Måste jag vara hemma alltså?

Vilken tur att mina barn inte är sjuka mer än 10 dagar om året för då hade jag behövt ta ut VAB. I vår familj tar sambon ut 9 av 10 VAB-dagar för det är lättare för honom att jobba hemifrån och han är så gott som jämt i Boden medan jag är borta rätt ofta.

Med FPs nya förslag om att mamman och pappan skall dela lika på de 120 dagar man har för tillfällig vård av barn så skulle alltså jag tvingas vara hemma med barnet/barnen om sambon redan tagit ut 10 dagar (just 10 var en exemplifierad gräns i SvD-artikeln)

Man kan tänka sig tio dagar till pappan och tio till mamman, som måste ta slut innan familjen får några nya dagar.

Så vi kvinnor som faktiskt är i karriären, som har ett hemmaliv där det möjliggörs för kvinnan att inte begränsas i sitt jobb vi skall "offras" för att företagens attityder mot kvinnor i arbetslivet skall förändras. Men vad ger det för signaler när ex. jag plötsligt kommer och säger till min chef att jag måste vara hemma med vård av barn? Om detta börjar drabba allt fler kvinnor som redan nu är etablerade på arbetsmarknaden och som tidigare inte setts som "ett problem" kanske plötsligt börjar ses som ett problem?

Nu låter det som jag absolut inte vill vara hemma med mina barn när de är sjuka men så är det inte. Men i vår familj tar den som det passar bäst för ledigheten och det är just nu oftast min sambo.

Är det verkligen så att det är de enskilda familjernas val av hur man vill leva sitt liv som skall offras för att få arbetsmarknaden mer jämställd? Borde inte eventuella åtgärder sättas in på att motverka diskrimineringen i arbetslivet där den inträffar, dvs hos arbetsgivarna?

Det finns inget som tvingar en man att lämna över sina föräldrapenningsdagar till mamman och det finns inget som tvingar en mamma att vara den som tar ut TFP. Vad är det som får männen att så snabbt utan knot skriva över dagar, vad är det som får kvinnan att vara den som säger "jag stannar hemma idag"? Om jag tittar på barnfamiljer i min närhet så är det ganska 50/50 vem som är hemma med barnen men många väljer att inte ta ut TFP utan man jobbar hemifrån istället eller tar ut lite flextid. En möjlighet som vi som jobbar i ett mer fritt yrke kan göra. Medan de som jobbar exempelvis inom handeln har betydligt svårare och då blir det ju ett uttag av TFP istället. Och vilken grupp är det som jobbar mest inom de yrkesgrupperna?

Problemet uppstår för kvinnor i de situationer där de slåss om jobben med männen där kvinnan blir bortvald för att man tror att hon kommer vara hemma med barn. Som kvinna blir man knappt trodd när man säger att barnen faktiskt har en pappa som är hemma med dem. Jag tror inte detta problem uppstår i kvinnodominerade yrken och det är väl i den kategorin man hittar de flesta deltidsarbetande och de som väljer att vara hemma med vård av barn. Skulle dessa kvinnors ställning på arbetsmarknaden stärkas om de var hemma mer sällan och inte valde att jobba deltid? Skulle lönerna gå upp, skulle statusen på jobben öka?

Jag skulle vilja se en riktigt undersökning där man tittar på flera aspekter kön, yrkestyp, hur ofta man är hemma med barnen utan att ta ut FP/TFP, hur ofta man tar ut FP/TFP och inte är med barnen osv... Kanske är det inte så ojämställt hemma som man tror utan det kanske mer är i huvudena på arbetsgivarna.

Jag vill oxå att jag som kvinna skall ha samma möjlighet att bli anställd/få en bra lön osv inte skall påverkas av att jag är just kvinna i barnafödande ålder och med småbarn hemma men jag tror inte att delning av FP/TFP är lösningen. Mest för att det kommer bli ett hinder för de kvinnor som faktiskt kommit förbi dessa hinder. Nu kommer vi inte ens kunna säga att vi har en pappa till barnen som är den som kommer ta ledigheten (även om det ultimata skulle vara att inte behöva säga det).

Om detta låter osammanhängande är det nog för att min hjärna är manglad med 2 dagars säljkonferens och en migrän på det.

Andra bloggar om: jämställdhet, föräldraledighet, föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning, FP, TFP