+Knäppa drömmar -Mensfritt

Det verkar som min kropp tycker att blöda är en bra idé när jag har blodbrist. Vem har sagt att kroppen är smart? Dels har ju menscykeln ändrats till 21 dagar men pga intag av akut p-pillret för ett tag sedan kom alltså mensen igen efter 14 dagar. Så nu är det till att vara trött, sur och grinig samt ha mensvärk igen Yippie vad livet är underbart!

På senaste tiden har jag haft helskumma drömmar eller vad sägs om följande:

Natten till måndag: Jag drömde att jag bara fick kliva upp om minuterna på veckarklockan var delbara med 6. Klockan ringde 06:20 och jag snoozar, 20 är inte delbart med 6. Vaknar 06:25 och somnar om igen. Slår upp ögonen 06:31 och sen 06:36 och inser att 36 det är delbart med 6 och jag fick kliva upp. Skyndande mig upp innan klockan slog över till 06:37 :-) Undra vad jag hade gjort om jag inte vaknat vid ett tal som var delbart med 6, hade jag slutat drömma och kommit till sans eller kommit på tok försent till jobbet?

Natten till tisdag: Jag drömmer hela natten att jag inte får sova, och vaknar ungefär var femtionde minut och tänker "Men gud, jag somnade väl inte?" och satte mig stressad upp i sängen. Somnade förvisso om snabbt varje gång men det höll som sagt på hela natten.

Några nätter innan detta hade jag en något hemskare dröm, jag drömde att jag åter igen var på sjukhuset efter blodtransfusionen. Läkaren kom in och såg allvarligt på mig och sen berättade han (hmm undra varför läkaren var en han, för jag hade en hon när jag var där på riktigt) att jag hade en obotlig form av cancer som var långt gången. Jag hade 3-6 månader (närmare 3 än 6) kvar att leva utan medicin och max ett år om jag tog medicin som gjorde mig mer eller mindre nerdrogad. I drömmen var jag rätt lugn när jag fick beskedet, ja ha det är alltså så här det slutar för mig, jag kommer inte dö i en flygolycka.

Minns att jag kände sorg för att inte få se barnen växa upp men mest bekymrade jag mig för hur det praktiska skulle lösas. Tänkte på saker som att det nog var smartast att sälja huset medan jag levde och flytta till en lägenhet, ordna med begravning och sånt. När läkaren hade gått satt jag där på sängen och undrade hur sjutton skall jag berätta detta för sambon, skall jag ringa och berätta, åka hem och berätta (undra om läkarna släpper hem mig idag) eller ska jag be honom komma hit (får han ta med barnen då?). Tankarna snurrade och jag kände att jag behövde få prata med någon innan jag pratade med sambon. Så jag plockade upp mobilen och ringde nogge och sa "Är fortfarande på sjukhuset, kommer dö snart, behöver någon att prata med. Orkar inte du så berätta för Jalle, Ida och Susanne att jag har obotlig cancer, Susanne behöver säkert veta för att resursplanera och Ida kan ju slänga ut mina saker ur rummet. Någon av er kanske orkar komma hit och prata med mig, (snälla jag behöver få prata med någon)?". Men jag minns aldrig att jag fick något svar av honom i telefonen för plötsligt var samtalet ett SMS och sen ringde väckarklockan. Jag satte mig upp i sängen, såg mig omkring och det tog ett tag innan jag fattade att jag var hemma och att allt bara var en dröm. Ja ha flygplansteorin är alltså den gällande fortfarande...

På tal om cancer så läste jag i Anna Toss & Co. om reportaget som gav Marie Branner och Anna von Brömssen Stora Journalistpriset som Årets berättare. Efter att ha läst om Sebbe så förstår jag varför de fick priset. Tårarna rann redan efter några rader och gick bara inte att stoppa. Barn skall inte få dö!


Tror ni den jädrans 004:an parkerade utanför jobbet idag, nä just det han/hon kom inte alt. parkerade någon annanstans. Ingen medkänsla alls. Hmmm undra om vi inte akut behöver något från ICA Kvantum, det står ju ofta mååååånga bilar på parkeringen där. Vilket påminner mig om att jag sa på jobbet idag att jag skulle gå på ICA Supermarket och handla idag men jag kommer sjuttsingen inte ihåg varför och vad det var. Kanske kommer det åter till mig i mina drömmar inatt :-)