Dag 56 - När skall man avsluta konstgjord andning?

Började dagen med en ett dropp i armen på hälsocentralen. En effektiv sköterska satte snabbt droppet, tryckte på i full hastighet och lät mig sen gå hem istället för att övervakas. Skönt. Vi kollade igenom mina provresultat från provtagningen och Hb:t hade hunnit sjunka från 97 till 88 på en vecka och mina depåer var helt tömda så jag gjorde nog rätt i att gå och kolla mig. Inte undra på att jag varit tokblek och hängig. Men hur sjutton skall jag få till att jag får en dos innan allt är kört, att slippa dessa dalar?

Kom på jobbet 09:30 och fortsatte jobba med processerna, hade avstämning med en kollega. Gällande några andra processer jag är och nosar på fick jag medhåll om att de måste fixas men ingen verkar vilja vara ansvarig för det arbetet. Jag kan inte ta på mig det för jag vet för lite om hur det fungerar rent tekniskt, kan bara beskriva principiellt vad jag behöver för stöd i mitt arbete.

Gick och käkade med en av juniorerna på jobbet, grymt kompetent och många vettiga tankar och idéer. Kul att jobba med.

Blev sittande kvar i ett stim på jobbet och bestämde med dem hemma att de fick laga middagen själva. Tyvärr förstördes stimmet av att ordförande i en styrelse jag sitter i ringde och ville prata om det faktum att jag sagt till valberedningen att jag inte ställer upp i år igen. Var tydligen inte populärt besked. Jag har egentligen våndats från och till i flera år men inte hoppat av tidigare i tron om att det skall bli bättre om att styrelsen på något sätt skulle kunna få igång verksamheten plus att jag inte velat lämna de andra i sticket och varva ett huvud mindre som gör saker på arrangemangen. Men i år kände jag att nu orkar jag inte längre, jag tror inte på det vi gör, vi har några medlemmar men de engagerar sig inte alls, det kommer få deltagare på de aktiviteter vi har. När vi söker ledare och är beredda att skicka folk på kurs vill ingen.

Det kändes tillslut som det enda vi gjorde var att ha styrelsemöten och pyssla om en föreningslokal. Jag förstår att de som varit engagerade från 70-80-talet när föreningen var stor och väldigt aktiv har ett hjärta som klappar för föreningen och lokalen, de har investerat sjukt mycket tid i det. Men jag ser bara en patient som ingen besöker, som ingen verkar ha nytta av längre, som inte kan ge något och som själv inte vill vara kvar längre. Den konstgjorda andningen måste kanske upphöra nu. Det kommer smärta, det är trots allt över 80 år sedan föreningen bildades och det finns massor med funderingar på vad händer då med lokalen, med alla grejer vi fått genom åren osv... men det är inte längre min huvudvärk. Vill de sitta där på britsen och försöka pumpa liv i liket så får de göra det men mina händer orkar inte längre. Jag gick med en gång i tiden för att jag trodde att det skulle gå att väcka liv i det, få igång en livsnerv med aktiviteter, få exempelvis vuxna att vilja träffa, göra friluftsutflykter mm men intresset finns inte. Här uppe kanske folk anser att det kan vi göra själva eller det ordnar i på Fejjan. Jag hade även tänkt att föreningen kanske skulle kunna ge mig lite större bekantskapskrets, människor att umgås med men inte heller det har hänt.

På tal om människor att umgås med så tog jag mig ut på en promenad efter telefonsamtalet, 19:30 ungefär gav jag mig ut i spöregnet och utan mina dobbar. Smart Bea! Gick ner på isbanan i Norra hamn och försökte ta mig framåt efter att ha fotat teatern. På kanterna "gångbanan" var det 1 decimeter slask och mitt på var det i alla fall inget vatten men då tokhalt istället. Gav upp vid Hälsans Hus och gick på gångvägen mot Södra hamn istället, stannade under Bergnäsbron och fotade dagens bild den mellersta bilden.

När jag kom ner mot norra hamn fick jag syn på Tutti-frutti-husen och kom att tänka på en fd vän, han som helt stängt ute mig sen han skaffa flickvän (och fick barn). En sådan otrolig saknad sköljde över mig (och gör det nu igen när jag skriver om det). Började storgråta där jag gick i regnet, snörvlade och kände mig urfånig. trodde jag hade kommit över, slutat att sakna på de 2 år som gått men tydligen inte. Gick upp mot stan och hamnade på gatan där en av mina andra vänner bor, tittade upp mot hans fönster men det såg svart ut. Tror han oxå är på väg helt bort, kan inte ens minnas när han hörde av sig senast och föreslår jag att vi skall ses så är ursäkterna många. Vi har heller knappt setts på 2 år mer än på någon fika då och då och några korta chattmeddelanden när jag behövt hjälp med något fotogrej odl. Att saknaden av vänner att umgås med kan göra så jävla ont. Har en till (och hans flickvän) som jag träffar allt mer sporadiskt, han är allt mer offline och verkar boa in sig med sin flickvän han också helt plötsligt. Sen finns det ingen kvar, bara familjen att vara med. Varför kan man inte bara få stänga av känslor, varför fortsätter min hjärna med konstgjord andning istället för att förklara vänskapen helt död, glömma bort den?

Lyckades halka mig tillbaka till jobbet och bilen, sjöblöt ända in på kroppen kändes det som, fötterna skrumpna av väta. Men jag tog mig runt 10.14 km i alla fall. Kommer ha träningsvärk i morgon av att jag gick och spände mig för att inte ramla.

Åkte bort till Coop på Sveafältet och handlade och kom hem och gjorde några mackor till middag. Försöker tina upp med en kopp te.