Dag 223 - Dag 23 Sobrado dos Monxes - O Pedrouzo, 41,24 km 07:32:13

Klockan var fem när jag väcktes av prasslande påsar och viskade människor samt pannlampor i ögonen. En del är verkligen inga caminoninjas. Dessutom vet jag att jag kan sova 2 timmar till och ändå passera dem på vägen så det är lite frustrerande att bli väckt. Hade sovit dåligt dn mygga surrade hela natten och han i sängen bredvid snarkade. Hon ovanför låg inte stilla en sekund.

Klockan 0555 klev jag upp. Tog mina grejer och gick ut på klostergården. Gick och borstade tänderna och på toa innan jag klädde på mig och packade ihop. Insåg först nu att jag glömt min keps i förra härbärget. Första gången jag lyckas glömma något. Jag hade lagt den på ett bord. Tänkte då, borde sätta fast den på ryggan men behövde gå på toa illa kvickt. Så klart glömde jag sen sätta fast den så den låg där bredvid ryggan. Dumma mig. Nå ja jag har ju solbrillor också.

Gick till köket och gjorde mig några mackor med osten jag bar omkring på. Hemma blir man nojig om osten ligger framme för länge vid frukosten. Här äter man glatt skrattande ko-ost som legat i ryggan några dagar och utan att bli sjuk.

Ett killgäng som var några av de som klivit upp före mig satt vid samma bord och ena killen mådde inte bra. Hans kompisar tvingade i honom varm choklad och några muffinsliknande saker. Du måste äta!! Vet inte om han var sjuksjuk eller bakfull. Tyvärr sett och hört väldigt många bakfulla. Igår överhörde jag ett samtal mellan italienaren och några andra när de pratade om det kommunala härbärget i Vilalba. Jag och italienaren hade ju sovit på det privata i stan. Det hade tydligen varit rejäl fest och den andra killen sa att han hade druckit alldeles för mycket vin. Tur jag inte stannade där, hade ju blivit bananas.

Klockan 06:22 var jag utanför så en rekordsnabb fix och frukost och ett andra toabesök. I entrén stod en massa ryggsäckar med adresslappar. (Klipper in från IG får översätta hemma) "Cheaters bags" those who don't carry their own stuff leaves them for pickup and delivery to the next sleeping place. The owner just take a small bag with credential, money, water and maybe a sweater if it is cold. In my opinion you should carry your stuff if you don't have medical/fysiological problems that stops you. I don't think a pilgrimage should be a "walk in the park".

Det var mörkt ute men stjärnklart och vinden från igår hade inte gett med sig. Borde ha tagit sjalen och svept runt mig. Men drog upp strumporna som annars är nervikta och stoppade tummarna i tumhålen på tröjan. Borrade ner hakan i kragen. Du blir varm Bea bara du går intalade jag mig själv.

Solen gick upp bakom mig och grusvägen var vit så pannlampan var inte nödvändig mer än lite här och var där skogen var tät. Hade inte kollat någon profilkurva för idag och det började uppför uppför och uppför. Såg inte så långt framför mig så jag hade ingen koll på när det skulle ta slut. Bara att trampa på. Minst 160 pilgrimer sov i Sobrado i natt så det skulle bli trångt på leden nu på morgonen. Men just nu var jag ensam vilket var skönt.

Det var en fin morgon och jag önskar att det gick att beskriva dofterna. Eukalyptusträd, de där blommorna som doftar anis, torr väg, hö, nyslaget gräs mm. Det är lika underbart varje morgon. Man blir liksom hög på dofterna. Och nu började värmen stiga i kroppen så ärmarna åkte upp och likaså kjolen.

Första 8,5 km till As Corredoiras gick på en blandning av asfaltsvägar och grusvägar. Mestadels helt ok. Gick om några få pilgrimer och njöt av morgonen  helt enkelt. Passerade några småbyar där ingen var vaken ännu. Inget liv.

Vägdelen var väl inte helt rolig men det var i alla fall en grusväg vid sidan om att gå på. Skönare för fötterna. Såg några andra framför mig på den lilla stigen och det tog inte många minuter att gå ikapp och om. Fiskade upp en banan ur fickan. När vägen är tråkig kan man alltid äta något om man har.

