Det blev inte sju mil

Låt mig säga att 7 mil var aningen överoptimistiskt i nya skor och med ryggsäck men man måste ju sätta målet högt.

Dag 1 8 juli 2008
Min tanke var att komma iväg kl 10 på morgonen men en massa saker kom i vägen och jag velade fram och tillbaka under dagen om jag skulle skjuta på det en dag men tillslut bestämde jag mig för att gå iväg så fick det bli som det blev. Kl 14:30 kom jag iväg och med lätta steg och inte allt för tung ryggsäck (fastän en vägde närmare 10 kg med mat och vatten) lämnade jag hemmet. Första kilometerna var rent transportsträcka genom utkanten av stan för att komma bort till kanten av Bodens södra skjutfält. Folk stirrade en aning när man kommer med fullackad rygga med ett liggunderlag utstickandes. De undrar nog var man varit/var man skall.

Gick och surade över att jag hade glömt att ladda min Garmin FR, den fick akutladdas i ca 1 timme innan jag gick men den pep då och då och sa att den hade ont om batteri. Den skulle inte hålla hela dagen.

Jag tog mig till Bodens reningsverk och gick över gångbron till andra sidan älven, sådär ja nu var jag på rätt sorts underlag. Marken längst med älven är sandig men ganska lättgången så jag tog mig snabbt fram och fick nyfikna blickar av fiskarna längst med stranden. En snabbkik på kartan sa att vid vändplatsen skulle det vara lagom att vika av uppåt.


Kollade uppenbart på kartan lite slarvigt, för när det dök upp en vändplats svängde jag glatt uppåt från stranden utan att jämföra karta och verklighet. På kartan syntes det att jag skulle ha gått en liten bit till längst älven men längre upp och sen svänga av på en traktorstig, nu kom ut på "stora vägen" ca 900 meter fel. Denna felnavigering gjorde att jag blev mycket förvånad när jag stötte på motorbanan vilket kanske syns, där skulle jag ju inte vara alls. Min ena fot ömmade lite, hade snört åt snöret för hårt. Så det var lite komiskt att få syn på denna skylt.

Jag tog mig förbi motorbanan och hamnade i en terräng som bestod av massor med sand, man körde uppenbarligen offroad med motorcykel även här. Det var riktigt segt att gå i. Men tillslut kom jag ut till vägen där jag borde ha varit och hittade igen traktorspåret jag tänkt följa. Det var riktigt mysigt att gå över ängar med högt gräs. Torrt och fint. Men plötsligt försvann traktorspåret så jag fick gå på kompassriktning mot en vändplats där jag skulle vika av mot dalen mellan Kallasjöberget och Bjässberget (som är ett Natura 2000 område). Men det gick finemang, gick förbi fina hjortronställen och åkerbärställen, förhoppningsvis kan jag ta mig dit igen senare i år. Det såg mycket lovande ut med hjortronen måste jag säga.

Jag gick på en oerhört fin väg upp till Tosktjärnen som ligger mellan bergen, vilken gömd pärla i naturen. Synd bara att det var så grymt myggigt. Här önskar jag att kommunen kunde röjt lite och satt upp en bänk eller så för medhavt fika. Men det är klart de vill väl inte göra något sådant inom skjutfältet antar jag.

Hit skall jag nog ta barnen lite senare när det är mindre mygg, måste bara kolla skjutvarningar och sånt först.

Jag fortsatte min vandring längst traktorvägen mot Mockträsk. Det var väldigt fin väg en bra bit men även bitbvis väldigt blött, fick gå långt upp på sidan ibland. Efter 1,1 mil kom jag till ett ställe där vägen såg ut att vara torr lera så jag tog ett kliv och slurp vägen slukade mitt ben nästan upp till knät, fick inte loss foten och var tillslut tvungen att ta ett steg till, försökte hitta en torr plats att sätta andra foten på men det gick värre gled ner i den sugande leran upp till knät. Lyckades sträcka mig framåt (med kramp i låret som resultat) och få fast händerna i några grenar som växte vid vägen och höll mig fast medan jag sakta drog upp först ena benet (nej mina nya skor får inte fastna i leran for det genom huvudet) och sen andra benet. Båda dojjorna satt fast (tack Salomon för bra snörsystem). Jag blev aningen uppgiven, mina byxben var leriga som attan, blöta och tunga och i mina skor sipprade leran mellan tårna. Fan vad jag ville vända och gå hem just då.

