Dag 224 - Dag 24 O Pedrouzo - Santiago de Compostela, 19,92 km 03:15:48

Sov som en prinsessa utan ärtor. Upp en gång på natten men det är ju typ standard. Sov ovanpå täcket med min silessjal som täcke, lagom varmt då. Hittade en bok på pensionatet som kändes lämplig att läsa efter caminon och med en resa till Porto inplanerat med en lång bussresa så är ju en bok perfekt. Min sista dag skulle alltså min packning bli lite tyngre men å andra sidan är fet ju bara 19 km. Nemas problemas så den åkte ner.

Hade köpt två lokala yoghurt igår, de är lite fetare och laktoshalten ganska låg så de går bra att äta. Hällde upp dem i en skål och skivade bananen över. Äpplet och päronet i påsen lämnade jag till övriga pensionatboende eftersom min mage inte brukar funka så bra med de frukterna. Drack en kopp te. Skönt med en lugn frukost ensam i köket.

Klockan var 07:01 när jag stod utanför och tog bild och startade klockan för denna caminos sista dag. Jösses vad tiden gått fort och långsamt. Det känns som det var nyss jag startade men samtidigt som det var en evighet sedan. Har lite svårt att minnas de första dagarna. Förutom första, den hettan glömmer man inte och inte den där leran jag vadade i.  Men samtidigt dyker det hela tiden upp små glimtar oftast är det något som påminner om något annat och så sätts en kedja av minnen igång.

I Galicien är vägmarkeringarna som jag tidigare skrivit om sådana att man skall gå åt det håll som snäckans strålar är åt. I  Galicien har man även nyss bytt ut alla stenar till nya i cement med nya snäckplattor samt frästa pilar och då blir man ju väldig förvånad när man ser en sådan sten på det här viset. Snäckan åt ett håll och pilen åt ett annat. Förvirrande till max. Det verkar de ha förstått så de har även kompletterat med gula pilar på asfalten åt det håll man skall gå (det håll pilen pekar åt). I Santiagoområdet guidas man även av träskyltar på pinnar och de har snäckan "felvänd" de också samma sak med de bronssnäckor som visar vägen inne i själva Santiago. Galicien verkar ha lite svårt att bestämma sig hur de skall ha det.

Att lämna O Pedrouzo skulle bli en utmaning för den Bea som verkligen ogillar att gå bland folk. Horderna från Santa Irene och O Pedrouzo skulle jag hamna i oavsett om jag ville det eller inte. Jag vet att omgivningen inte är tokspännande, har ju gått här två gånger förut så jag bestämde mig för att räkna folk. Då skulle huvudet vara upptaget med något. Och folk var det, när det var brett gick det bra men jag blev stressad när det var smalare och 4 turigrinos gick i bredd utan någon som helst koll bakåt och jag aningen fick tränga mig förbi eller be om ursäkt och få dem att flytta på sig för att gå långsamt bak i häcken på dem var inget alternativ, det klarar jag inte.

Tror jag fotat detta träd varje gång jag gått förbi, det står så bra där ensamt på åkern.

Sista "gravstigen" och där bestämde sig dessa två att ingen skulle få passera. Ut med stavarna så fort man försökte. Tillslut klev jag över en stav, funderade allvarligt att sätt foten på den och knäcka den. Långsamma människor tar verkligen fram det sämsta i mig. Skäms lite. Det gick väldigt mycket uppåt. Inget minne av det men efter att ha gått norra leden kan jag lugnt säga att uppförsbackarna var nemas problemas, jag studsade upp som en bergsget till en del människors förtret, en del muttrade lite när jag flög förbi till synas helt opåverkad av backarna, roligast var det att passera kämpandes turigrinos utan packning.

Lite längre fram finns en skylt som för välkomnade en till Santiago, den har blivit blekt och några brädor saknas i den. Första gången jag passerade här hängde en nyckel i skylten, den var borta nu. Förra gången jag gick här var det stor kommers borta vid Lavacolla, folk som sålde pilgrimsgrejr, armband mm men nu hade denna kommers spridit sig ända hit. Några hade satt upp ett bord med försäljning och erbjöd stämpel i pilgrimspasset. Kön ringlade sig lång. Kände inte direkt för att stanna och få en menlös stämpel. Vad är det för bevis att jag gått här att jag blivit stämplad av dem, ingen fast punkt direkt så jag fortsatte.

Leden fortsätter genom lite blandskog innan man kommer ut vid vägen där det står en sten.

Ett obligatoriskt foto. Efter att ha passerat 150 pers så stannade jag till här och fick en bild tagen av en annan pilgrim. Märks så väl vilka som är vana att ta foto och inte. De som är ovana går sällan nära och vinklarna blir underliga.

Passerade en bar där jag förr stannat och köpt färskpressad juice svindyrt men nu passerade jag på morgonen istället för sen eftermiddag, fortfarande lite kyligt ute så juice lockade inte. Såg en skylt att kyrkan hade stämpel så jag valde att titta in där. Tänkte först sitta i lugn och ro där inne men det var rätt många stämpelhungriga pilgimer där så någon ro fanns inte. Så Parroquia se San Vincente de Bama fick bli min första stämpel för idag.

