Dag 220 - Dag 20 Lourenzá - Vilalba, 46,71 km, 09:19:31

Sov dåligt. Varmt i härbärget och kroppen ville inte vila. Spänd i hela kroppen. Jobbiga drömmar dessutom. Perfekt när man skall gå en lång sträcka. Underbar uppladdning.  

Väcktes vid 5 när de första larmen började ljuda och de tillhörde folk som uppenbarligen var döva för det dröjde länge innan de stängdes av/snoozades (i värsta fall). Suck kan man inte bara få sova till 6 i alla fall. Min egen klocka vibrerade kl 6 och jag klev upp. Fixade i ordning mig och gick ner i köket som såg ut som ett mindre slagfält. Hoppas de som lagade mat sent fixar innan de går iväg om det nu inte var de som klev upp 5. Det unga tyska paret med de tunga ryggsäckarna samt dagbokstysken klev upp samtidigt som mig. Dagbokstysken åt en banan till frukost medan jag gjorde mackor med avokado och salt. Mums. Märkte att nattmatlagarna gladeligen använt upp löken och vitlöken samt massor med salt. Nästa gång det är nattmatlagare skall jag kanske vänta med att lämna saker till andra i köket. Vissa vill jag helt enkelt inte sponsra. Det unga paret vägrade ta vatten ur kranen utan köpt en 5l-dunk. De hade råkat ut för klorerat vatten i Bilbao och vågade nu inte ens smaka på vattnet fastän det här i bergen är oklorerat. De bar förutom var sin jättetung ryggsäck 2,5 l vatten var plus att jag såg att de hade exempelvis var sin fullstor schampoflaska och andra tunga grejer. De berättade igår att de startat i Bilbao och gått 2 dagar men att hon fick blåsor och han kom inte överens med sin ryggsäck så de hade tagit tåget och nu skulle de göra de sista 20 milen bara. Hans rygga måste ha vägt minst 17-20 kilo och hennes 12-15. Min egen väger som mest 10 när jag packar på mig en massa mat som tung avokado mm. 

Nå ja de är ju fria att göra som de vill jag är bara mest nyfiken på hur man tänker. Så mycket när man vet att man skall gå en led med mycket backar. 

Jag sa buen camino och tog en bild och gav mig iväg 06:51.

Det började rejält uppför men den skulle dagen bli ganska jämn med någon större backe senare. Lät bra. Det var enligt boken 40 km till Vilalba Albergue och 42 km till Vilalba visste inte riktigt vilket jag skulle välja ännu. Stannar jag vid härbärget måste jag antingen bära med mig mat från staden innan eller gå in till Vilalba ändå för att handla. Verkar ju dumt men å andra sidan är det ett stort härbärge för €6 innan staden och de som ligger lite utanför tenderar att vara lugna. Men men det kan jag bry mig om senare. Nu skall jag först uppför backen. Segade mig uppåt på stenar. Det var lite mörkt i skogen så jag tog fram pannlampan. 

Idag fanns det inte många stoppmöjligheter utan långa sträckor mellan matmöjligheter så det gällde att själv fylla på förrådet. 

Upp upp och mer upp, boken hade rätt idag var en dag med upp. Men de skrev också att vyerna skulle vara så bra att man knappt märker alla upp. Så då är det väl bara att knata på då. Det tyska paret med ryggsäckarna som gått iväg en bra stund före mig kom jag snabbt ikapp efter klättringen i den lilla byn Arroxo där leden var belagd med stenar som var ojämna. Då får man sakta ner lite för att inte få sig en ofrivillig flygtur med åskådare. Sådana där flygturer får jag ibland men mer sällan än vad man kan tro. Kanske 4 gånger hittills på denna tur och då har jag ändå gått på en hel del stigar med stenar eller rötter som sticker upp. Jag är ganska bra på att snabbt analysera marken och gå rätt men ibland missar jag något och får mig en liten flygtur. Dock aldrig ramlat förutom en gång på min första camino då sandalen fastnade i ett armeringsjärn jag missade och jag flög nedför en backe. Blåmärke i handen minns jag från den vurpan. 

Kom ner på en mindre väg där jag såg vandringens första stenhorreío som är typiska för Galicien. Än hade jag inte sett någon grönkålsodling men de kommer väl de också. Jag älskar caldo gallego, deras soppa med grönkål och potatis. Så enkel och god. 