As Corredoiras lämnade inte något större avtryck och efter lite mer väggående var jag i Boimil där man dragit leden upp för en backe och förbi en kyrka för att åter ansluta till vägen som då måste korsas. Men hade jag fortsatt rakt på vägen hade jag inte mött denna glada jycke som istället för att tokskälla tiggde om uppmärksamhet och kärlek. Kliade honom en stund innan jag gick vidare och tittade på kyrkan.

Korsade vägen och ställde in mig på Boimorto 3,2 km bort. I Boimorto finns ett val att göra. Antingen går man via Arzúa där man trillar ut på Camino Francés och de sista 4 milen där. Det betyder 100-tals pilgrimer.

Och de kommer i horder bara tanken på det får mig att vilja vända om. Jag vill verkligen inte ut i det men samtidigt gillar jag Arzúa och kyrkan där. Var på en fantastisk musikmässa där när jag gick Camino Primitivo, en upplevelse jag aldrig kommer glömma. Det andra valet är att skippa Arzúa och gå mot O Pino och direkt till O Pedrouzo. Den vägen är dessutom ca 6 km kortare. Jag har ju räknat med att gå via Arzúa, 42 km till O Pedrouzo där jag igår kväll bokat in mig på ett pensionat. Typ sista rummet som fanns ledigt. Jag vill ha lugn och ro sista natten innan jag går in till Santiago. Dessutom tvingar det mig att stanna och inte gå alla 6 milen i ett svep. Något jag lätt skulle kunna göra. Vet att kroppen pallar med det. Men då skulle jag komma in sent och missa pilgrimsmässan. Så nä stopp i O Pedrouzo. Min plan från morgonen var att stanna i Arzúa halvvägs och ta en fika/lunch. Men när jag kom in i Boimorto efter 11,7 km vandring på under 2 timmar så kom jag till där man kunde välja och funderade en stund. En man kom och förklarade gå till vänster om du skall till Arzúa och rakt fram om du skall till O Pedrouzo. Jag frågade om det fanns pilar på O Pedrouzovägen och jodå den var uppmärkt. Jag tackade och bestämde mig, jag går rakt. Han 50-100 meter och kom på att jag ville ha en bild på valet. Gick tillbaka. Tog en bild.

Gick iväg igen. Han lika långt igen när jag insåg att jag visste nada om vägen mer än att det skulle vara 18 km till Brea enligt skylten (22 enligt boken) där jag oundvikligen skulle komma ut på Camino Francés om jag inte valde att gå lite egna småvägar förstås. Jag vill ju gärna ha ett stopp och det före 30 km och dessutom behövde jag en stämpel och det innan O Pedrouzo. Så jag vände om igen. Hade sett en bar ca 200 meter före valet. En man hade önskat mig en god tur utanför.

Jag klev in och han tittsde förvånat. Jag förklarade att jag behövde få i mig något innan jag fortsatte. En lång diskussion utbröt bland besökarna vilken väg som var bäst. Uppfattade att O Pino vägen var mycket väggående (det så boken också) och halvkasst markerat men att det vara var att följa vägen. Jag beställde en te och laddade hem en GPS-rutt för vägen så jag skulle kunna följa den om det krisade. Kvinnan i baren ville ge mig en kaka till teet eftersom jag inte köpt någon empandana fyllt bröd som här såg helt galet gott ut på ett grovt surdegsbröd. Tackade så mycket men förklarade att jag var glutenintolerans. Så synd så hon. Jag satte mig med mitt te och då kom hon ut till mig med 2 skivor rostbröd och så här får du glutenfritt. Åh så glad jag blev. Hade kvar ost så jag gjorde i ordning 2 ostmackor. Mums. Satt och lade upp lite bilder innan jag tackade för mig och lämnade €1 extra för brödet och fick en svag stämpel i mitt pilgrimspass. De önskade mig god tur och jag gick iväg.

I början kunde jag gå på en gångbana men den slutade abrupt efter ca 1 kilometer men då kunde man gå bredvid vägen en kilometer till då någon hade klippt en grässträng som var perfekt. Men den försvann sen. Så nu väg.

Och det i kilometer efter kilometer. Vyerna var väl inte direkt storslagna men de var ändå helt ok och gjorde väggåendet mindre misäraktigt.