Jag var gråtfärdig, arg och sur pga min egen dumhet, varför testade jag inte med en pinne eller nåt? Jag hade ju inte med mig några extrabrallor. men kom på att de var zipp off vilket betyder att jag kan ju ta av det leriga och skölja i en bäck eller fråga någon i Mockträsk om jag får låna trädgårdsslangen så jag gick vidare. Vandrade en bra stund i högt gräs igen och plötsligt var den mesta leran borta från byxbenen. Det ytliga på skorna försvann oxå rätt snabbt och vattnet jag hade fått in i skon pressades ut, men kvar blev sand, en jävla massa sand. Försökte stanna flera gånger för att tömma ur sanden (och byta strumpor, hade hoppats att kunna skölja fötterna i lite vatten) med blev anfallen av hundratals mygg, det gick bara inte att stå stilla.

Det som är lite kul när man går ute på skjutfältet är att de har tydligt markerat upp var det finns fornminnen, skyltar och plastband så att inte stridsfordonen skall köra sönder dem eller skjuta sönder dem. Och ca 25 minuter efter lerincidenten dök det upp en underlig formation av träd bredvid vägen. Det stod granar tätt tätt i en rektangel. Var tvungen att gå in mellan träden och titta och det hade stått ett hus (man såg grunden) vid ena kortsidan så granarna måste ha varit häck. Synd bara att det inte fanns någon info om fornminnet. Fotot togs mot ena hörnet.

Strax efter detta skulle det gå en gångstig in till höger men den var så otydlig att jag missade den först och gick ett par 100 meter för långt och insåg som tur var att jag inte skulle passera något träsk här. Fick vända om och från andra hållet syntes stigen bättre. Den var inte direkt tydlig, mer ett väldigt övervuxet traktorspår och här och var påminde det mer om en hinderbana med kroknade eller nedfallna träd. Om man kollar min väg på kartan som GPS:en ritar ut så har jag avvikit från stigen ett tag (se 1 på kartan nedan) men det var för att det plötsligt var sjöblött i marken, det gick bara inte att följa stigen utan jag fick hoppa fram på tucor, balansera på nedfallna träd odl. Och då hände det, jag fick kramp i mitt högra ben, det gick inte att röra en millimeter, helt stelt hela benet. Efter ca 1 minuts krampande, svärande och lätt panik lyckades jag ta tag i en björk, bita ihop och trycka ner min häl mot en sten samtidigt som jag med andra foten balanserade på en stock. Krampen släppte men benet fortsatte att vara stelt ett bra tag.

Strax efter att denna bilden tagits befann jag mig på ett kalhygge. Innan hade stigen gått att se för att man såg öppningen bland träden, men mitt på kalhygget försvann den bara, och kalhygget skulle inte ens finnas enligt min karta. På hygget hittade jag dock något trevligt, små orkidéer (tyvärr var jag alldeles vimmelkantig när jag skulle fota så jag kunde inte se om jag hade fokus på blomman eller inte, inte var svaret ser jag nu). Tyvärr vet jag inte vilken sort det var och det är svårt att avgöra från mitt kassa foto, lite sur att jag inte bet ihop och tog fler bilder tills jag visste att en var bra, men hungrig, trött och arg är man inte en superfotograf. Jag hade tagit ut kompassriktningen mot bron i Mockträsk så jag visste i alla fall åt vilket håll jag skulle. Som synes av inringat område 2 så var jag väldigt nära stigen 2 gånger men jag kunde aldrig se den för terrängen var väldigt snårig slyskog i utkanten av hygget, min fart minimerades till nästan noll, jag såg inte mer än 50 cm framför mig max och marken gick inte att se pga högt gräs. Flera gånger trampade jag fast i gamla kvistar och fälld sly. När GPS:en visade 1,3 mil så fick jag ett enormt krampanfall igen denna gången i vänster ben. Var beredd att lägga mig ner i slyn och bara dö men det fanns ingenstans att lägga sig ner så det var ju bara att åter igen försöka trampa bort krampen. Tårarna sprutade så ont gjorde det och den jävla snårskogen verkade inte ha något slut alls. Tror jag irrade omkring i snåret i 45 minuter. Kom tillslut ut på en äng och trodde jag var på en som var närmare byn men icke, det var ytterligare ett snår att passera, denna gång aningen glesare så jag bröt itne ihop totalt. Kom ut på en sommarstugetomt och tassade snabbt förbi (Säkerligen olovlig väg enligt Brottsbalken). Precis då tog batteriet i min FR slut. Så resten av sträckan fick jag sen återskapa i MapSource.