Nere på stora N-634a (undra vad a står för?) kunde jag se solen färga himlen och molnen över bergen framför mig. Vackert. En fin morgon helt enkelt. Fotade kyrkan som höll på att falla sönder i Grove. Den har en fin grön dörr med mönster så den förevigades också. Leden fortsatte in under en horreío som satt mellan två hus och in på en grässtig som ledde in bakom en kyrkogård. På väggen satt en lapp med pilgrimstaxi, låt din rygga och din utrustning åka bil istället för att du släpar den med dig. Jag förstår om man är sjuk, har fysiska problem eller så att man på en pilgrimsvandring inte bär sina saker men är man fullt frisk så känns det som helt fel. Det skall inte vara en dans på rosor  utan de mödor man har är det man bär med sig, det man sen när man är klar kan släppa tillsammans med annat när man går igenom porten på kyrkan. 

När jag var ungefär halvvägs till Mondoñedo 8,5 km från starten så dök äntligen första kålfältet upp. Blev så sugen på kålsoppa. En av de få sakerna på caminomenyerna jag verkligen gillar. Vägen till Mondoñedo bjöd i övrigt inte på några större sevärdheter, blandat väg och skog och några bykyrkor (stängda). 

När jag såg katedraltornen i Mondoñedo trodde jag att jag var så gott som framme men nä man fick gå vad som kändes som en lång omväg innan jag var framme. Men mitt sinne för vädersträck är verkligen uruselt på denna resa så jag kan ju ha helt fel. Får kolla GPS-loggen från min vandring sen. Gick förbi färgglada hus och en vägg som stöttades upp en stor stålkonstruktion. Allt bakom vår raserat. Var tvungen att fråga på IG varför man gör så och fick snabbt svaret att en byggnad kan vara skyddad och då måste fasaden bevaras (åt minst ett håll) resten kan rivas. Förstod aldrig vad som var så speciellt med just detta hus såg ut att vara högst ordinärt.  

Tyvärr var katedralen stängd så här tidigt på morgonen (08:30) så jag kunde inte få se det stora fönstret som skall vara så vackert. Stannade för att ta några kort. Inte helt lätt då torget inte är så stort och min största brännvidd inte räckte till för att få med hela. Katedralen är från 1200-talet så hyfsat gammal. Alltid lika imponerad av att de står kvar och är hela. Jag menar 800 år är rätt så länge och en hel dem har hänt sen den byggdes. Byn ligger på en plats där man hittar föremål från bronsåldern bland annat ett altare där man offrade människor. 

Såg inga markeringar och bokens beskrivning var otydlig och de som gjort GPS-loggen jag använde för navigering måste gått helt knas. En man kom gående och jag ursäktade mig och bad honom att peka ut var leden gick. Det gjorde han och beskrev lite hur det såg ut. Gå till den gatan och bara gå typ och det stämde med bokens beskrivning. "Follow this road for the next 8,3 km". Nämen så fantastiskt roligt. Asfaltsväg och uppför som attans också. Tjoho. Skrattade när jag gick förbi en emaljskylt på en vägg utanför en butik. Den gjorde reklam för Kodakfilm. Hade de haft öppet hade jag gått in och kollat om de haft någon. 

Vägen upp var brant bitvis men rätt ok i skugga under överhängande träd.  Väldigt smal väg och mycket få bilar. Så rätt så ok.

Det var rätt så långa 8,3 km dock. Hände inte så mycket längst med vägen. I Maaríz ligger ett hus där ägarna tar emot pilgrimer mot donation och de lagar middag och frukost. Såg riktigt mysigt ut. Byn bestod typ av det huset och ett till mitt ute i ingenstans. Det kom sådana där byar med ca 1,5-2 km avstånd så jag hade i alla fall små mål att gå efter. 

I Maaríz fanns även ett stenkors och som med alla andra religiösa- eller caminoobjekt längst med vägen har människor känt sig tvingade att lämna ett spår efter sig genom att placera stenar uppe på korset. Jag förstår Io nte denna sed. Överallt ligger det högar med stenar på saker. 