Jag hade nu ingen beskrivning av avstånd mellan byar eller om jag ens skulle gå mellan några byar alls. Det enda boken så var "The route is simple, following the AC-0603 most of the way, then joining the N-547 near Brea". Hmm vad betyder most of the time, kommer det finnas pilar som pekar mig bort från vägen? Nå ja det är väl bara att gå. Hur fel kan det bli? Jag har ju både en rutt och Google Maps om det skiter sig. Så jag trampade på i min egen lilla värld. Såg skräp i vägrenen, typiskt pilgrimsskräp som Aqvariusburkar och Bifrutasförpackningar och små chipspåsar. Tänk att tömma förpackningar är så mycket svårare att bära än fulla. På spanska vägar har man kilometermärken. I en by kan det vara en nollskylt och sen räknar det upp till en annan by. Inte säker mellan vilka ställen AC-0603 går men den startade med 0 i Boimorto så jag roade mig med att räkna hur många steg jag tar på en kilometer. 1040 4 gånger på taken. Jag tar alltså nästan 1 meterssteg när det är platt. Försökte räkna ut hur långa men huvudräkning medan jag går verkar funka ännu sämre än vanligt. Häromdagen hade jag försökt att räkna ut om/när jag skulle komma ikapp de som startade 6 km före mig om de gick i 4 km/h utan stopp och jag i 5,5 km/h. Tilt i skallen. Ville stanna och rita en graf i gruset :-). Senare på kvällen drog jag igång miniräknare i mobilen för att kolla steglängden 0,96 m/steg. Det är rätt mycket med ryggsäck och gå långt. Och med hög frekvens på stegen så drivs jag framåt rätt snabbt. Passerade en bar efter några kilometer där det var 4 personer utanför som höll på att göra i ordning sig för att fortsätta. Först hade baren sett ut som en hägring. Den liksom var där, försvann och dök upp igen.

Efter ytterligare ett tag dök det upp stora fält som var klippta men på två ställen var det små kullar med högt gräs och ett trästaket runt om. När jag kom till den andra tog nyfikenheten över, kunde det vara en romana calzada, dvs en bevarad romersk väg med alla sina lager. På Camino Francés dök de upp då och då och hade sådan inhängnader men då var det inget gräs utan man skötte om dem så man kunde se hur komplext uppbyggda de var. På vissa ställen är de så välbevarade att man till och med får gå på dem till min stora förtret för de är svårgådda i alla fall de med småstenar som står upp. De med stora platta stenar är ok.


Jag gick närmare för att se men det enda jag såg var högt gräs och tistlar. Inga skyltar. Kanske var det bara stenhögar som bonden inte vill köra på. Märkte inte tistlarna vid fötterna och lycksdes trampa så att en kvist stack in mellan sandal och fot. AJ!!! Hoppade på ett ben en stund och trampade ner försiktigt för att se om någon tagg stannat kvar i fot eller strumpa men hade tur denna gång. Gick ner till vägen igen. Passerade hortensior som gläste i solen.

Strax där efter dök det plötsligt upp en kyrka men ett kors utanför. Tog några bilder. Korset hade ett fint ljus på sig. Runt omkring var stora öppna ytor och det såg ut som en typisk fiestaplats men inga hus i närheten. Fanns lite bänkar och bord. Såh jättemysigt ut. Så synd att jag nu inte har något fikavänligt i ryggan. För att sitta här med lite frukt och kanske en ostmacka hade varit mysigt.

Mötte några lokalbor som var ute och promenerade. Jösses vad de promenerar i detta landet. Men det är klart lever man på pommes så...

Nu blev även vyerna bättre och jag trivdes riktigt bra i min ensamhet. Gick helt enkelt och log. Det kom en liten by och i den fanns en hemmagjord skylt som pekade mot St Irene som är precis efter Brea. Så jag följde den. Det var fortfarande väg. Kollade GPS-loggen och än så länge följde jag den. Bra. Gick förbi ett hus där två små små hundar såg helt förvånade ut över att någon kom. De började skälla först när jag passerat. En sak som slagit mig flera gånger är att jag kan höra hundar skälla när en pilgrim passerar ett hus men när jag själv närmar mig så händer inget. Det är som om hundarna ibland ser personen och väntar med att skälla tills man är framme vid deras hus men jag rör mig för snabbt. Förvånat kan en hund titta på mig när jag redan passerat. Sen hör jag hunden tokskälla när de bakom passerar. Skumt.