Gick längst vägen bort mot bron över Mockträsket, hade helt slut på vatten i min drickflaska (hade dock vatten till matlagningen i ryggan), blodsockret var i botten och min tanke var att knacka på hos någon och be om att få flaskan fylld. Första huset såg tomt ut, andra huset så var de ute och höll på med traktorn och jag ville inte störa, tredje huset såg oxå tomt ut och djärde huset kunde jag se en massa folk sitta på en inglasad veranda och äta middag, de stirrade på mig liksom familjen jag mötte på vägen. Jag lovade mig själv att knacka på när jag väl kommit över bron men visste om det inte skulle funka kunde jag alltid ta mig ner till Olle och Lena i Norriån där vi har katterna på djurbegravningsplatsen så de känner jag (jag är skyldig Olle 200 kr oxå så det vore ju en plan, enligt min färdplan skulle jag ändå passera där). Men så plötsligt är jag vid ett litet hus där jag ser en dam komma ur huset precis så jag tar mig mod och frågar och visst hon fylde så gärna min flaska. Vi småpratade om mygg, knott och rensning av land en stund och hon undrade hur långt jag hade tänkt att gå. Tja en mil till får det väl bli innan jag slår upp tältet tyckte jag. Hon skrattade och sa "Slå upp det på en blåsig äng bara så du slipper knotten och myggen". Sen gick jag vidare. Kikade lite på kartan, det började skymma lite, inte mörkt men inte dagsljus heller och såg att det fanns ett ställe som hette Kallberget 4-5 km bort där kunde jag kanske ha fin utsikt och äta min middag i alla fall.

Bestämde att jag skulle ta ett beslut när jag stod i korsningen mot Kallberget eller Norriån. I korsningen fanns ett vindskydd. Kom på att jag hade en myggkepa i ryggan så jag tog på mig den och min fleecetröja och satte mig ner några minuter för att kolla fötterna för första gången. Fick bort en del sand ur strumporna och såg att det som gjorde ont ännu inte gått sönder i alla fall. Men de var för skitiga för att börja plåstra om. Käkade en banan och kände humöret gå upp igen. Bestämde mig för att det skulle bli Kallberget, var det inget fint där hade jag ett par kilometer bort till Norriån där jag vet var man kan slå upp ett tält om än nära vägen och lite kusligt nära djurbegravningsplatsen. Eller kika på kartan och bestämma något annat ställe men jag var mest omringad av myrar och sjöar.

Sagt och gjort jag knatade till Kallberget och gick förbi en liten lägerplats med eldstad och bänkar på vägen upp för berget, längst upp på berget stod en stor militärmast mitt på en grusplan. Det var ju inget trevligt ställe alls. Gick ner till grillplatsen igen och satte mig. Här blir perfekt att äta, kan tända en eld oxå så slipper jag myggen. Samlade lite torra pinnar och ved att elda med. Elden tog sig snabbt och plötsligt var det möjligt att ta av myggkepan och fleecen och inga mygg anföll.

