. Hjälp vad har jag gett mig in på?”.

Efter fikat var det dags att gå på toa, där uppe är det utedass som gäller och ett utedass på ett fjäll är inte alltid det bekvämaste stället. Jag fick hålla mig i medan jag stretade mot vinden upp till toan, väl där insåg jag att väggarna inte är de tätaste och att dörren var inte direkt lätt att stänga med kalla, stela fingrar.

Att öppna dörren sen var ännu ett äventyr, den slets ur handen på mig och slogs upp med en smäll och sen fick jag kämpa för att få igen dörren och haspa den.

Tillbaka in i värmen för att ta på det sista av utrustningen och sen ut för att spänna fast skidorna. Vi dubbelkollade vilka ledkryss vi skulle följa och gav oss iväg. Utanför höll ungdomarna på att öva på lavinsökning mot en liten klippvägg. Vi drog åt våra huvor på jackorna och började streta uppför. Det lutade lite snett uppför och underlaget var rätt så isigt och här och var stack det fram lite berg. Vi fick skida väldigt försiktigt. Leden var fullt synbar, himlen blå och än så länge gick det väldigt bra.

Vi kryssade fram mellan stenarna försiktigt försiktigt och ibland fick man full fart då var det bara att sikta mot ett ledkryss och fånga upp sig i. Man åker väldigt mycket på skrå i början och jag fick då min stukade handled och stukade fot nedåt vilket inte var så skönt. Det gjorde faktiskt skitont och jag hade svårt att hålla balansen men höll mig på benen riktigt bra i början, en vurpa när jag körde ut i djupsnö och mer eller mindre fastnade. Liliane svischade neråt som vanligt utan större besvär men även den bästa kan då och då stå på näsan tydligen.

  Efter en stund blev det allt brantare, nästa kryss var märkbart längre ner än det förgående, då blev det lite läbbigt tyckte jag men jag stod fortfarande på benen.

Men det där med att man skulle glida hela vägen tillbaka till Turisten kom sig rätt snabbt på skam, det var backigt, upp lite, ner lite, upp lite, ner lite, upp mycket, ner mycket… När vi hade kommit runt kröken och lite längre ner på berget blev det plötsligt mycket djupare snö. Ledkryssen var nästan dränkta i snö.

 Men oj vilken rolig åkning det blev, samtidigt svängde leden 180 grader och jag behövde inte längre ha min onda sida nedåt. Nu blev det skitroligt, det gick inte fort, det var inte elegant men vi garvade. På ett ställe så kom jag ikapp Liliane bakifrån och såg hur hon skumpade till lite men tänkte inte på det eller rättare sagt han inte tänka på det innan jag plötsligt körde över ett litet gupp och flög som en vante rakt ut i djupsnön. Det gick inte att komma upp jag låg i en helkonstig vinkel med en stav under mig. Jag skrattade ohejdat. Det var bara att knäppa loss skidorna efter lite besvär med att få loss staven och sen försöka ta sig upp ur snön som gick mig en bra bit upp på låren.

Men vad gjorde det när man kunde ligga och titta på vyer som denna.

Tyvärr var det ett skoterspår en del av leden nu och även där det senare blev lite plattare. Spåret var väldigt ojämnt och skidorna for än hit än dit. När vi kom till slutet på 1-milsspåret som hade varit så jobbigt några dagar innan hoppades jag på att de inte skulle ha hunnit pista spåren och att inte så många hade åkt där med skoter men tyvärr. Det var dock inte riktigt lika hårt som förra gången och det gick att ploga när det gick för fort. Jag satte mig ner några gånger för att bromsa farten men jag ramlade bara en gång. Hela jag blev snöig. Liliane däremot som mer eller mindre hade klarat backarna helskinnad förra gången förutom ett gigantiskt blåmärke på ena benet provade på olika falltekniker. Jag klarade tom backen som jag hade sådan rädsla för gången innan utan att ens tänka på att den var hemskt brant (i mina ögon).

Alldeles för snart var vi nere igen och hade Turisten inom synhåll. Jag är glad att Liliane ville ha med mig upp och att jag faktiskt vågade. Och så här glad blir man då.