Jag gick förbi några skyltar som pekade in mot småbyar till vänster. När jag hade gått någon kilometer till i en vid båge på vägen såg jag en en skylt med en av byarnas namn igen. Jag hade alltså kunnat gena genom den byn. Hmm. Precis då kom 2 pilgrimer gående på den vägen. Hmm hade de sett en skylt jag missat eller kör de med Google Maps tro. GPS-loggen gick på vägen. Nå ja asfalt som asfalt även om det säkert var några 100 meter kortare och roligare att gå via en by. Vägen svängde igen och på höger sida såg jag en gul pil peka in mot en by. Ok då tar jag den det var väl detta som boken menade med mestadels. Det är väl som med förra byn en genväg genom kurvig väg. De andra två stannade på vägen såg jag och det gjorde även GPS-loggen. Men det var en gul pil och jag går dit de pekar. Nu in på en smalare väg. Kom några korsningar utan pilar men jag såg att jag var parallellt med vägen om jag gick rakt fram och inga pilar brukar oftast betyda rakt fram. I en t-korsning blev det lite klurigare men till höger kändes som tillbaka och till vänster var skyltar för bilar mot Santiago så det måste ju vara rätt. Jag hittade en påse nötter i fickan och knaprade på dem. Härlig väg faktiskt fins vyer och kossor som gick och betade på soliga blomsterängar. Men jag gick genom ytterligare några korsningar och kände mig lite osäker. Inte en pil på en evighet nu och jag avvek från GPS-loggen allt mer kändes det som. Valde att ta fram Google Maps och ställde in mitt mål O Pedrouzo som destination först. Skall jag ändå gå off-route kan jag ju lika gärna skippa att ramla ut på Camino Francés dirket och den sa sväng höger i nästa korsning vilket också kändes naturligt. Men i nästa korsning kom en gul pil rakt fram. Där ser man jag var på rätt väg trots en högersväng tidigare. Så där back on track.

Han bara en kort bit förbi ett vattendrag när min mage tyckte att det var dags för ett akut stopp. Då kom jättemånga bilar plötsligt och alls hoppa av i diketställen låg helt öppet. Var bara att försöka gå tills ett lämpligt ställe kom. Hittade en grusväg åt sidan där jag hoppades på mindre trafik och han precis innan en bil kom. Vem fasiken kör på dessa småvägar?

Efter en stund sa Google Maps i fickan sväng höger. Jag blev villrådig det hade ju varit en pil för ett tag sedan och oftast funkar det att gå rakt fram. Dessutom hade det inte varit några vägskyltar om Santiago åt något håll. Vägen till höger var dock en härlig lerväg och jag var så trött på asfalt. WTF 3,6 km på den lät extremt lockande. Jag velade ett tag, kollade inte GPS-loggen dumt nog då hade jag nämligen sett att jag några 100 meter fram skulle ha kommit på den igen. Nu njöt jag av underlaget ett par 100 meter. Sen så skrattade jag när vägen plötsligt blev en terrängbana att ta sig fram i. Stora skogsmaskiner måste ha kört här. Det gick djupa spår kors och tvärs över vägen. De var ibland 50 cm djupa. Inte helt lättgått. Jag undrade hur sjutton Google kan känna till en sådan väg.

Men den blev bättre i en lång uppförsbacke. Men där delade sig vägen i tre. Hmmm. Upp med telefonen, till höger för en mer direkt väg till O Pedrouzo men om jag svänger vänster hamnar jag på GPS-loggens rutt. Svängde vänster så jag skulle veta var jag gick. Och promenerandet gick utmärkt några 100 meter men sen dök ett vägbygge upp som skar av vägen till den väg jag borde varit på. Nå ja det fanns enligt kartan 2 vägar till ner till den vägen. Bara att fortsätta rakt. Får bli en liten omväg helt enkelt. Ingen fara. Bara lite varmt. Kom till nästa korsning samma sak, avstängt. Men men... Nå ja bara att gå till nästa då. Men där satt en skylt Desvío, ruttändring för att komma runt bygget. Den gick åt helt fel håll jaha. Vad gör man. Jag tänker inte gå 2-3 km tillbaka. Så jag gick upp för en liten backe, blev omkörd av en stor lastbil från bygget. Kom till en korsning där det var aningen otydligt om den var rakt fram som var vägen man skulle gå eller den jättesteniga något branta nedförsbacken till vänster. Tog fram Google maps och vägen rakt fram ledde i alla fall till O Pino som är den by jag skulle gå mot enligt boken men inte nå som jag förstått det hela. Vägen till vänster fanns inte ens med på kartan. Det skulle kunna vara något de byggt för bygget och leder ner dit. Bäst att gå rakt fram då och navigera mig från O Pino (som dessutom har hotell och barer om jag behöver något). Det var nu rätt varmt ute så en glass vore trevligt. 