Solen gick upp och träffade några träd på ett vackert sätt (svårt att fot med mobilen dock). Tvärnitade och höll på att få två pilgrimer som jag nyligen passerat som inte alls var beredda på mitt plötsliga stopp.

Lavacolla var nästa ställe att passeras, namnet anses komma från att pilgrimer stannade här på medeltiden för att tvätta sig i bäcken. En del säger att colla betyder nacke (spanska) andra att det är colla som i colon dvs rumpan (latin) men det finns även en teori om att det kommer från beskrivning av området före medeltiden. Med tanke på att flygplatsen heter Lavacolla och jag brukar vara väldigt trött när jag är där så fnissar jag åt att flygplatsen heter tvätta rumpan.

Jag tror man dragit om leden lite här så man faktist får gå lite vid bäcken numer. Men jag kan ju minnas fel också, var trots allt två år sedan jag var här senast.

Passerade flygplatsen och precis som de andra gångerna har folk stannat till och satt kors av pinnar i staketet. Nu hade någon skapat en konstig "minnesplats" i skogen i närheten också. En massa skräp hängde i garn från träden och i en hög hade folk lämnat lappar mm. Förstår mig verkligen inte på de där grejerna. Plötsligt satt det en kvinna på marken framför mig och fotade sin fot. Jag som bär med mig massa första-hjälpen-material stannade till och frågade om hon var ok. Både hon och hennes väninna tittade på mig som om min fråga var jättekonstig. Sen så kom de nog på hur det såg ut och sa ja ja allt är bara bra. Han inte många 100 meter innan jag kom till en ganska brant och sandig backe uppåt och nedanför på en sten satt en man full i skrapsår och sand medan en annan man stod lutad lite över honom. Jag stannade igen och frågade om han var ok eller behövde hjälp. Han såg ut att behöva tvättas av och plåstras om. Men de intygade att allt var bra, jag frågade en gång till och jodå allt var lugnt. Han måste ju ha ramlat ned för backen. Jag gick vidare och segade mig upp för backen. Gick förbi många människor med lurar i öronen. De har verkligen ingen koll bakåt. En del hoppar till när de blir omgådda. Passerade Casa de Amancio i Vilamaior där jag hade sovit första året och köpt glass och dricka andra året. Gick in men såg ingen personal och var egentligen inte så sugen på något även om glass hade varit gott så jag gick ut igen. Gick förbi en camping och nedför en lång backe som avslutar med en backe uppåt, där minns jag att jag mötte en joggare första året. Mitt emot Galiciska TV-stationen är utsikten fin. I byn San Marcos irriterade jag mig på de jobbiga trottoarerna igen, knaggliga stenplattor men de var inte riktigt så jobbiga som jag mindes dem.

Tillslut var jag framme vid Monte de Gozo och besökte kapellet Eremita San Marcos de Monte Gozo. Utanför kunde man få sig en stämpel så jag passade på. Min servett jag har i pilgrimspasset för att stämplarna inte skall kladda blåste iväg så jag fick jagad den. Lämnade pilgrimspasset på bordet och han få lätt panik, tänk om någon tar det. Skyndade mig tillbaka och det låg kvar.

Köpte mig en glass vid den lilla utomhusbaren som låg där och mumsade på den en liten stund. Sen bar det av neråt den långa långa backen ner till stan. Jag valde stigen på gräset bredvid vägen, så skönt att gå på. Snabbt nedför och sen var jag nere i stan, bron med brädplankorna hade blivit farlig, flera av plankorna var murkna och trasiga, fick passa mig när jag gick där. Först passerade jag den "fulla stjärnan".

Sen förbi monumentet som hyllar människor som gjort bra saker för caminon. Porta Itineris Sancti Iacobi (Porta de Europa).

Fast jag gått här 2 gånger förut ha jag missat Santiagovägskylten. Det har andra upenbarligen inte gjort för den var full i klistermärken. Jag såg den faktiskt bara för att en man (från en bil) hade stannat framför och tryckte dit ett klistermärke mitt i O:et.

När jag var nästan framme bland husen så är det en liten nedförsbacke innan en stor rondell. Jag passerade tre italienare och eftersom det gick neråt gick det nog väldigt snabbt. Hörde kvinnan säga i en mycket nedlåtande ton "en del har då väldigt bråttom det är inget race". Ville bara vända mig om och skrika åt henne att sköt ditt så sköter jag mig, låt mig få gå i vilken jävla takt jag vill men bet ihop.

Jag väntade på att komma till Rúa de San Pedro och när jag kom ut ur en kurva såg jag ett tornen igen och precis som de andra gångerna kom känslorna här. Fnittret, tårarna och lyckan av att faktiskt ha klarat det. Även om det nu var en liten bit kvar. Stod där en stund och samlade ihop mig.