Jag hade sett fram emot AfterSki Tea som de har på onsdagar men nu var klockan resan 17 så det var nog ingen idé. Vi såg dock AfterSki Tea-serveringen och oj oj vad gott det såg ut med scones, marmelader och bakelser och en fin kanna med te. Måste testas någon gång.

Vi skyndade oss upp till Keron duschade, en snabbbastu och gick sedan tillbaka till restaurangen. Tror vi båda var vrålhungriga.

 

Förrätten var sillbuffé, jag ÄLSKAR sill och hade gladeligen kunnat betala halva avgiften och bara ätit sill till middag. Huvudrätten skulle ha varit något med lamm så jag hade bett om att få något vegetariskt istället men när vi kom tillbaka efter Glidaren såg vi att de hade ändrat menyn till älgfärsbiffar istället så jag bad att få det och det var nema problema.  Vilken tur för biffarna var jättegoda. Bra revansch efter den första middagen som inte alls var så trevlig.

Till efterätt var det ostbricka. Ostbrickan dukades fram ungefär samtidigt som ett stort japanskt sällskap kom till restaurangen och skulle ta förrätt, dvs sillbuffé. Sillen stod på ena sidan ett långt bord och ostbrickan på andra sidan. Framför ostarna var en skylt “Dessert”. Men japanerna fortsatte bara runt bordet och lastade på de olika ostarna bredvid sin sill. Jag såg en försöka hitta en plats åt de kanderade apelsinskalen på den lilla tallriken, det slutade med att han lade dem ovanpå senapssillen. Det såg inte så gott ut. Jag och Liliane hamnade ungefär mitt i sällskapet när vi skulle plocka åt oss vår efterrätt så när en japan framför mig var på väg att skära ost talade jag om att han nu var inne på efterrätten och att det nog var godare att äta ostarna efter huvudrätten. Han tackade för infon och viskade något till damen bredvid och de klev ur kön. Såg fler japaner bakom fråga honom något och sen gå och sätta sig. Men många fortsatte att ta ostar.

Jag hade ätit lite mögelost dagen innan till vår middag och hade ont i magen efteråt så tyvärr var det inte så mycket på ostbrickan som funkade för mig men jag tog av det som inte var mögelost och en liten liten bit Cambozola, kunde inte motstå. Till ostarna var det en hemgjord marmelad och kanderade apelsinskal, de senare var helt underbara tillsammans med Cambozolan på salta kex.

När vi skulle betala för vår middag så nämnde jag för servitören att det måste smaka väldigt konstigt med mögelost och sill på samma tallrik toppat med kanderade apelsinskal. Och jo han höll med om att det nog inte skapade några underbara smakupplevelser och att japaner och tyskar (tror jag det var) var hopplösa, de skulle ta av allt på en och samma tallrik och sen kom de och klagade över att det inte var gott.  Kanske skulle man när man presenterar maten vid bordet påpeka vilka grejer som hör ihop? Tråkigt om besökare skall få en dålig smakupplevelse bara för att de inte vet vad allt är och hur man kombinerar. Det blir lite som de som tar sambal olek på efterättsglassen för att det ser ut som sylt.

Efter middagen var jag så mätt att jag knappt kunde sitta rakt i fåtöljen vid brasan med mitt te och min bok.

Blåsan jag hade fått första dagen på hälen bestämde sig för att spricka någonstans halvvägs på Glidaren och var nu ett öppet köttsår. Jag valde därför att gå med neddragen strumpa och inte spänna åt tofflan bak. Såret torkade ihop fint där framför brasan. Satt och snackade med ett gäng militärer som var upp för att vinterträna soldater.

Sen blev det sängen. Nästkommande dag skulle vi tillbringa separat. Jag hade inga direkta planer på vad jag skulle hitta på. Blev lite nyfiken på att fara till Narvik. Det hade mannen i Växjöparet gjort några dagar tidigare men tvingats vända innan de kom fram pga att något var fast på spåret längre fram. Jag kollade upp tiderna och satte väckaren för säkerhets skull ifall jag skulle få ett ryck och vilja åka dit.

Totalt blev det 19,44 km att lägga till mina #365mil.

Runt ön

Glidaren

 

Länkar till alla dagar och galleriet: [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [Galleri]