Började gå rakt fram, lastbilen kom ut från en liten sidoväg längre fram. Han blinkade åt mig och viftade att jag skulle stanna. Han vevade ner rutan och ropade på mig. Förklarade att jag kunde gå nerför den steniga backen, vänster och rakt genom 2 rondeller och sen vara ute på stora vägen. Oki. Jag tackade och vände om. Ner för backen och till vänster ett tag och sen dök 2 sprojlans nya rondeller och en bro mellan dem upp. Rakt igenom. Kollade kartan igen. Hmm svänga höger i första rondellen verkade ju smartare eftersom då skulle jag komma ut på leden i Santa Irene. Men snubben kanske vet något som jag inte vet gällande vägbygget. Så jag bestämde mig för att göra som ha sa. Jag gick genom en liten by och vips låg stora vägen framför mig. Kände igen mig direkt. Bredvid vägen går en grusväg en så kallad Ändå och på den gick ett lämmeltåg av pilgrimer från Camino Francés. Jag skojar inte det är ett lämmeltåg. Jag korsade stora vägen och hoppade in framför en tjej. Hon såg aningen förvånad ut. Var kom jag ifrån. Varför kom jag den vägen. Jag såg hennes förbryllade min och sa Camino Norte joins Francés here. Hon såg ändå förbryllad ut ungefär som vad då annan camino finns det fler. Jag visste att om ungefär 200 meter kommer en bar. Jag hade alltså ramlat ut på Camino Francés exakt där jag skulle men med en omväg på ungefär lika många kilometer som jag skulle spara på att skippa Arzúa. Men vad gör det. Hade ju räknat med att gå via Arzúa vilket som.

Stannade vid baren, fick en stämpel och slog mig ner med en Aquarius och tittade på lämmeltåget. Flashbacks från när jag själv gick CF 2013 och när jag gick här 2014. Försökte koncentrera mig och tänka bort lämlarna. Drack upp drickan och drog på ryggan igen.

In i tåget och börja gå. Tåget var långsamt så jag lade mig i omkörningsfil efter att ha korsat stora vägen. Och så började jag räkna. Vägen kunde jag typ utantill så det var bara att gå. Och passera människa efter människa de fåtalet kilometer som var kvar.

För första gången skulle jag istället för att korsa vägen innan O Pedrouzo svänga vänster och gå in i byn så trevligt med något nytt. När jag navigerar mig fram till pensionatet hade jag passerat över 80 personer. Det var rent utmattande.

Väl framme kring 12:15 möttes jag av en låst dörr men när jag halade upp mobilen för att ringa numret kom en man springande. Han öppnade dörren och släppte in mig. Jag fick en rundtur var dusch/toa fanns, vad wifikoden var, var köket låg och i vilket skåp jag kunde hitta var samt en genomgång av frukosten. Frågade om han hade något som var glutenfritt och han funderade. Skulle en burk fruktkompott kanske funka. Tja bättre än inget tänkte jag kan ju alltid köpa en yoghurt till. Så jag nickade. Han var borta en stund och kom med den. Jag fick nycklarna och kom in på ett mysigt litet rum där jag instruerats att ställa ryggsäcken på en plastmatta med hög kant. Det gjorde jag och sen satt jag på sängen och bara slappade. Så skönt. Åh riktiga handdukar, det är lyx. Släpade mig till duschen och blev stående länge trots en rätt kass dusch utan tryck. Dagen hade känts mest som transportsträcka faktiskt och inte bjudit på så många upplevelser mer än att känna sig lite vilse men äventyr är ju roliga. Jag trivdes lite vilse, gå min egen väg en liten stund.

Nu hade jag många timmar att döda i denna byhåla. Efter 2 timmar kröp det i hela kroppen på mig. Jag är verkligen urusel på vila. Jag visste att det bara var 19 km kvar ner till Santiago, varför sitta här då. Skärpning!! Du behöver vila, du behöver faktiskt lära dig ta det lugnt och slappna av. Lyckades lägga mig på sängen och boka min flygbiljett hem. Fanns inget billigt förrän den 15:e så då får jag väl hitta på något dagarna innan, Porto var ju trevligt tänkte jag och köpte en bussbiljett dit och tillbaka samt bokade ett vandrarhem för 2 nätter. Bokade även in mig på ett enkelrum i Seminario Menor i Santiago. Sovsalarna där har sällan ström och även om nästan alla som sover där (de tar emot vanligt folk oxå) är pilgrimer så har jag inte märkt av någon gemenskap eller samtal så då kan jag lika gärna ha efter rum. Tänker ju ändå bara sova där och ladda prylar.