Passerade Capila das Animas, själarnas kapell och bilden utanför är alltid lite läskig, ser ur som de brinner.

Där är den, katedralen, nu med ännu mer byggställningar. Den är ingen vacker syn så där. Nu skall jag bara ner för backen, ner för trappan genom tunneln där det brukar spelas säckpipa, svänga lite till vänster och sen vända mig om.

En kvinnlig säckpipespelare och dessutom inte utklädd i traditionella kläder, ovanligt.

Sista caminomarkeringen.

En annan pilgrim var snäll och knäppte en bild på mig. Klockan var 10:16 när jag klev in på torget. Jädrans så snabbt det gick. Kyrkan är fulare än någonsin. Nu ser man hur ena tornet är klart och är alldeles vitt istället för orange och grönt från växter och mossa (mycket finare).

En annan blev ombedd att hjälpa mig att mig att ta en bild när jag ligger ner. Här ser man tydligt att personen inte är van att fotografera, det är en riktigt dålig bild. Avkapade fötter, konstig vinkel, för långt ifrån.

Ca 86 mil är avverkade till fots sen finns det liten tågsträcka och tre korta färjeturer. Nöjd. Kommer ett inlägg senare med en liten sammanfattning om hur det kändes på ett övergripande plan.

Låg en stund på torget innan jag gick till pilgrimskontoret och hämtade ut mitt compostela och distanscertifikat. Fick köa en stund men det var inte så farligt. Träffade även på volontärern som hade fört vidare mitt klagomål på de nya pilgrimspassen. Trevlig man.

Gick till Seminario Menor och checkade in, lämnade rygga i ett skåp eftersom man inte kan få sit rum förrän 15:30. Skippade dusch och tog ut närmsta vägen till katedralen för att gå på pilgrimsmässan kl 12. Insåg att jag var galet sen och sprang mest. Tog fel i en korsning och trodde sen att jag gick åt rätt håll. Stressade på för att hinna. Då fick jag syn på ett välbekant ansikte, Nadine! Vi kramades och hon berättade att hon tagit tåg sista biten och nu skulle åka till Skottland för att vandra. Så avundsjuk, varför tänkte inte jag på det. Jag ursäktade mig och fick springa vidare. Insåg att jag var helt fel och tog ut ny rutt. Kom till katedralen 12:02, en lång kö ringlade sig utanför de stängda dörrarna. Jaha kyrkan var full. Satte mig utanför i solen bredvid en guide och började prata med honom. En kvinna makade på sig och sa "sätt dig i skuggan" men jag sa att jag trivs bra i solen, hon skakade på huvudet åt mig.

Han berättade att nuförtiden stänger de dörrarna 11:45, de som då hunnit in får vara med på mässan och det är mer turister är pilgrimer där inne. Han tyckte det var skitdåligt och jag höll med. Han var från Ungern och tillhörde en organisation som heter levande stenar. De åker runt i Europa och läser på ordentligt om kyrkornas arkitektur och ikonografi för att sedan gratis/mot donation guida. Här får de bara guida utsidan av kyrkan men den är så full i historia att det räcker gott och väl. Han gav mig en tur genom fasaden och det var riktigt intressant. En intressant detalj var att en annan fasad hade blivit attackerad på medeltiden och man hade lyckats rädda några av berättelserna och infogat dem på denna fasad istället på ett väldigt smart sätt. Jag valde att inte ställa mig i den jättelånga kön utan skippade det där med kyrkan. Kan jag inte som pilgrim komma in på pilgrimsmässan så känns det rätt knas.

Gick på Gambrinus och åt glutenfri pizza. Valde en med stark korv på. Den var god men såsen alldeles för osalt och det hade gärna fått vara lite mer ost på men jag bad om salt och sen funkade den fint. Mätt blev jag.

Gick tillbaka till Seminario Menor och fick mitt rum. Fotade mina "bevis" på att jag har gått leden. Vilade och laddade mina enheter. Duschade och bytte om.

Senare på kvällen gick jag faktiskt tillbaka till Gambrinus för att äta glutenfri pasta. Valde en med lax och grädde som smakade jättegott tillsammans med det grova glutenfria brödet jag fick. Inte så smart att välja en med grädde kände jag. När jag låg på rummet hade magkatarren som jag trodde jag helt sluppit slagit till med full kraft. Tog en tablett men det tar ju ett tag för dem att verka. Nu mådde jag jättedåligt och då är det svårt att peta i sig mat med grädde. Lyckades få i mig halva portionen och fick onda blickar av servitören när jag inte ätit upp. att dricka kolsyrad sur dricka till gjorde inte saken bättre. Blev så uppsvullen och magsyran åkte jojo i halsen. Åh så illa jag mådde när jag mer eller mindre stapplade mig fram till min sovplats.

Men lyckades i alla fall stanna upp för att fota den fina solnedgången och de fina molnen.

Tog ett utsiktskort från korridoren på Seminario Menor också innan jag borstade tänderna och kröp ner. I morgon blir det att åka buss till Porto.