Måste Hollywoodfruarna gömma sig längt bak i bokhyllan?

Läste i boksnacket på aff frågan:

Vilka böcker skulle ni inte vilja bli ertappade med att läsa?
Både i betydelsen
*"den boken är så dålig litteratur att jag inte läser sånt",
*"jag vill inte att folk ska se att jag faktiskt läser såna här böcker",
*"man kanske skulle ta och rensa bokhyllan från böcker man läste för länge sen men som nu blivit lite pinsamma".

Ett av svaren innehöll:

Inga böcker jag väljer att läsa skäms jag över. Men jag har fått påpekat av en person att jag borde gömma Chansen (Jackie Collins) som stod i min bokhylla en gång i tiden.

Och det där om Chansen och andra så kallade "tantsnuskböcker"(Eller FLN, Flärd, Lidelse, Njutning) får man ofta höra att de bör man nog helst slänga eller gömma längst bak i bokhyllan för vem vill bli ertappad med att ha läst något sådant. En som erkänner sig ha lite tantsnusk bakom de andra böckerna är Jessica (En textmissbrukares bekännelser)* Själv äger jag inga, det var min mamma som köpte dem och de står kvar hemma hos henne men hade de varit mina hade det stått i bokhyllan med övriga mixen av böcker.

Men varför är det så, är det oerhört dåliga böcker rent litterärt, kan Judith Krantz, Jackie Collins, Margit Sandemo, Jean M. Auels fått publicera så många böcker om de varit urusla författare eller ligger det något annat bakom?

Kan det vara så att frigjorda kvinnor som gillar sex och kvinnliga författare som skriver om sex inte anses fint nog, men hur många böcker finns det inte av där det är män som knullar runt en hel del?

Precis efter att jag läst frågan och ovan givna svar så satte jag mig för att äta lunch. Tog högen med olästa tidningar som kommit i posten de senaste veckorna och hittade en Genus jag totalt missat. Vilket sammanträffande den första artikeln i tidningen handlade om självständiga kvinnor i litteraturen och hur de framställs. Och mot slutet i artikeln behandlas FLN-litteraturen.

Där står det att av någon anledning blev det ett ramaskri och dålig litteraturstämpel på ex. Jackie Collins böcker när de kom trots att innehållet inte skiljer sig nämnvärt från andra böcker där liknande skildringar mäns lyxliv och kärlekshistorier. De jämförde bland annat med James Bondböckerna. Litterärt blev de klassade som skräplitteratur av låg kvalitet men enligt litteraturprofessorn Margaretha Fahlgren i Uppsala så är de inte sämre än andra romaner som kom ut under samma tid av exempelvis Jefferey Archer eller Arthus Hailey, två manliga bestsellerförfattare.

Så varför är då Jackie Collins och Judith Krantz böcker sådana som folk gömmer undan/uppmanas gömma undan, aldrig hör jag någon få höra att deras James Bondböcker (Ian Flemming) nog inte bör stå längst fram eller Jeffrey Archerböckerna. Margaretha Fahlgren säger att ex. james Bondböckerna snarare ansågs bekräfta en ideal mansbild värd att eftersträva, en man som tog för sig av livets goda och njöt av det.

Så vad är det som får oss att tycka att tantsnuskböckerna inte får synas i bokhyllan? Är det pinsamt att visa att man läser om sex? Eller har man på något sätt fått för sig att det är sämre litteratur bara för att det fick den stämpeln på 80-talet?

En orsak till att de fick stämpeln av dålig litteratur tror Mararetha Fahlgren är att de gavs ut på etablerade förlag och sålde väldigt bra. De fick därmed stor uppmärksamhet, något inte tidigare populärlitteratur om kvinnor fått. Självständiga kvinnor med makt (och tänka sig sexuella lustar) var tydligen väldigt utmanande och författarna och läsarna framställdes som skandalösa.

Vad för böcker av män (för män?) förväntas man gömma undan i bokhyllan och inte visa att man har läst?

Som en klok kvinna på boksnack sa:

Om det nu är så viktigt att bara finlitteraturen ska synas kanske man borde hålla sig enbart till den.

Inger Ridderstolpe skrev i en krönika 2002 i Bokkanalen om just tanstsnuskgenren och undrade om det inte var dags att se dem som girlpower istället :-)

Andra bloggar om: böcker, tantsnusk, litteratur, girlpower

* I en kommentar hos Petra (en annan sida).