Tog fram mitt lilla kök och måttade upp vatten till maten och satte mig ner och begrundade kartan försökte fundera på vart jag skulle hinna innan klockan blev allt för mycket, för mitt tänkta mål från början låg nästan 2 mil bort. Men då slog latmasken till, tältpåsen och sovsäckspåsen låg bredvid mig (hade köket i botten) och de skrek, använd oss. Jag tittade mig omkring och såg att framför eldstaden fanns faktiskt ett utrymme som verkade vara stort och platt nog, bara en massa kottar i vägen. Så jag började fösa alla kottar åt sidan, några slängde jag på elden. Och medan min gasbrännare kämpade på med att värma 3,6 dl vatten utan ett lock på kastrullen (klantbea) så satte jag upp tältet. Det gick snabbt och enkelt.


In med sovsäcken och lite lösa grejer i tältet, sen var det bara att hälla det varma vattnet i REAL sötsur kycklingpåsen, stänga igen, skaka om och vänta 5 minuter. Middagen är serverad. Har hört så mycket gott om REALs mat att det blev det naturliga valet när jag skulle köpa torrmat. Det var helt ok, ingen kulinarisk höjdare kanske men helt ätbart, lite mer krydda hade inte skadat. Vet att några skall ta med sig sådana här i den egna packningen för att slippa Blå Bands under Fjällräven Classic vilket det nog lutar åt för mig oxå. Dels har jag smakat flera Blå Bands tidigare och inte direkt varit nöjd med dem och dels så måste jag ha mat som jag vet är garanterat svampfri, vore inte roligt att komma till en matutdelning och inse att det var en svampgryta eller liknande och få gå hungrig. Nä några påsar egen mat får nog följa med.

Efter maten kände jag mig mycket piggare, hade nog kunnat gå en stund till men nu var ju tältet uppslget och klart så det var bara att stuva in resten av grejerna och krypa till kojs. Men först en kisspaus. Satte mig vid slänten ner mot myren och kände myggorna attackera baken på mig. Tittade ner för slänten och där låg en havererad minibuss. Hoppas att det gick bra för dem som eventuellt var i bilen när den kanade ner för berget.


Efter uträttat behov lade jag på några små pinnar till på elden för att hålla myggen borta lite till och satte mig i tältets öppning. Drog av mig mina leriga skor och byxor samt strumpor, de fick ligga ute i absiden tillsammans med ryggan. Inne i tältet var det varmt och skönt, klädde av mig resten av kläderna och tvättade av mina fötter med våtservetter som fanns i förstaförbandslådan. Såg att på knölarna vid stortån hade huden nu skavts av, på tårna bredvid stortån verkar jag ha slarvat med nagelklippningen = lätt nageltrång och mellan stortån och nästa tå hade jag en blåsa. Skadorna var identiska på båda fötterna. Men på hälarna och under foten i övrigt ingenting vilket var skönt.

Satte inte på några plåster eller nåt då utan lät det få luftas istället. Kröp ner i sovsäcken och tog fram min bok Montecore: en unik tiger. Den är rolig och lätt att läsa en liten bit i taget. Efter bara 2 kapitel kände jag hur ögonen började gå ihop och klockan var bara 20:30. Dags att nanna kudde med andra ord fast utan kudde. Jag studerade dock kartan en liten stund men insåg att det var lönlöst att planera nu så trött som jag var. Jag låg och lyssnade på alla ljud, det lät som det regnade men det var bar mygg som flög mot tältduken (de som hamnat mellan ytter och innertältet. Somnade till rätt snabbt men vaknade av ett hiskeligt brak ca 40 minuter senare och såg en skygga, mest troligtvis var det en älg som brakade förbi rätt nära tältet. Nu lät det än mer som det regnade så jag stack ut en hand och javisst nu duggade det lite ute. Mysigt. Somnade om till ljudet av regnet. Vaknade efter en timme och var toktörstig, det var varmt i tältet, drack upp mitt sista vatten ur lilla flaskan nu fanns det vara ca 3,5 dl kvar i den stora. Det skulle behövas om jag skulle tillaga frukostgröten.