Jag kämpade på uppför. Nu var det ganska varmt dessutom. Gick några km utan att se något alls men så plötsligt i San Vicenzo dök en kyrkogård och ett kapell upp. Inte ett hus i närheten dock. Tycker ofta kyrkogårdarna ligger helt enskilt. Man måste typ ta bilen dit (fast det går ju uppenbarligen att gå också :-) ). 

Klockan 10:12 hade jag masat mig upp till Lousada där det var dags att svänga av på en grusstig. Byn hade faktiskt 2 gator, en vägen där jag nu gick och en bakom några gamla hus och där låg riktigt moderna hus. Några har alltså byggt nytt här ute i bergen. Förvisso går en stor huvudled lite längre bort och med bil är man nog riktigt nära flera stora städer. Det förvånar mig ibland för jag glömmer liksom bort att med bil kan mina 2-3 dagar vara typ en timme. Pendlingsavstånd. 

Enligt boken skulle det nu gå skarpt uppåt och jag förväntade mig en rejäl backe och stannade till i byn och drack min persikojuice. Brant backe here i come. Till min förvåning startade det ganska brant neråt och jag sprang på lätta ben. Sen vände det uppåt men inte speciellt brant. Gick bra att sega sig upp utan något större besvär. Nu började det bli riktigt varmt dock. Passerade ett konstigt torn och en förfallen byggnad på ena sluttningen som såg ut att kunna rasa ner sten i huvudet på mig. Kom ut från träden och fick en fantastisk vy ner i dalen jag just segat mig upp ur de senaste 2 timmarna. Kom ut vid en motorväg som behövde korsas innan vägen fortsatte på en skön grusväg. Jag visste att vägbyggnationer i området skulle kunna ge lite olika temporära omdragningar av rutten så 15,5 km till Gontán från Lourenzá var mer ett minimum än sträckan. Och jodå det kom "Desvío Camiño de Santiago"-skyltar som tog mig en rejäl omväg kändes det som men var nog bara 1-1,5 km längre. Fick gå bland fält med kossor mest och en mycket nyfiken häst som stack ut mellan några träd i en häck. Den pockade på uppmärksamhet och fick lite klapp på mulen. Sådär nu får jag lukta häst fram till Gontán också. När leden blev en ganska stenig uppförsbacke några kilometer innan Gontán hände något i min vänstra vad. Det var som kramp men utan smärtan. Stelt och obehagligt. Kändes som någon klippt bort 5 cm av vadmuskeln. Fick anstränga mig för att komma upp. Masserade och drack vatten, insåg att jag druckit på tok för lite. Blir att stanna i Gontán för att vila och dricka Aqvarius och kanske blanda en Resorb. Nedför gick det ganska om jag böjde knäna och sprang ner. Men uppför gick jag "barngå" dvs bara högerbenet tog mig framåt och det andra hängde bara med. Sjukt frustrerande. Irriterad på benet kom jag fram till Gontán för att upptäcka att allt var stängt. Fanns ingen öppen bar eller butik. Fan fan fan. Tog upp boken för att se hur långt det var till nästa ställe. Kanju alltid blanda resorb här i flaskan. Men det var bara 500 meter till nästa by. Lättad började jag gå. En brant uppförsbacke på betongplattor. Nu krampande benet upp i låret. Höll på att inte ta mig upp. Som tur var låg det en bar nästan direkt efter backen. Beställde en te och en Aqvarius. De hade inget glutenfritt att äta så jag tog fram lite ost och nötter. Klockan var ju 11:45 så lunchdags. Musik pumpade ut riktigt högt på ett torg bredvid och på en bar mitt emot den jag satt på vår det en stor grupp pilgrimer i likadana tröjor (såg ut som en av de där grupperna där en by ger sig ut på vandring tillsammans) och de var inte nyktra kan man nog lungt säga. Kanske har det varit fiesta här i Abadín och de stannat för den.

Jag masserade benet och när jag satt still kändes absolut inget. Benet var inte stelt eller så. Hade några muskelfibrer som var spända men det hade jag på andra benet också. Men jag masserade för säkerhets skull. Efter 15-20 minuter i solen kände jag att jag behövde gå eftersom jag fortfarande hade 19,8 km att gå och värmen skulle inte avta. Det blåste behagligt vilket underlättade. Bitvis blåste det på rätt bra. 

