Dag 151 (#092/#blogg100) - SPD-krasch med kamera

Idag var dagen cykling. Tanken var först att cykla 10 mil men det blev reviderat till en runda på 6,6 mil istället för både Henrik och Mattias behövde jobba (tack för det säger jag nu i efterhand). Jag lallade på här hemma på förmiddagen och städade lite. Ute vräkte regnet ner (stackars Vincent som var i Sävast och dömde 5-manna). Vid 1-tiden åkte jag med min och Henriks cyklar till Luleå. Väderprognosen sa att det skulle sluta regna vid 15 och spricka upp vid 16 så vi chansade på det.

Jag stannade ill på macken och köpte glass till mig och Mattias, kom till jobbet och fikade med honom innan jag satte mig och försökte få ordning på min reseräkning som legat en månad. Vips var klockan 15 och det hade faktiskt slutet regna, vi såg lite sol.

 Mattias hade glömt sina cykelkläder hemma så han drog hem och hämtade dem. Jag packade i ordning mina grejer och skrev ut det jag skulle. Mattias han tillbaka innan jag åkte till Henrik med cykeln. Nu regnade det ute igen, suck men vi bestämde oss för att i alla fall byta om och se hur det artade sig. Så jag åkte iväg medan han bytte om och skulle cykla bort till Henriks jobb.

Klockan han bli en stund innan 16 innan vi väl kom oss iväg, regnet hade försvunnit igen. Vi fick göra ett stopp efter Bergnäsbron, Henrik hade något som stacks i cykelbyxan. Sen bar det av i rätt bra fart och efter ett tag bröt solen fram ordentligt och vi stannade efter en mil och tog av oss jackorna. Jag knökade ner Mattias jacka tillsammans med min i ryggsäcken. Kameran lade jag överst.

Vi trampade på i god fart, strax innan Ale låg jag först och tänkte att det är ju bra för jag vill stanna i Ale och fota men Henrik blåste om mig i nedförsbacken så när vi väl var nere vid ån fick jag skrika och han fick vända. Vi passade även på att stoppa i oss lite energi. Både jag och Mattias hade bara ätit frukost och en glass var. Inte så bra uppladdning för 6,6 mils cykling. Men vi kände oss pigga i alla fall. Jag tog dagens bild.

Vi cyklade vidare och jag led verkligen av den dåliga asfalten, trodde jag skulle skaka sönderplus att dålig asfalt gör att det är sjukt trögtrampat. Men jag kämpade på. Uppförsbackar är jobbiga för mig. Mattias trycker på som om det vore platt, Henrik har hyfsad fart i backarna och jag som är ganska liten i jämförelse borde dra ifrån dem där men nej. Istället sniglar jag mig uppför och efteråt har jag mjölksyra som det tar en evighet att trampa ur. Jobbigt som fasiken. Men i utförslöporna var det skönt att bara krypa ihop på cykeln och njuta av fartvinden. 48,3 km/h var jag uppe i som mest.

Något annat som var jobbigt var att de andra två kunde ibland upptäcka att jag kommit efter och då saktade de ner, vilade sina ben lite, men så fort jag kommit i kapp drog de iväg igen och jag fick aldrig riktigt vila. Ibland var det förvisso mitt eget fel kanske eftersom mitt toktrampande för att komma i kapp gjorde att jag hade fart när jag kom i kapp och då ville jag ju inte bromsa, särskilt inte om det gick nerför så jag blåste om dem och de lade sig bakom. Men jag vet själv hur svårt det är att höra att någon halkat efter också.

Innan Avan var det en lång uppförsbacke där Mattias bara försvann, Henrik kämpade nästintill lika mycket som mig och när vi kom upp så var Mattias borta, vi kom i kapp honom strax innan Avan, gissar att han saktat ner och väntat på oss. Tydligen hade han pressat sig till maxpuls upp för backen. Det är en egenskap jag saknar. Kommer väl aldrig bli bättre på något egentligen för jag pressar mig aldrig på det sättet. Även om jag tyckte delar av passet idag var jobbigt (läs uppförsbackarna) så höll jag pulsen rätt lågt, snittade på 152 bpm (69 % av max). Jag borde kanske trycka i mer, cykla snabbare, plåga mig mer i backarna men jag verkligen hatar blodsmaken. Jag kan tuffa på länge men jag är inte snabb.

Sträckan mellan Avan och bergnäset blev en plåga. Från att ha haft lätt motvind när vi gick ut, lite sidovindar, ingen vind och medvind så hade vi nu stark motvind. Jag trampade allt vad jag bara orkade, benen skrek (men pulen låg kvar) men jag kom ingenstans kändes det som. Hade jag slutat trampa hade jag åkt baklänges tror jag. Eftersom detta var mitt 6:e pass totalt och tredje med sällskap så är jag inte speciellt bra på att ligga bakom men när vi fick lite sned motvind lade jag mig utanför Mattias en stund och lät honom ta den värsta vinden. Benen fick vila sig lite. Men jag tycker det är läskigt att ligga nära och idag när jag väjde för en stor sten i vägbanan så hade jag Mattias rakt bakom som var väldigt nära att köra in i mig. När vi väl kom till Bergnäset så kom vi till en uppförsbacke på cykelvägen precis efter att ha fått vrida loss foten vid en vägöverfart. Jag hade precis klickat i min fot igen och skulle växla ner för backen då ser jag min kamera komma glidande över axeln från ryggsäcken som gått upp, fick tag i remmen som gled ur händerna. För att inte kameran skulle svingas in i hjulet gjorde jag en vridning till vänster och då var det bara ramla som kvarstod, tog i mig med knät, slet sönder min benvärmare på benet och skalade det yttersta av huden av knät. Satte sen ner handen rätt bryskt rakt på en sten, givetvis precis ovanför all padding i handsken. Kameran klarade sig nästan, batteriluckan åkte upp och gick i delar och linsskyddet hoppade av och gick sönder. Tur i oturen kan man säga. Första PSD-olyckan var ett faktum. Allt kändes som det gick i slowmotion. Han tänka att jag inte skulle släppa styret för att ta i sig med händerna är bara dumt. 

Var inte omskakad och arg över kameran. Hade jag inte knölat ner två jackor i väskan hade det inte hänt och varför lade jag inte kameran nederst efter fotot i Ale. Varför såg ingen som låg bakom mig att väskan glidit upp? Men jag har bara mig själv att skylla. Glad att det bara var batteriluckan.

66,48 km på 02:56:00  inklusive krasch (stoppade klockan när vi stannade och tog av jackorna och vi fotostoppet i Ale). Känns helt ok.

Efteråt duschade jag och Henrik på Henriks jobb, Mattias for till vårt jobb och sen sammanstrålade vi på Allstars. Jag käkade deras räkor till förrätt, helt ok men de hade ju kunnat ha något som inte såg ut som burkräkor. Till huvudrätt tog jag 400 g biffstek men den var inte bra. Min medium-rare var snarare medium-well och såsen var kall. Köttet smakade absolut ingeting. Inte värt sitt pris.

Väl hemma och mör i benen, kände ju av gårdagens skuttande i skog och mark redan i morse. Får se hur benen känns i morgon bitti. Skall försöka promenera i morgon efter Hermans betygssamtal.