Dag 2 9 juni 2008
Jag sov lite halvoroligt, och vaknade rätt ofta, det blev ju aldrig mörkt och så var det varmt. Dessutom hade jag lyckats placera tältet i lite lite lutning så att om jag låg åt ena hållet hade jag huvudet neråt och när jag låg åt andra hållet hade jag en gnöl i marken precis vid höften. Men fram emot 5-6-snåret somnade jag till ordentlig och sov till 8. Vaknade tämligen utvilad väcktes av ljudet av röjsågar. Undrade hur långt bort de var, tänk om de kommit upp för berget och sett mitt lilla tält där, vad skall de tro :-)

Plåstrade om fötterna med compeed på stortåknälarna och lindade självhäftande gastejp runt nageltrångstårna, blåsorna mellan tårna gick ju ändå inte att göra något åt och de kändes inte.

Satt och övervägde om jag skulle ge mig ut till myggen (absiden var full av dem) och koka upp vatten till gröten eller om jag skulle ta det jag packade ner som "nödmat" dvs en energibar och 3 fiberknäcke samt lite röktrenköttsost på tub. Valet föll på det senare, vilket gjorde att jag kunde sippa lite vatten nu och spara resten till senare. Jag hade ju ingen aning om vilket vatten som var tjänligt ute på skjutfältet, en stor miss i min tankegång när jag planerade turen.

Studerade kartan medan jag åt min frukost, och velade fram och tillbaka, en lång tur nu eller en kort? Lång, kort... Tittade på vattenflaskan och på himlen, stora tunga moln och en halvfull vattenflaska. Hmm inte långpromenad idag inte dessutom kan det vara dumt att utmana fossingarna, de var ju inte helt rena från lera heller. Skorna var torra i alla fall och det var skönt att dra på ett par torra yllestrumpor.

Bestämde mig för en väg hemåt som skulle ta mig förbi några av A8-kulisserna i alla fall så jag kunde fota dem, tyvärr fick jag skippa Hattmyran och Centralkröken.

Strax efter 9 var allt nerpackat i ryggsäcken igen och med förvånansvärt lätta steg gick jag ner från berget, fast berg är väl att ta i knabbe/kulle är nog mer rätt.

Gick på ett traktorväg som det heter på kartan men överallt längst vägen stod det "Stridsfordonstråk". Såg på kartan att det skulle gå raka vägen fram och över Vändträskån så jag följde vägen, efter bara en liten bit träffade jag på röjarna och de nickade till häslning och jag knatade vidare. Funderade på det här med att vägen skulle gå över ån, hade ju några dagar tidigare åkt över ån uppe på Värnbron någon kilometer bort och där var det brett. Stridsfordon kanske tar sig övr utan bro?

Jo mycket riktigt framme vid ån gick det inte att ta sig över, det hade kanske gått att vada men det var fyllt med runda stenar i vattnet och mycket strömt. Så jag fick vända om och gå runt en annan väg parallellt med ån och kom ut vid Värnbron istället. Det är ett vackert ställe, ån flyter sakta fram och träden står glest. Några näckrosor klamrar sig fast på vattenytan.


En snabb titt på kartan igen, svårt val, rka vägen hemåt eller ta en omväg på 2 km för att komma där jag först trodde jag skulle ha kommit ut om jag tagit mig äver ån på rätt ställe. Himlen fortfarande rätt mörk och grusvägen lättgången samt att den passerar flera A8-kulisser (se separat inlägg mer lite mer förklaring om vad kulisserna är och den info jag har om dem) fick bli min ursäkt för den kortare vägen.

Snart var jag framme vid Almings Signal där jag pustade ut några sekunder och försöktestå så att båda stolparna skulle komma med på bild utan att blöta ner fötterna allt för mycket.

Sen fortsatte jag Centralvägen framåt och på vänster sida fick jag syn på ett litet litet hus mellan träden och en skylt "Jaktstugan". Gick dit och hittade något som borde vara en A8-kuliss med tanke på storleken.

Tillbaka ut på Centralvägen och några 100 meter senare var det dags för Bodsjötorpet på min vänstra sida. Huset är så gulligt med sin lilla veranda. Kanske aningen luftigt att bo i.