Korsade torget och musiken berodde på att det skulle vara någon form av race med bilar som såg ut som överbyggda gocarts. Svängde ner förbi posten och kom att tänka på att jag ju tänkt att skicka vykort när jag var halvvägs men det glömde jag ju. Nu skulle det vara 14,8 km till Goiriz. Långa avstånd mellan ställena idag. Det gick ganska snart in i skogen och jag njöt av svalkan men benet det ville inte vara med. Det funkade att gå på men det var inte helt bekvämt. Tappade ingen fart dock. Men i uppförsbackarna såg jag inte klok ut. Bestämde mig för att ta en ny paus med benen högt upp för att se om det kunde hjälpa. Fick gå ett tag med fina vyer och härlig skugga. Passerade även Río Abadín. Knäppte lite bilder för att kunna minnas de härliga vägarna och inte bara ändlösa vägar. 

Ungefär 45 minuter tog det att hitta en rastplats. Men den var perfekt. En gräsplätt under ett träd med en mur att luta ryggan mot. Fantastiskt utsikt, skugga och en vind som blåste upp från dalen och svalkade. Nu skulle jag haft en baguette, ost och en korv samt en iskall dricka och en frukt så hade det varit den perfekta picknicken. Men istället lade jag mig på rygg i gräset med ryggsäcken som kudde och lade upp benen längst med trädstammen. Åh så skönt det var. Vinden blåste in under kjolen och allt var bra. Där låg jag en stund och klämde lite mer på benet utan att hitta något så vad sjutton är det. Kan det vara en blodpropp?

Efter att ha legat så jag blev nedkyld så knatade jag vidare och benet kändes faktiskt bättre. Så nu gick det lite lättare  och jag gick och gick  och gick. Helt ok väg men inget att titta på direkt och egentligen bara en by att passera. Gick i skog, längst med en större väg och förbi fält där gräset vajade. 50 minuter efter stoppet under trädet kom jag in på en gård med bostadshus på ena sidan och ladugård och ett öppet skjul på andra. Såg en vattenkran och tänkte där borde de kunna erbjuda vatten till pilgrimer. Kom närmare och såg att det satt en lapp Agua bredvid. Så snällt tänkte jag. Kollade hur mycket jag själv hade och behövde inte fylla på.  Lyfte blicken igen och såg ett bord med ost och frukt stå i skuggan av skjulet. Plommon, persikor, bananer, 2 sorters ostar och melon. Det hade funnits jordgubbar. Priser på allt och en skål att lämna pengarna i.  En pilgrimsaffär - "trust store".  Blir alltid så glad när jag ser dem. Någon vill oss väl och vet att vi gått länge sedan någon affär.  Jag blev sugen på melon och köpte sista klyftan. Den var fortfarande ganska sval. Kände att blodsockret var lågt så att få sätta tänderna i den var fantastiskt. Söt, sval och så god. Skänkte ett stort tack till den som givit mig denna möjlighet. Såg att någon annan ätit melon och bara slängt skalet på leden. Vi var omgivna av snåriga buskar. Inte så svårt att snöra in det där och ingen kommer behöva se det. 

Nu trodde jag att det skulle vara bara någon kilometer till Goiriz men antingen hade jag räknat fel eller så har de dragit om rutten för jag gick och gick men kom inte fram kändes det som. Men tillslut dök det upp en liten liten by med inte så mycket mer än ett vandrarhem. Passerade snabbt. Nu var det 3,4 till det kommunala härbärget och ytterligare 1,6 in till stan. Fortfarande helt ok väg men inget att se.På en stenig väg med ca 1 km kvar mötte jag en äldre man som bad mig sakta ner, jag behövde inte stressa skulle vara typ ensam på härbärget. Ibland låtsas jag bara inte förstå för att slippa diskussioner om mitt sätt att ta mig fram. Sista 400 meter till härbärget var på stora vägen med lutande vägren vilket benet protesterade mot. Kom fram till härbärget samtidigt som mannen som låste upp det kom. Utanför i skuggan satt 4 andra och väntade. Jag kände att jag inte alls kände för att stanna här, gå nästan 4 km för att äta och sen gå sträckan in till stan o morgon också. Även om härbärget såg fint ut. Jag tog upp telefonen och ringde till det privata härbärget i stan och jo de hade en plats ledig så jag bokade den. Nu behövde jag bara gå dit. Hon frågade när jag skulle komma, svarade att jag bara var 2 km bort så jag skulle snart vara där. Nu var det mer än behagligt varmt och jag var ganska hungrig. 