Strax innan 4 så insåg jag att jag var rätt hungrig så det var väl dags att gå ner på stan och hitta någonstans att äta. Jag började i ena änden stan och gick till andra. Mycket var stängt mellan 15 och 20 men det sista stället var öppet och hade kyckling på menyn som lät ok. När jag kom in och tog ett bord kikade jag på bordet bredvid, en käkade fisk (panerad) med kokt potatis. Så jag frågade om jag kunde få det till min kyckling och det gick bra. Glad för jag fick en sallad till också, med lite olivolja, vinäger och salt så blev det ett rätt ok mål mat faktiskt. Skönt.

Gick tillbaka till pensionatet och kände hur jag höll på att tappa brallorna. De som jag köpte innan avfärd som då var lite trånga. Var bara tvungen att knäppa en bild. Nog har jag tappat i vikt men inte så där jättemycket. Lite uttorkning och inte svullen i vatten gör nog sitt.

När jag tittade ut genom förnstret såg jag ett mysigt fik i solen bakom mitt pensionat så jag gick dit och satte mig en stund med en kanna te. Försökte fota några lekande barn men när kameran väl var inställd så bestämde sig de för att leken var slut och försvann. Fotade några pilgrimer som njöt av solen istället.

Jag bestämde mig för att ta en promenad bortanför restaurang och hamnade uppe vid kyrkan. En massa folk var samlade utanför så det var nog strax dags för mässa. Alla som ville gå in i kyrkan stoppades dock av ena prästen. Efter en stund kom en man och lossade kedjan till klockan och drog i den. Klockringren var lite av stereotypen av en klockringare, inte puckelryggig men istället ett gigantlskt navelbråck på magen.

Kyrkan fylldes på och blev full. Det var en fin mässa med en otroligt rolig präst som var ute och pilgrimsvandrade själv och som pratade om att vårt pilgrimspass inte är en stäpelsamling, det är ett bevis på varför vi går leden, det ger oss rättigheter men också skyldigheter. Han pratade mycket om vad det innebär att vandra, att målet är att besöka aposteln Jakobs grav, eller som han uttryckte sig "tänk på att ni går till graven för en vän till Jesus". Han använde mycket humor som fick alla att brista ut i gapskratt. Det var mycket sång och handklappningar då en musikgrupp var på leden och stannat här. Jag hade en fin stund och gillar exempelvis den katolska seden med fridhälsning (vet at den förekommer i Svenska kyrkan ibland också).

Efteråt var klockan nästan öppningsdags på restaurangerna och jag hade sett ett ställe som grillade kött över kol och serverade på lerfat. Det såg rätt bra ut. Gick dit och gick in, men vände i dörren hörde nämligen 2 kvinnor utanför tala svenska. Åh knappt hört mitt modersmål på veckor så jag var bara tvungen att hälsa. Det slutade med en timmes samtal. Den ena visade sig bo i Luleå. De gick de sista 100 på franska leden. Dvs Sarria-Santiago. De hade massor med frågor och funderingar om att gå längre och vi hade helt enkelt ett trevligt samtal där de berättade om sina dagar hittills. Vi var rörande överens om att stängda kyrkor är tråkigt, att turigrinos är enerverande och att Galicien är galet vackert.  De trodde det var slut på de härliga djupa stigarna nu men jag kunde göra dem glada och berätta att lite av det bästa av Galicien var kvar även om det är en kort sträcka.  En kvart innan köket stängde lyckades jag beställa en sen middag. Den var helt ok, skippade pommesen.

Idag hade jag kort dag, tanken var att skriva ikapp i dagboken men så blev det inte. Jag ägnade tiden till att fika, gå i kyrkan och ha ett trevligt samtal istället. Klockan var 23 när jag kom tillbaka till pensionatet, så det blir sänggående med en gång. Utanför mitt rum låg en påse med frukt. Den snälla snälla ägaren hade fixat åt mig. Gullig man.