Vid Bodsjötorpet funderade jag på om jag skulle svänga av ner mot SIB-anläggningen (Strid I Bebyggelse) den lila kulisstaden som används för att träna strid. Men mest troligt skulle detr väl vara avspärrat där och jag kanske var tvungen att vända om flera km så jag skippade det. Istället fortsatte jag mot en traktorväg som skulle gå parallellt med Boden-Seletvägen en bit. Det var en riktigt bra traktorväg lite lagom backig. Den kom ut på Boden-Seletvägen en bit bort precis i höjd med Shellmackskulissen.

Nu skulle jag enligt min karta behöva gå längst med storvägen men se det behövdes inte för militärerna hade anlagt en stridsfordonsled parallellt med vägen på andra sidan så jag såg mig för och skuttade raskt över vägen. Nu hamnade jag åter i rätt tung sand och på en väg jag inte riktigt visste om den skulle leda mig dit jag ville, den hade ju lika gärna kunnat slutat i intet eller vända 90 grader in i skogen. Men jag hade tur, den fortsatte rakt fram mot Väderkvarnshöjden och Aldersjön dit jag var på väg. Åter igen var det dags att skutta över vägen, denna gång för att föreviga en väderkvarn.


Jag bestämde mig för att sitta ner en stund på en brygga vid sjön. När jag kom fram anlände precis en familj, pappa och tre barn som med bestämda steg intog stora bryggan. Själv valde jag att gå till en av de mindre bryggorna och satte mig längst ut. En gång i tiden har de haft serveringsvagn ute vid stranden men det verkade de inte ha längre eller så var det det såliga vädret som gjort att de inte kört dit den. Hade suttit finfint med en glass. Men istället åt jag en energikaka och drack lite vatten. Njöt av lugnet på stranden som var öde förutom mig och pappan med barnen.


Panik kartan var borta, hade jag tappat ner den i sjön? Sprang tillbaka till bryggan för att kolla men ingen karta syntes till. Tillbaka upp samam väg som jag gått ner till bryggan och ja där i sanden låg kartan i sitt fodral. PUH. Nog hittar jag hem från Aldersjön men det är trist att bli av med karta, kompass och fodral så där.

Nu fortsatte min väg längst med stridsfordonleden ända fram tilö Rödberget. Eftersom jag aldrig varit upp på toppen så tänkte jag att detta kunde ju vara ett bra tillfälle. Kan säga att vägen upp (där man kör ner med bilar) var brant och det var aningen jobbigt. Men oj så glad jag blev över att det fanns ett fik där uppe. Köpte mig en rabarberkaka (jättegod), Chamis och en kopp te. Sådär ja humöret på topp. Såg att de hade äventyrsvandring för barn där uppe kl 13 varje dag och bestämde att det skall barnen få åka på i morgon.


Nervägen var lättare och snart stod jag vid den gamla gångbron där min vandring i icke-stadsmiljö hade börjat dagen innan. Så nu var det bara transportsträcka hem igen, klockan var kring 13:30. Vet inte exakt vad klockan var när jag kom hem men det bör ha varit kring 14:15 ungefär. Trött i benen och en miljard myggbett som kliade. Av någon anledning stack min högeraxel fram mer bakom ryggsäcksremmen och på en yta av 7x5 cm slutade jag att räkna vid 50 myggbett. Fan vad de kliar.

Totalt blev det halva sträckan jag hade tänkt gå men jag är inte ledsen för det. Hade jag kommit iväg tidigare första dagen hade det nog blivit fler mil men nu hamnade jag på ett sovställe som inte gav mig så många val dag 2 mer än en kort tur hem eller en väldig omväg hem som kändes lite för omotiverat. Jag gav mig ut för att testa utrustningen och det gjorde jag ju så syftet med turen funkade ju.

Skorna gick inte att skölja av bara, testade med trädgårdsslangen, körde dem i ett sköljprogram i maskinen men icke de var fortfarande ljusbruna (nätet i dem skall vara limegrönt). Så tillslut blev det ett 30-gradersprogram med tvättmedel så nu är de hyfsat rena.


Fötterna fick sig en rejäl omgång i duschen för rena var de inte. Men förvånansvärt hela. Jag och nya skor brukar inte vara någon rolig historia.

Andra bloggar om: Träning, vandring, Bodens södra skjutfält, Boden, utrustning