Enligt boken skulle jag gå igenom en rondell och fortsätta rakt in i stan. Runt rondellen var det staket så cyklister/gående inte skall kliva ut i vägbanan. En stor bro sneddade över rondellen för att ta en till den sidan. Men boken nämnde inget om att jag skulle gå ö er någon bro så jag följde gångvägen ut ur rondellen men det kändes inte rätt. Kollade GPS-loggen och nä jag skulle inte vara här utan skulle ha gått över bron. Det handlar om ca 200 meter fel men har man gått långt känns det som jättelångt.  Men tillslut kom jag in i stan och tog upp kartan som jag fått av en man som delade ut reklam för härbärget igår. Insåg att härbärget låg i andra änden. Värmen dallrade mellan husen. Men jag svettades inte speciellt mycket. Skumt. 

Letade mig fram till härbärget och blev incheckad. Ingen ström nära sängen. Suck. Duschade men struntade i att tvätta förutom trosorna. Sen satte jag mig i allrummet och skulle skriva dagbok då jag ligger back men kom i spörsmål med en italienare i 30-årsåldern som gått camino Francés samma år som mig. Även han reflekterade över avsaknaden av det spirituella och lugna. Mer sport och turism över denna led. Jag laddade mobilen en stund i ett uttag och åt lite chips och tog en dricka.  Satt och pratade med en ganska ung tjej och hennes pappa de hade också startat i Bayonne men mer än 1 vecka före mig. I början hade de gått väldigt korta sträckor men nu fått upp styrkan. Pappan kunde bara franska medan dottern pratade franska, spanska och engelska så hon fick översätta. Pappan sa att jag var galen. 

När mobilen hade batteri nog gick jag ut på stan. Söndag idag fick jag uppleva genom att gå till samtliga 5 mataffärer i stan och upptäcka att de var stängda så inget lätt att äta nu då och ingen egen matlagning ikväll. Klockan var nu 16:45 så att gå och äta lunch ute är ju bara dumt för då kommer jag ändå behöva något senare. Så jag placeras mig själv i skuggan på ett café med en glass och en kanna te. Jupp fick en tekanna som rymde mer än en espressokopp. 

Satt där i över 1 timme och skrev. Det är verkligen segt att skriva på mobilen och jag blir så otroligt trött när jag skriver. Kommer alltid på saker jag glömt tidigare dagar. Ibland öppnar jag upp och lägger till medan jag ibland tänker att det får jag fixa när jag kommer hem. Får se hur mycket jag kommer ihåg då. Men för att inte glömma gör jag här en liten lista:

* 2 möten med rådjur

* Nadine gillade Orio

* Cyklisterna 

När klockan blev 18 visste jag att en restaurang som hade bra recensioner på Trip Advisor skulle öppna så jag började gå ditåt. Passerade kyrkan och mässan skulle precis börja. Såg inte en enda pilgrim där, hade velat vara med men hungern rev i magen. Skulle bara sitta och tänka på mat och ha en knorrande mage. Men det kändes lite dumt att prioritera mat men men så blev det. Typ hängde på låset när restaurangen öppnade köket. Beställde en calldo gallego till förrätt. Fick in den med en glutenfri baguette  och blev glad. Mindre glad blev jag halvvägs in i baguetten när jag såg svart mögel i andra änden. Får hoppas jag inte fått i mig något. Mögel kan trigga svampallergin och jag blir dålig. Men soppan var bra. Till huvudrätt tog jag en köttbit med sallad istället för pommes. Köttet var riktigt bra. Men pepparsåsen som det stod om i menyn var nog bara en översättningsmiss för någon sås fanns inte utan bara att köttet var stekt med mycket peppar och dröp av olivolja. Det är inte sås i min värld. 

Ville sova tidigt idag så inte så mycket skrivande, trött kropp och knopp det hade ju varit bra mycket längre än vad jag räknat med. Tog 2 koppar te, andra fick följa med till sängen. Fixade bilder och det tog längre tid än vad jag ville. Så klockan han bli 23 innan jag tassade upp och lade mobilen på laddning. Där skulle den få ligga 2 timmar. Smorde in benet med Voltaren för att se om det hjälper.