Dag 36 - När all ork är borta kommer grön energi från ovan

Ville bara bryta ihop när väckarklockan ringde. Ville verkligen inte stiga upp. Ville inte duscha och klä på mig. Just nu skriker bara kroppen vill inte till det mesta. Häromdagen när jag var ute och gick så gick järnvägsbommarna ner framför mig och tanken kom, tänk så skönt det skulle vara att bara ducka, kliva under bommen och ta ett steg till...

På väg till jobbet var det dock blå himmel en stund (tvingade sambon ta ett kort på det med min telefon), det bådade gott kanske kunde jag få se solen lite. Men nä när jag kom fram till Luleå så hade himlen täckts av moln.

Idag tog precis all ork slut, kanske är det PMS kanske är det vinterns stora mörka hål kanske är det snart fullmåne men jag flippade totalt på folk idag, orkar inte med ineffektivitet, att inget händer att inte jag kan göra det jag skall. Sitta overksam i väntan på andra får mig bananas. Orkar inte, vill inte...

Det är så jag hoppas att blodvärdena skall vara i botten, så jag får en förklaring, en anledning, en orsak. Jag har aldrig sjukskrivit mig för mina dåliga blodvärden även om läkarna velat det. Jag brukar resonera som så att orkade jag innan jag fick veta borde jag väl orka efteråt också med medicin. Men visst har det varit tungt. Men är blodvärdena i botten denna gång så kanske jag tar emot den där sjukskrivningen med mer öppna armar, ser den som en möjlighet att få komma bort, få tänka, få fundera och andra kanske hinna ikapp... För som det är just nu driver mig till vansinne, ett limbo som tär varenda dag.

En del undrar varför jag är ute och går en massa om jag lovat mig själv att klara ett visst antal mil osv, men nej så är det egentligen inte, det är nog mer en fasad utåt. Promenaderna, timmarna ute i kylan ensam med eller utan musik eller ljudbok är då tankarna antingen är helt tomma eller jag låter det rasa loss, kanske lugna ner mig lite eller formulera vad det är jag tänker på och kunna uttrycka det till någon annan så småningom.

Fotograferandet är mer en bisyssla till tänkandet, det ger mig en anledning till att ta mig ut, få mig att söka med blicken, få lite utlopp för något annat. Men det kan även ge mig lite ångest som idag. Skall strax byta om och gå ut. Men vad skall jag fotografera idag, allt är redan taget känns det som. Visst något som inte kvalat in som dagens bild kan alltid fotas igen och bli det. Det finns alltid den backupen att ta till.

Nä nu är det bäst jag släpper tangentbordet, byter om och tar mig ut och skriver klart detta senare.

Åter från min utomhusvistelse,  tror det han bli nollgradigt ute, skönt. Blev en kort promenad men lång i tid. Hade först nada inspiration och ingen tanke på var jag skulle gå, en standardrunda kanske men så fick jag för mig att svänga in på en väg jag aldrig gått förut och i vanliga fall är det nog en stängd grind på den vägen. Hamnade nämligen bakom Infran Nord mitt emot järnvägstationen och kunde följa spåren nästan 2 km bort. Hittade lite roliga saker att fota men kände mig som en inkräktare så när jag hörde röster smet jag undan lite. Den med skyltarna blev dagens foto och den fick även en titel. Det kändes så sjukt passande just nu.

Väntar på att betyda något

Gick tillbaka ner mot stora vägen, fotade månen bakom molnen och sen gick jag längst med andra sidan järnvägen. Fotade lite hus.

Någon hörde bön, för när jag hade sett att det var klar himmel idag (nå ja lite moln fanns det ju) så sa jag högt. Snälla jag behöver ett norrsken idag, behöver det för att lätta upp sinnet. En stund senare kom det fram ett sken, kunde inte först riktigt avgöra om det var moln eller ett svagt norrsken, ställde om kameran till testfoto dvs sjukt hög iso och knäppte en bild. Jodå ett norrsken. Men jag stod tokigt till. Det tog i i styrka och krumbuktade sig över himlen skyndande på stegen och försökte hitta ett bra ställe och när jag väl gjorde det försvann norrskenet. Men det var då fn oxå.

Svängde in på ett skoterspår som var så mjukt att jag då och då sjönk till knäna men jag fortsatte i ren ilska. Kom ut vid järnvägen där alla bangårdsspår tar slut och knäppte en bild skulle nog blivit dagens bild om inte rubriken på skyltbilden stämt så väl med sinnesstämningen idag.

Vände mig om och himlen var grön. Nu stod jag åter igen helt fel. Men ställde om slutartiden och knäppte en bild.

Skyndande mig upp på en liten kulle och tog några bilder till men kunde inte förstå varför de blev så mörka. Kom på det, fan bländaren står ju kvar på 8, brukar ju ha 2 eller lite över vid norrskensfoto.

Ställde om, då tystnade himlen. Började gå ner mot skoterspåret igen bort mot Svartbjörnsbyn. Muttrade, hörredudu, du kan inte visa ett norrsken så där och sen inte låta mig få njuta av det eller ens ta en ordentlig bild. Funderade på hur det hade varit i Spanien när jag ville se ett visst ställe och regnet bara upphört efter att jag muttrat om att nog fasiken måste jag få se stället utan regn.

Kom ut på en äng och då exploderade himlen igen, tog fram kameran och stod där länge och bara njöt. Fick säga tack när jag gick.

Kolla in taggarna på norrskenet, aldrig sett förr så coola

Stannade till vid Eyvind Jonsons gård innan jag satte av hemåt.

Sen blev det långa tre kilometrar hem, hade ju inte ätit någon middag idag för innan jag kom hem hade jag svängt förbi MAX och köpt mat till de andra, själv hade jag ont i magen och inte någon aptit alls. Vände mig om en sista gång innan jag gick in under järnvägsbron, ett norrsken hängde svag över stan.

Totalt blev det bara 12,26 km på över 3 timmar. Jösses. Men det skiter jag i det var så skönt att vara ute, helt ensam i mörkret, i tystnaden. Som jag skrev på FunBeat "Långsammaste promenaden i mannaminne tror jag. Gick i mjuka skoterspår och jag stannande och fotade en hel del. Men jag behövde verkligen vara ute så jag får se det som plus på friskvårdskontot där jag vårdade hjärnan."